John Douglas Andersson

Dikter

Ormmänniskan

“I had seen birth and death but had thought they were different.” — T. S. Eliot

I am returned, lying there saddled beneath her in the sea foam, she’s ready if I’m ready to intimately, very intimately shoot up salt from a rebellious sea into the veins, death is not far, it is within me more like a deshadowed chrysalis than a butterfly I devoid like evil its original face, washed away with suicide and this freedom made sweeter, I take on a my true body rather than the one I give her to devour alone, flesh and blood-fruits like one long extended vulnerability I cannot reach— more beautiful with time the shadow and perhaps also my vast wings will bleed out.
Jag är återvänd, ligger där sadlad under henne i strandskummet, är hon klar om jag är klar att nära, mycket nära skjuta upp salt från ett upproriskt hav i ådrorna, är döden inte avlägsen, är den i mig mer lik en skuggryckt puppa än fjäril jag tömmer som ondskan sitt ursprungliga ansikte, sköljs bort med självmordet och denna frihet ljuvare, antar en verklig kropp snarare än min egen jag ger henne att ensamt förtära, kött och blodfrukter som en enda lång uttänjd sårbarhet jag inte kan nå – vackrare med tiden skuggan och kanske också mina väldiga vingar förblöder.

*

As gods we live on earth once again, look there afar between your knees, how madness throws up its voluptuous gaze with the stream, grinding, like my ever-changing eye color, an anemic lifeline right through you, through all the intense outbursts that don’t manage to pull the breath away from the knife, that blushes within you, reshapes the fingers into clinging vines that, without knowing it, find their way up to the chest, up into the demon’s armpit, as they’ve awakened you and brought forth your fantastic tongue from the misty shroud where it should not be held, not be used unless you are simultaneously ready to be impregnated from within, to burn out! soon you will arrive, the carnival goes on with our unburdened bodies in the lead, look there afar, how they jolt forward the steps we have to follow— grab hold of my ears, grab hold of my hair! and ride out this damned desire to ascend, higher and higher, only to eventually give up as light feathers fall heavily to the ground, you say it’s like the bird, like the wings in here, covers much more than the loss we refuse to accept, like wanting to stay in this sibling bed instead of making ourselves invisible, remain in each other as if in a long death’s eternal frenzy, dam up the flow of dreams to pure genderless states and naked, we must clasp our hands together in sudden attacks that, like muted gunshots, scare away both doubt and nakedness, it is said that we must turn our enemies into friends, ourselves into enemies to gain access, to be spared on the cross! soon both of us will arrive, forget the torments and look there afar, to where we can only go if we are sacrificed together on this illuminated altar, dare to put our feet in the fire without bursting, as it is now time for the final act of love, as we are readily scared to be deprived of our fear for the beautiful serpent man to arrive, it is all over, like everything else, only a desert in your eyes, mirages, sieges— the signs of inner well-being as yet another reason for us to be violated and humiliated for hours, to be part of the ripped-open illusion of humanity and each other, thus, we will manifest ourselves in beauty and experience everything somewhere else, perhaps as saviors, as divine children, perhaps here.
Så vi lever igen som gudar på jorden, se dit bort mellan dina knän, hur vanvettet slänger upp sin vällustiga blick med strömmen, mal som min föränderliga ögonfärg en anemisk livslinje rakt igenom dig, igenom alla svåra utbrott som inte hinner dra undan andan från kniven, som rodnar inom dig, gör om fingrarna till klängväxter som utan att veta det hittar vägen upp till bröstet, upp i demonens armhåla, sedan de väckt dig och plockat fram din fantastiska tunga ur dimhöljet där den inte bör hållas, inte användas om du samtidigt inte är beredd att låta dig befruktas inifrån, brinna ut! är du snart framme, går karnevalen vidare med våra obesvärade kroppar i täten, se dit bort, hur de skakar fram stegen vi har att följa – ta tag i mina öron, ta tag i mitt hår! och rid ut den här förbannade lusten att stiga, högre och högre, för att till slut bara ge upp som lätta fjädrar faller tungt mot marken, du säger det är likt fågeln, likt vingarna här inne, säger mycket mer än den förlust vi vägrar ta till oss, som att vilja ligga kvar i den här syskonbädden istället för att göra oss osynliga, bli i varandra som i en lång döds eviga rus, dämmer upp flödet av drömmar till rent könlösa tillstånd och nakna, måste vi slå samman händerna i plötsliga utfall som likt dova revolverskott skrämmer undan både tvivel och nakenhet, är det sagt att vi måste göra våra egna fiender till vänner, oss själva till ovänner för att få komma till, få bli sparade på korset! är vi båda snart framme, glöm plågorna och se dit bort, dit vi bara kommer om vi offras tillsammans på detta upplysta altare, vågar sätta våra fötter i elden utan att brisera, är tiden nu mogen för den sista könsakten, är vi rädda nog att berövas vår skräck när den vackra ormmänniskan anländer, är det som allt annat över, bara öken i dina ögon, hägringar, belägringar – den själsliga sundhetens förtecken som ännu ett skäl för oss att våldtas och i timmar förödmjukas, vara en del av mänsklighetens uppsprättade illusion och oss själva, kommer vi så att vackrare manifesteras och uppleva allt någon annanstans, kanske som frälsare, som gudabarn, kanske här.

*

Lastly, we’re hearing all others speak of the cross that laid us bare, without body, naked, nakedly it was decreed to slip from our grasp, a final sign, akin to those inscribed into the rare stones that were hidden from mankind’s flock, like frozen time-drenched water drops running with their salt to the beach of the dead, of the giant turtles, sustained by a pulse not our own, idling in the chest and in the now repeated hairy body, having nothing more to give us but the will to be found without wounds elsewhere, to walk the angels’ bridge to its farewell point— lastly, we’re seeing all others flee to where all races have gone together.
Sist, vi hör alla de andra tala om det kors som bar oss utan kropp, nakna, naket var det bestämt att falla ur våra händer som ett slutgiltigt tecken, bara inristat i de få stenar som gömts undan för människoflocken likt frusna tidsdränkta vattendroppar som gått med sitt salt till de dödas, jättesköldpaddornas strand, uppehållna av en annan puls som vilar i bröstet och i den nu upprepade håriga kroppen, har inget mer att ge oss än viljan att utan sår bli funnen någon annanstans, gå änglagångens väg ut – sist, vi ser alla de andra fly dit raserna flytt tillsammans.

Det ordlösas gåva

“Dreaming is a phylogenetically older mode of thought.” — Carl Gustav Jung

Let me point to all that has been said, and all that hasn't been said, let me give you the gift of the wordless, it's coming now, let it be heard, it's coming now, and breathes life anew, and places humanity's one claw in you, not a stained, not a shame-laden guilt for the deeds the other has committed: carefully driven and no longer alone I ring the storm bells, I ring for what I see coming far out at sea— the ark out of jade woman's womb, a womb more like a mark of breeding above the chest, turning the knife inward instead of letting it fall, for all to suffer together, bring home yet another sham life that isn't pruned, isn't trimmed upon its return to the seed I've wanted to chew to once again be able to see the images that followed me into the waves, into the blood foam from the beach where the giant turtles gathered to die, to become salt to pour into the wounds of the gods— and again, I tear out my eyes, the first wave carries the two and again, I stretch out my arms, the last wave washes off the two.
Låt mig visa på allt som sagts och på allt som inte sagts, låt mig ge dig det ordlösas gåva, kommer nu, låt den höras, kommer nu och får liv igen, och sätter mänsklighetens ena klo i dig, en inte fläckad, inte hundburen skuld för dåden den andra begått: försiktigt driven och inte längre ensam ringer jag i stormklockorna, ringer för vad jag ser komma långt ute på havet – arken ut ur jadekvinnans kön, ett kön som mer likt ett avlelsens märke över bröstet vänt kniven inåt istället för att låta den falla, för alla att kunna lida tillsammans, dra hem ännu en livslögn som inte beskurits, inte bladat av sin återgång till fröet jag velat tugga för att igen få kunna se de bilder som följde med ut i vågorna, i blodskummet från stranden där jättesköldpaddorna samlats för att dö, för att bli till salt att strö i gudasåren – och igen, river så ut mina ögon, den första vågen bär upp de två och igen, sträcker så ut mina armar, den sista vågen sköljer av de två.

Vördnadens väg

“Forgetfulness of your real nature is true death; remembrance of it is rebirth.” — Ramana Maharshi

Back there in childhood, I became a different man altogether— he who knew whence I’d come, who I’d been and why I could no longer embrace him, why he had to leave me so that I might see and hear that he truly never existed, never had this deathly grip upon me, whenever I tried to find a new way out of life to perchance encounter him, throwing myself into another, far greater world, where the surroundings seemed impervious to everyone’s grand self-deception and mine: I saw the erected rock formations in the valley, the glowing bushes and stones, the glossy obsidian lake a bit away, which always bestowed upon my self-image a new face as I waded out into its cold water, I heard the many winds sing for me in the douglas trees— the song of the unquiet ancestors, the extensive yet narrow span between my voice and its echo as it reached me in a completely different place than that where I always found myself, alone with the shadows—the spiritual helpers of dreams! in a young man’s metamorphosis from cognizance to unrecognizability— like a moth entranced by light from the inaugural day of senses.
Det var en annan människa jag kom att bli där i barndomen – hon som visste varifrån jag kom, vem jag var och varför jag inte längre kunde vara henne, varför hon var tvungen att lämna mig för att jag skulle kunna få se och höra att hon egentligen aldrig hade existerat, aldrig hade haft detta dödsgrepp om mig, som varje gång jag försökte hitta en ny väg ut i livet, för att där kanske möta henne, lyfte mig ut i en annan, mycket större värld, där omgivningen inte tycktes kunna falla för mitt eller någon annans stora självbedrägeri: jag såg de erigerade bergsformationerna i dalen, de glödande buskarna och stenarna, den blanksvarta sjön en bit bort, som alltid gav min avbild ett nytt ansikte när jag vadade ut i dess kalla vatten, jag hörde de många vindarna sjunga för mig i douglasträden – de sömnlösa förfädernas sång, det långa men ändå nära avståndet mellan min röst och dess eko när det nådde mig på en helt annan plats än den där jag alltid befann mig, ensam med skuggorna – drömmandets vägvisare! i en ung mans metamorfos från igenkännande till oigenkännbarhet – likt en nattmal fångad av ljus från en sinnenas första dag.

*

The road of the past is like my road also that of awe, always illuminated by stars that no one else but I can extinguish, hence cover the world completely with my mirror-gaze, two or three shadows that are set free in blissful euphoria— an ecstatic delirium of the double! I will see your face there, your eyes that meet mine, that have always met mine even though decades have passed since I was last seen in life, I will feel your skin there, your blood that flows in mine, which long ago found another way up to the heart— its own, mine, and that of the love child’s! I will hear your song there, your voice that drowns out mine a hundredfold when I speak to myself in my sleep, but I will also relive the moment when I was born as a new man among men, with a new face over the old, hidden from the fold until it was first seen to crack in the tall, gleaming black grass beside the serpent temple, where the magical quetzal feather was last seen swirling for the trade wind— golden-green with fresh bloodstains in the down, traces of a timeless, almost eternal death throe and hunger, like mine —now appeased, as I, with a clear gaze, move forward to face life in earnest, with memories as fragile seed pods scattered with a full hand, like jagged grains of sand, under my already wounded, bare feet: to be able to sprout and grow anew on the final journey into reality! the road of awe is like my road, also that of the future, always fleeing toward stars that no one else but I can ignite.
Det förflutnas väg är som min väg också vördnadens, alltid upplyst av stjärnor som ingen annan än jag kan släcka, så helt täcka världen med mitt spegelskådande, två eller tre skuggor som släpps fria i aningslös eufori – ett dubbelgångarens extatiska delirium! ditt ansikte ska jag se där, dina ögon som möter mina, som alltid mött mina trots att årtionden har gått sedan jag sist sågs i livet, din hud ska jag känna där, ditt blod som strömmar i mitt, som för länge sedan hittade en annan väg upp till hjärtat – sitt eget, mitt och kärleksbarnets! din sång ska jag höra där, din röst som överröstar min hundrafalt när jag talar till mig själv i sömnen, men jag ska också få återuppleva ögonblicket då jag föddes som en ny människa bland människor, med ett nytt ansikte över det gamla, osett av alla ända tills det först sågs krackelera i det höga svartskimrande gräset bredvid ormtemplet, där den magiska quetzalfjädern sist sågs virvla runt för passadvinden – gyllengrön med färska blodfläckar i dunet, spår av tidlös, nära evig dödskamp och hunger, som min – nu stillad, när jag utan förvillad blick går vidare för att möta livet på allvar, med minnena som spröda frökapslar utkastade med full hand, likt vassa gruskorn, under mina redan sargade, bara fötter: att pånytt kunna gro och växa på den slutliga resan ut i verkligheten! vördnadens väg är som min väg också framtidens, alltid på flykt mot stjärnor som ingen annan än jag kan tända.

*

In the smoking mirror, we danced then fully naked and full of life, devoid of any want for the forbidden emotions —of eyes and skin of different hues! that more than just within jade woman’s heart would come to make us into one and the same being— you knew even then that I couldn’t see myself, you knew that I could only be seen by you as the faceless man I would eventually become, when the mirrored smoke had settled upon our soul-ravaged world like a death defying, ruthless cold hand, for in the beginning of life I chose, on the zócalo of many faces and voices, to see and hear only you in the dance of the dead— no one else.
I den rykande spegeln dansade vi så fullt nakna och fulla av liv, helt utan att kunna sakna de förbjudna känslor – av olika färgers ögon och hud! som mer än bara i jadekvinnans hjärta skulle komma att göra oss till en och samma människa – du visste redan då att jag inte kunde se mig själv, du visste att jag bara kunde ses av dig som den ansiktslösa man jag skulle komma att bli, när spegelröken väl hade lagt sig över vår själsbestulna värld som en dödsdriven och hänsynslös kall hand, för att jag vid livets början valde att på de många ansiktenas och rösternas torg bara se och höra dig i de dödas dans – ingen annan.

Dikterna får inte reproduceras, distribueras eller överföras i någon form utan tillstånd från upphovsrättsinnehavaren. The poems may not be reproduced, distributed, or transmitted in any form without a copyright request.

Solbarn

“I could not speak, and my eyes failed, I was neither living nor dead, and I knew nothing, looking into the heart of light, the silence.” — T. S. Eliot

I

Whoever possesses a body can flee —be it demihumans or humans, or simply turn around to witness, day after day, their shadow wandering aimlessly amidst the ruins after the fullfilment of this life’s odyssey— I see you, as you see me in the twilight, in this time of remembrance, aware that the way back here always leads in the same direction as the rainbow goes to die. But I no longer recognize you, my beautiful child of sorrow, fleeing from this man to another like a blood-stained malaria mosquito: you are an anxious soul with a precipitated mouth redolent of the evil blood and intentions of faceless martyrs— not unlike that young misyar bride, in the holy scriptures of the orient, who, in her creed, declared her desire to obliterate the two-faced masculinity of all self-proclaimed prophets. Yes, I let the dying within me reshape all my thoughts, all my feelings for this, and tried to save —with the gods by my side, this orally, so brutally violated woman! I tried to save her from sharing her fate with others, but lost her, nonetheless— the songstress of all beginnings and ends, who not only dies over and over again but also transcends the hatred and lust for power of all hollow men. You brought out the most beautiful in me, the absolutely most beautiful —so tell me: is not passion more like a curse for those who can truly lose themselves in a love that, with an icy hand, liberates them from the brightest memories of the future?
Vem som än har en kropp kan fly – såväl halvmänniskor som människor, eller bara vända sig om för att se, dag efter annan, sin skugga vandra planlöst omkring bland ruinerna efter detta livs tilländakomna odyssé – jag ser dig, som du ser mig i skymningen, i denna åminnelsens tid, med vetskapen om att vägen tillbaka hit alltid går i samma riktning som regnbågen går för att dö. Men jag känner inte längre igen dig, mitt vackra sorgebarn, på flykt från denna människa till en annan likt en blodstinn malariamygga: du är en orossjäl med en precipiterad mun som doftar av ansiktslösa martyrers onda blod och avsikter – inte alls olik den där unga misyarhustrun i orientens heliga skrifter, som i sin trosbekännelse uttryckte att hon ville förgöra alla självutnämnda profeters skenheliga manbarhet. Ja, jag lät döendet inom mig omforma alla mina tankar, alla mina känslor för detta, och försökte rädda – med gudarna vid min sida, den här oralt, så brutalt våldtagna kvinnan! jag försökte rädda henne från att dela sitt öde med andra, men förlorade henne, trots allt – alla begynnelsers och sluts sångmö, som inte bara dör om och om igen, utan också transcenderar hatet och maktbegäret hos alla ihåliga män. Du tog fram det vackraste i mig, det absolut vackraste – så säg: är inte passionen mer lik en förbannelse för dem som verkligen kan förlora sig själva i en kärlek som med iskall hand frigör dem från framtidens ljusaste minnen?

*

On the crystal mountain, I have my abode— there, I patiently await the melting waves of glacier to obliterate every thought, every insight of those who spread false rumors about confidence and tranquility —in the hyperbolic world, with everything but survival for mankind before their eyes. What I am, so are you—the auspicious one! the destruction and recreation of all, not a man, not a god, but a white bull wading around by himself in the warm haze— the new evolution’s fierce counterflow, perhaps humanity’s only response to the unanswered questions of why we are here, why we should unequivocally embrace the fact that we are still being deceived, slowly bereaved of our true identity by the holiest of unholy alliances. Hold the great patriarch accountable— the liar’s crimson cloak has already been set up to fall, for us all to unmask this foul philanthropist! he knows all about his chosen men’s secret shadowgames, about stealing dreams and hopes for the future from innocent kneeling boys, like cheap playthings in the hands of evil’s true progenitors.
På kristallberget har jag min boning – där väntar jag tålmodigt på att de smältande sjoken av glaciär ska förgöra varje tanke, varje insikt hos dem som spred ut falska rykten om tillförsikt och lugn – i den hyperboliska världen, med allt annat än överlevnad för människosläktet framför sina ögon. Vad jag är, är också du – den hoppingivande! alltings förgörelse och återskapande, inte en människa, inte en gud, men en vit tjur som ensam vadar omkring i den varma edan – den nya evolutionens strida motström, kanske mänsklighetens enda svar på de obesvarade frågorna om varför vi är här, varför vi bör vara otvetydigt öppna för det faktum att vi fortfarande blir bedragna, långsamt fråntagna vår sanna identitet av den allra heligaste av oheliga pakter. Ställ den store patriarken till svars – lögnernas röda mantel har redan setts falla, för oss alla att kunna demaskera denne falske filantrop! han känner till allt om sina utvalda mäns hemliga skugglekar, om att stjäla drömmar och förhoppningar om framtiden från oskyldigt knäböjande pojkar, likt billiga leksaker i händerna på ondskans verkliga förlöpare.

*

Unintentionally we spoke of terrorism, martyrdom—in veiled words, and set a new biblical date for the upcoming great war: no final divine visitation, no salvation in sight! The god-fearing pilgrims were not filled with either compassion or fear— only their sharp fangs were visible, clad in the expressions of their war spoils like pimps in the stale fluids of their whores —stone cold, stone cold! they treated us all like foredooms, like rooms closed to everything but human degradation and spittle— severing the genitals from our twisted shadows as if the strong electrical current itself wasn’t sufficient enough to sharpen the dull blades of their cold steel knives! But when it all came down to it: I stole time from one of them— his childhood memories, his escape from yesterday to tomorrow, his illusions, his erotic dreams, his yet unexperienced fear of life, without any mercy, without any regret. Yes, I killed him, my torturer, and took my fate into my own hands, without a single moment of doubt in how I could divide the satisfaction into as many horrifying traumas as possible, then I cut away every trace of it —the human survival instinct, from his exposed, still-beating heart. Am I satisfied with this? No, not really, but what can I say— I’m already forgotten, water-boarded to death in this prison cell many, many years ago.
Vi sade någonting om terrorism, martyrskap – i förtäckta ordalag, och satte ett nytt bibliskt datum för det kommande stora kriget: ingen sista gudomlig påhälsning, ingen frälsning i sikte! Pilgrimerna var inte uppfyllda av vare sig medkänsla eller skräck – endast deras vassa huggtänder var synliga, klädde sig i sina krigsbytens ansiktsuttryck som hallickar i sina horors förödmjukelser – helt iskalla, helt iskalla! behandlade de oss alla som avskum, som rum stängda för allt utom smärta och förnedring – skar bort könsorganen från våra förvridna skuggor som om den starka likströmmen i sig själv inte var tillräcklig nog för att slipa deras slöa knivars kolblad! Men när allt kom omkring: jag stal tiden från en av dem – hans barndomsminnen, hans flykt från igår till i morgon, hans illusioner, hans erotiska drömmar, hans ännu inte upplevda fruktan för livet, utan någon som helst misskund, utan någon som helst ånger. Ja, jag dödade honom, min torterare, och tog mitt öde i egna händer, utan att för ett enda ögonblick tvivla på hur jag skulle kunna dela upp tillfredsställelsen i så många ohyggliga trauman som möjligt, sedan skar jag bort varje spår av den – människans överlevnadsinstinkt, från hans blottlagda, ännu slående hjärta. Är jag nöjd med det här? nej, egentligen inte, men vad ska jag säga – jag är ju redan bortglömd, skendränktes till döds i den här fängelsehålan för många, många år sedan.

*

The winged creature of light awoke from its deep slumber to recreate all of this from nothing— the common insight into the extinction of the entire human race: with four hundred feathers in its robe, with a hymn to life in its heart, with an untarnished grain of corn— the last seed of survival, in its beak, it spread its golden-green wings across the world. Many died on the climate war battlefield, no one really knew what happened next, so the wounded quetzal bird flew away and never returned with life, listen! you triumphant fathers and mothers of this enslaved human race— what you brought to life or didn’t, will never again be part of this dazzling light’s eternal quest. Challenge the liars! challenge those who lay claim to the power of hypocrisy and the numerous xenophobic ideals over all vanishing races’ flight from despair— they will all be welcomed into the light, yes, and in this way, never again be brought back here or remembered by those who, like the skin-flayed one, rose from the mental ashes of the dark-bearers’ self-ignited pyre of conscience.
Ljusets bevingade varelse vaknade ur den stora sömnen för att återskapa allt det här från ingenting – den gemensamma insikten om hela mänsklighetens utslocknande: med fyrahundra fjädrar i sin skrud, med en hyllningssång till livet i sitt hjärta, med ett oförädlat majskorn – det sista överlevnadsfröet, i sin näbb, bredde den ut sina gyllengröna vingar över världen. Många dog på klimatkrigets slagfält, ingen visste egentligen vad som hände därefter, så den skadade quetzalfågeln flög iväg och återvände aldrig med livet, hör upp! ni triumferande fäder och mödrar till detta förslavade människosläkte – vad ni väckte till liv eller inte, kommer aldrig igen att få vara en del av detta bländande ljus eviga strävan. Utmana lögnarna! utmana dem som gör anspråk på dubbelmoralens och de många xenofobiska idealens makt över alla försvinnande rasers friflykt från nöd – de kommer alla att välkomnas in i ljuset, ja, och på så vis aldrig igen kunna återbördas hit eller bli ihågkomna av dem som likt den skinnflådde reste sig upp ur den mentala askan efter mörkerbärarnas självantända samvetsbål.

*

You see everything in me as I see everything in you, like a foretold omen hidden in plain sight— the dead and resurrected clown, banished high up in the ancient douglas tree! hanging head down, head down, down! Life—to you, I call! you have fought for me to be able to free yourself from this conjunction of love sorrows: humanity—death, docility—breath, frailty—meth. Creation and rebirth —no inner course to set here, yet we walk, walk henceforth to meet our enemy with hands and feet tied, tumbling headlong— no further peace treaties to enter for blood money, several days in a row, to deliberate with our nearest dead in fear of the first widespread sin: arrogance! like madmen, madmen —never to be seen again! And thus, the blood of twins was shed! new genetic pairs cultivated in man—the sunchild of the ominous gash, with unknown light in his veins, traces from a celestial lump of clay that grew up from the anonymous mass grave of the gods.
Du ser allting i mig som jag ser allting i dig, likt ett förebådat omen som gömts undan helt öppet – den döde och återuppståndne clownen, bannad högt upp i det uråldriga douglasträdet! hänger med huvudet neråt, huvudet neråt, neråt! Liv – till dig ropar jag! du har stridit för mig för att själv kunna frigöra dig från denna konjunktion av kärlekssorger: mänsklighet – död, ödmjukhet – nöd, sårbarhet – glöd. Skapelse och pånyttfödelse – ingen inre väg att staka ut här, ändå går vi, och går så för att möta vår fiende med händer och fötter bakbundna, hals över huvud – inga ytterligare fredsuppgörelser att ingå för blodspengar, flera dagar i sträck, för att överlägga med våra närmast döda i rädsla för den först utbredda synden: högmodet! likt galna män, galna män – att aldrig återses igen! Och så var det då spillt: tvillingblodet! nya genetiska par odlades fram i människan – det ominösa snittets solbarn, med okänt ljus i sina vener, spår från en celest lerklump som växte sig upp ur gudarnas anonyma massgrav.

*

Year after year I’ve sought among silences and voids to find a fault in the creation stories about the true dwelling place of man: finally, I can see the truth we shut our eyes to—a nightmarish apathy in which our self-image can sneak around entirely unnoticed, completely alone, yet not devoid of companionship, to unabatedly stare straight into the darkness and its shrill scream’s black reflection— much like the crack, heard by ear at life's end, akin to the highest note of revered hope in the absolute silence of the deaf. Be open to the good-heartedness of lovers— it’ll stay with you forever if only you dare to live your life in favor of humility and not waste a single moment on envy or any other fleeting delusions' hidden intentions. Death—to you, I call! let me be the first to see the underworld and return here, without any doubt whatsoever of escaping man’s petty attempt at playing god, in longanimous wait of an even greater and deeper love: the heart in which no lack of empathy has ever been hidden in any form of goaded sleep. I bless the night when, compassionately, I open up my heart to the penitents’ transgressions, likewise, I curse the day when, indifferently, I turn away my head from their confessions.
År efter år har jag sökt bland tystnader och tomrum för att hitta en brist i skapelseberättelserna om människans egentliga hemvist: äntligen kan jag se sanningen vi blundar för – en mardrömslik apati för vår avbild att smyga omkring alldeles obemärkt i, helt ensam, men egentligen inte utan sällskap, för att oavkortat kunna stirra rakt in i mörkret och dess gälla skriks svarta spegelbild – mycket lik sprickan, öronhörd vid livets slut, som en högsta ton av tillbedjansvärt hopp i de dövas absoluta tystnad. Var lyhörd för de älskandes goda vilja – den kommer att stanna hos dig i evighet om du bara vågar leva ditt liv i ynnest för ödmjukheten och inte slösa bort ett enda ögonblick på avundens eller andra flyktiga villfarelsers dolda avsikter. Död – till dig ropar jag! låt mig bli den förste att se underjorden och återvända hit, utan några som helst dubier om att gå fri från människans lilla gudalek, i tålmodig väntan på en än större och djupare kärlek: hjärtat i vilket ingen brist på empati någonsin har legat dold i någon form av ofrivillig dvala. Jag välsignar natten då jag medkännande öppnar upp mitt hjärta för de sannfärdigas brott, jag förbannar likaså dagen då jag likgiltig vänder bort mitt huvud från deras bekännelser.

*

Everything you do for me is like everything I do for you, but look and listen here—on that fateful day I didn’t tether my life to the yearning! nor did I die out there in solitude, sitting completely naked on my self-reflecting throne of man: I crawled out of the stinking sewer ditch! and escaped my haunting nightmares, for which I was seen as dead among the living—forty-six plus two, a dark gray omnipresent shadow, either projected or real, with a few extra chromosomes to carry for man— the unknown twin of prehistoric clay and divine seeds, burning, so eagerly yearning like a clairvoyant child for new realities to unveil from the mist! I see everything you see, I also hear everything you say— no other gift than that of the wordless can be received by silence and reiterate all that was so abruptly deprived of my words, as they, in dialog with the future, pierced the possibility of the past to see —your face and mine smile at death, with poisoned arrows. And yes, truly, we always speak to each other in prophesies, either aleatorically or fatefully— half humans, half gods: an unavoidable fact, yet nothing more than a vague hint of who or what actually came first.
Allting du gör för mig är som allting jag gör för dig, men se och hör hit – under den där ödesdagen band jag inte upp mitt liv vid saknaden! jag dog heller inte därute i ensamheten, sittande helt naken på min självbespeglande människotron: jag kröp upp ur det stinkande avloppsdiket! och flydde undan mina hemsökande maror, för vilka jag sågs som död bland de levande – fyrtiosex plus två, en mörkgrå allestädes varande skugga, antingen projicerad eller verklig, med ett par extra kromosomer att bära för människan – den okända tvillingen av förhistorisk lera och gudacerealier, som trängtar, så ivrigt längtar likt ett synskt barn efter nya dimavhöljda verkligheter! Jag ser allt det du ser, jag hör också allt det du säger – ingen annan gåva än det ordlösas är den som kan tas emot av tystnaden och återge allt det som så bryskt berövades mina ord, då de i samspråk med framtiden genomborrade det förflutnas möjlighet att se – mitt och ditt ansikte le åt döden, med giftpilar. Och ja, verkligen, vi talar alltid till varandra i profetiska ordalag, antingen aleatoriskt eller ödesmättat – till hälften människor, till hälften gudar: ett ofrånkomligt faktum, men ändå inget annat än en vag antydan om vem eller vad som egentligen kom först.

*

Did you do all you could’ve done when you were alive? did you say all you could’ve said to ease and not exacerbate man’s deep fear of life and the final uprising of the swarming bees? yes, you did, but then you turned around to face the suicidal victims you killed off so many times— one by one like long shadows in a flock around imagined oases’ water holes, for me to also feel the anguish, without even having a single bullet left in the chamber of your lost but beautiful mind’s uncocked gun. Did you say all you could’ve said before you died? did you do all you could’ve done to survive and not join man on his quick march towards death and the perpetually burning beehive? yes, you did, but then you fled all this as if it had never really happened, except when you daydreamed, just like me— completely crushed by the unquantifiable truth about life, yet willing to capture the end time’s long kiss at apogee and be free.
Gjorde du allt du kunde ha gjort när du levde? sade du allt du kunde ha sagt för att lindra och inte späda på människans djupa rädsla för livet och de svärmande binas sista uppror? ja, det gjorde du, men sedan vände du dig om för att åter möta de självmordsbenägna offren du omintetgjorde så många gånger – ett efter ett likt långskuggor i flock runt inbillade oasers vattenhålor, för mig att också få känna på ångesten, utan att ens ha en enda patron kvar i revolvercylindern på ditt vilsna men vackra medvetandes osäkrade vapen. Sade du allt du kunde ha sagt innan du dog? gjorde du allt du kunde ha gjort för att överleva och inte följa med människan på sin språngmarsch mot döden och den för evigt brinnande bikupan? ja, det gjorde du, men sedan flydde du allt det här som om det aldrig riktigt hade hänt, annat än när du dagdrömde, precis som jag – helt nedslagen av den okvantifierbara sanningen om livet, men ändå villig att fånga den yttersta dagens långa kyss vid apogeum och bli fri.

*

I always doubted whether you would return or not, I was always tormented by this— I never really stopped bewailing you, betraying you, did I, so that the jaguar warriors, once again, could resume their quest for new souls? Dead you are, dead you are—to me! alive only in the deeds that set new goals for my survival, with glimpses of the inner arch’s light, and wage the parallel wars between our worlds— the underworld is ninefold, so too is time. No, no peace rattle can save you now! just be silent and kneel, like the beautiful serpent man you are, before the worlds tip over, forcing us to gaze straight down into the whitening, so immensely frightening abyss of profusion— the throat of the fading will to live, for which none of us can shut our eyes, whether we jump or not, and inscribe your name —this time with burning tar to thus be able to preserve everything else that has not been named, in the book of life— man called, “he who always grows old”: an inscription on fire that’ll never burn out, and for that reason, neither erase the thousand-year-old wounds in your heart nor disappear.
Jag tvivlade alltid på om du skulle återvända eller inte, jag plågades alltid av detta – jag slutade egentligen aldrig att sörja dig, svika dig, eller hur, så att jaguarkrigarna åter kunde uppta sitt sökande efter nya själar? Död du är, död du är – för mig! levande endast i de gärningar som sätter upp nya mål för min överlevnad, med glimtar från den inre valvbågens ljus, och utkämpar de parallella striderna mellan våra världar – underjorden är niofaldigad, så också det timliga. Nej, ingen fredsskallra kan rädda dig nu! bara tig och fall på knä, som den vackra ormmänniskan du är, innan världarna tippar över, tvingar oss att blicka rakt ner i det främmande, så oerhört skrämmande överdådsgapet – den borttynande livsviljans svalg, för vilket ingen av oss kan blunda, oavsett om vi hoppar eller inte, och skriv in ditt namn – denna gång med brinnande tjära för att så kunna bevara allt annat som inte namngivits, i livets bok – människa kallad ”hon som alltid blir gammal”: en eldskrift som aldrig kan släckas, och av det skälet heller aldrig utplåna de tusenåriga såren i ditt hjärta eller försvinna.

II

Whoever possesses a soul can flee —be it humans or demigods, or simply lie down to watch, night after night, their shadow rise unredeemed from this pool of ephemeral blowback, in lack of awe for the instant clarity of vision— I see you, as you see me at dawn, in this time of inception, with all our senses blossomed thousandfold, in a multiverse yet to behold. Flee, you exploiters in mercy’s guise! Flee to the last refuge on earth, to the ultimate judgment that will expose the misdeeds of the power-hungry —at this tropic’s turn, everyone will eventually reach the far end of this long hanging road. We are all summoned, all of us who perceive and hear the unending: the fire forcing its way up from below, the wind hiding behind the apocalyptic aglow, the sun burning down everything to its stem, and I—the towering wave before them, now ready to throw myself into this abyss of shattered notions about life and flee— thirteen all in all we journey one by one through each world, not merely to unveil the nine preceding, but also to disclose the truth of what will finally come to pass. Forget us not, and we shall not forget you! a lifelong promise to keep for those who are blessed or cursed with a hypnagogic eyesight.
Vem som än har en själ kan fly – såväl människor som halvgudar, eller bara lägga sig ned för att se, natt efter annan, sin skugga stiga oförlöst upp ur denna pöl av efemär tidsfrist, i brist på vördnad för den ögonblickliga klarsynen – jag ser dig, som du ser mig i gryningen, i denna upprinnelsens tid, med alla våra sinnen utblommade likt ett tusenfalt, helt okänt världsallt. Fly, ni nådatidens hantlangare! Fly till den sista utposten på jorden, till slutdomen som kommer att lagföra de maktlystnas brottsliga handlingar – vid denna vändkrets kommer så alla till slut att nå den andra änden på den här långa hängande vägen. Vi är sammankallade alla och envar, alla vi som ser och hör det ofullbordade: elden som tvingar sig upp underifrån, vinden som gömmer sig bakom den apokalyptiska ridån, solen som bränner ner allt i sin väg runtom, och jag – den himmelshöga vågen före dem, nu redo att kasta mig ut över denna avgrunds krossade föreställningar om livet och fly – tretton allt som allt reser vi en och en genom varje värld, inte bara för att avslöja de nio föregående utan också för att berätta sanningen om vad som slutligen kommer att ske. Glöm oss inte, så kommer vi inte att glömma er! ett livslångt löfte att hålla för dem som är välsignade eller förbannade med ett hypnagogiskt seende.

*

That mourning woman in the dream is without a face, without any plausible chance to reveal her many downtrodden tears — she is what the goddess of love used to be, both the comforting mother and the maelstrom: I must descend from these feather clouds high up in the sky and just let the memories flow freely out of this consciously-aware mire! Can you hear me, loud and clear? I sing, sing for the vultures —the nine chieftains of the underworld, but they are no longer here, are they? constantly on the hunt for a more subtle darkness than the one they were buried alive in! I’m left alone here, consistently, without really knowing what or who it is, keeping me abreast, a new uninvited guest perhaps, to once again be forced with closed eyes into this acid, incessantly falling drizzle. Hear me, you living among the dead! my time has come — I stand in full glory! like an unforgettable sexual scent from an equally unforgettable sexual act, with the very strongest rapture immersion left in the innermost chamber of fragility: I fear your time is up! now you must all help to free these faceless souls from the smoking mirror of animosity.
Den gråtande kvinnan i drömmen är utan ansikte, utan någon egentlig möjlighet att synliggöra sina många modfällda tårar – hon är vad kärleksgudinnan brukade vara, både den tröstande modern och malströmmen: jag måste ta mig ner från dessa fjädermoln högt uppe i skyn och bara låta minnena strömma fritt upp ur den här medvetandegjorda dyn! Hör ni mig, högt och tydligt? jag sjunger, sjunger för gamarna – underjordens nio hövdingar, men de är inte längre här, eller hur? ständigt på jakt efter ett mer subtilt mörker än det de begravdes levande i! jag är lämnad ensam här, som vanligt, utan att egentligen veta vad eller vem som kommer härnäst, en ny objuden gäst kanske, att igen tvingas följa med slutna ögon ut i detta sura, oavbrutet fallande duggregn. Hör mig, ni levande bland de döda! min tid har kommit – jag står i fullaste prakt! likt en oförglömlig könsdoft från en lika oförglömlig könsakt, med den allra starkaste upplevelsen av njutning kvarlämnad i sårbarhetens innersta rum: jag är rädd att er tid är ute! ni måste nu alla hjälpa till att befria de här ansiktslösa själarna från animositetens rykande spegel.

*

Like the bite of a coyote, breathing releases a conscious swirl of colors and non-colors to paint the rainbow’s final sigh— yet it doesn’t fall, like you, my soul, to your knees before the notwithstanding! it only grows heavier and heavier, so much heavier than my previous breath that it also liberates itself— its existence in all absence, its absence in all presence, from my total blindness: bursting out in an eye-lit cascade of rumbling, constantly doubling fractals, to absorb fully, perfectly —with all senses, like an inner unquenchable fire. Now I can clearly hear him curse! and traverse what he’s always been afraid of— the shadows are indeed not out to get us all, only him—more than willing to push this spewed bile back down his breathless throat! I gave him my full trust— he claimed to know everything about this and made me cry like a newborn baby, and for heaven’s sake, I cried during the longest of days—so let this day then be the day when I welcome the clearest perception of being able to wake up with a new karma and say: I conjure you, you who cannot clear, or simply cannot see, the fog in front of man’s godlike face, which seems to have thickened and turned purple just there, to spare him the hardest of plights in life— to see his true self without being afraid of it! Dancing with my heavenly bride, the last of them all, I was finally ready to deliver my command to humanity— yes, I appeared for a long time soaring in the sky as a life-bearing symbol for the sick and dying, but then went on the quiet— still there, soaring within the great disquiet of ancient gods.
Likt en prärievargs bett frigör andingen ett medvetandemyller av färger och ofärger för att måla regnbågens sista suck – men faller inte, som du, min själ, på knä inför det uppenbara! den bara växer sig djupare och djupare, så mycket djupare än mitt sista andetag att den också frigör sig själv – sin existens i allt frånvarande, sin absens i allt närvarande, från min totala blindhet: brister ut i en ögontänd kaskad av vibrerande, ständigt dubblerande fraktaler, att ta in helt, absolut – med alla sinnen, likt en inre osläckbar eld. Nu hör jag henne tydligt svära! och vanära det hon är alltid varit livrädd för — skuggorna är mycket riktigt inte ute efter oss alla, bara henne – mer än villiga att trycka den här utspydda gallan tillbaka ner i hennes andlösa strupe! Jag gav henne mitt fulla förtroende – hon sade sig veta allt om det här och fick mig att gråta likt en nyfödd unge, och för gudarnas skull grät jag under den längsta av dagar – så låt den dag som idag är istället välkomna den djupaste insikten om att kunna vakna upp med en ny karma och säga: jag besvärjer er, ni som inte kan skingra, eller helt enkelt inte kan se, dimman framför människans gudsavbildade ansikte, som tycks ha tätnat och lilafärgats just där, för att bespara henne den svåraste av belägenheter i livet – att se sitt sanna jag utan att vara rädd för det! Dansande med min gudomliga gemål, den sista av dem alla, var jag äntligen redo att anbefalla mitt maktbud till mänskligheten – ja, jag syntes länge rida fram på himlen som en livsbärande symbol för de sjuka och döende, men gick sedan under jorden – fortfarande där, ridande med den stora horden av uråldriga gudar.

*

Everything ended in a rapture during that day when the black and red river forced us to pay the price for what we, together, had inflicted upon ourselves— men and women stained by the blood of the many to create a future only for a few, instead of letting the morning sun shine on everyone, like shades of amorous whispers in a new dawn’s naked breath—slowly climbing up the lengthy spiral of the human vine. You and I—we must try to endure! each new ending still only leads to a new beginning —a face tinted ash-gray while the faceless indifference remains colorless. It appears as though neither of us can depart from this earthly life unless, at first, one of us can let go of the physical memory’s chilling fear of death— our blood, along with our innately infused courage, is defeated, we have irrevocably retreated! what is left to do then when no other gods but the false remain to worship when we must now decide whether to follow the trodden paths of our ancestors or not? I could give anything to once again behold this insanely beautiful blue— you, you who ground me and embody all that is tried and true in my otherwise fleeting world.
Allting slutade med en hänryckning under den dagen då den svarta och röda floden tvingade oss att betala priset för vad vi tillsammans hade åsamkat oss själva – män och kvinnor nerfläckade av de mångas blod för att skapa en framtid endast för några få, istället för att låta morgonsolen skina på alla, likt amorösa viskningars nyanser i en ny grynings andedräkt – långsamt klättrande uppför den mänskliga vinrankans långa spiral. Du och jag – vi måste försöka hålla ut! varje nytt slut leder ändå bara till ett ny början – ett ansikte som färgas askgrått medan den ansiktslösa likgiltigheten förblir ofärgad. Det verkar inte som om någon av oss kan lämna det här jordelivet om ingen av oss först kan släppa taget om kroppsminnets isande skräck för döden – vårt blod tillika ärftligt ingjutna mod är besegrat, vi har oåterkalleligen retirerat! vad återstår då att göra när inga andra gudar än de falska finns kvar att tillbe när vi nu ska bestämma oss för om vi ska följa våra förfäders upptrampade stigar eller inte? Jag skulle kunna ge vad som helst för att få betrakta detta sanslöst vackra blå än en gång – du, du som jordar mig och förkroppsligar allt som är beprövat och sant i min annars så flyktiga värld.

III

Whoever possesses a spirit can flee —be it demigods or gods, or simply reach up towards the heavens to see, once again, their shadow falling helplessly into this rainbow’s dead silent yet beautifully illuminated mouth— we see each other —we are each other’s reflections, day and night, at dawn and dusk, in a time reshaped by newly created memories from an equally newly created origin. Please scatter our ashes over deep waters if we give up, please bury us without names if we deny ourselves the chance to find out, if the missing young girl —left completely alone to cast doubt on her assailant’s denial: the terror before her last breath, the place where her lifeless body was found, marred and desecrated, with its blue-pale arms and legs bound in a virgin embrace, almost sacredly to an iconoclast’s sacrificial pole— truly is the last to have her golden face cast in horror over humanity’s godforsaken deeds. We must now embrace our fear of human autonomous consciousness— the collective source that can pave a new way into the true and wild, flee the geometry, like an unborn child with an inherent will to reshape the very essence of life—the double-twined core! into a new face of gold, shaped without clenched fists or begging hands from a more malleable clay, a synanthrope— never again to have to be part of when or why someone or something forced us to cling to what we believe we are: the absolute gravest mistake of all—without comparison.
Vem som än har en ande kan fly – såväl halvgudar som gudar, eller bara sträcka sig upp mot himlen för att se, än en gång, sin skugga falla handlöst ner i denna regnbåges dödstysta men ändå så vackert belysta mun – vi ser varandra – vi är varandras spegelbilder, dag som natt, i gryning som i skymning, i en tid nyskapad av nyskapade minnen från ett likaledes nyskapat ursprung. Vänligen strö ut vår aska över djupt vatten om vi ger upp, vänligen begrav oss utan namn om vi nekar oss själva möjligheten att finna ut, om det försvunna barnet – lämnat helt ensamt att dra sin banemans förnekelse i tvivelsmål: om skräcken före det sista andetaget, om platsen där den döda kroppen hittades, skymfad och skändad, med sina blåbleka armar och ben bundna jungfruligt, nästan bildskönt till en ikonoklasts offerpåle – verkligen är det sista att få sitt gyllene ansikte avgjutet i förfäran över mänsklighetens gudsförgätna verk. Vi måste nu omfamna vår rädsla för människans autonoma medvetande – den kollektiva urkällan som kan bana en ny väg ut i det sanna och vilda, fly geometrin, likt ett ofött barn med en inneboende vilja att omskapa själva essensen av liv – den dubbeltvinnade kärnan! till ett nytt ansikte av guld, format utan knytnävar eller tiggande händer från en mer formbar lera, en synantrop – aldrig igen att behöva vara en del av när eller varför någon eller något tvingade oss att hålla fast vid det vi tror att vi är: det absolut största misstaget av alla – utan jämförelse.

*

Beneath the darkest of skies, dry land was flooded many times, like clusters of monarch butterflies —in needleless sacred firs! which ceased to migrate, as the fall of days weighed down their wings to no longer carry time forward. We are forever, are we not, adrift in a beginningless ocean of memories quietly subdued by oblivion? joyful but unknowing, empty, enraptured, completely out of our senses, and most often awash with self-pity for our own kind. Do you see him, man before the cataclysm— he who runs for his life? with time constantly breathing down his neck, marked by the many nocturnal death terrors, stains of conscience on the knife that he always keeps hidden in his hand, with the will to put an end to everything —the seasonless years, with a single deep, finely cut incision across the throat. I see the white light ahead of us and feel the breathlessness— the absent morning that will not let grief or doubt be thrown back into the strangely prolonged night of ascension —an inner outburst of light! and it’s all over, no more wars, no more silences or voids that can prevent the gods anewly from playing dead, or the four-leaf clover from blooming again all red on the atavistic shores of otherworldly existence.
Under de mörkaste av skyar dränktes torra land många gånger, likt kluster av monarkfjärilar – i barrlösa ädelgranar! som slutat att migrera, då dagarnas fall tyngt ner deras vingar till att inte längre kunna föra tiden vidare. Vi är för alltid, är vi inte, förlorade i ett begynnelselöst minneshav av stillatigande glömska? lyckliga men ovetande, tomma, hänryckta, helt från våra sinnen, och som oftast fulla av självömkan för vårt eget släkte. Ser du henne, människan före kataklysmen – hon som springer för sitt liv? med tiden ständigt hängande i hasorna, märkt av de många nattliga dödsfasorna, samvetsfläckarna på kniven som hon alltid håller gömd i sin hand, med viljan att få till ett slut på allt – de årstidslösa åren, med ett enda djupt, finskuret snitt över halsen. Jag ser det vita ljuset framför oss och känner andnöden – den uteblivna morgonen som inte kommer att låta sorgen eller tvivlet kastas tillbaka in i det sällsamma uppåtstigandets långa natt – ett inre ljussken! och allt är över, inga fler krig, inga fler tystnader eller tomrum som längre kan hindra gudarna från att spela döda eller fyrklövern från att igen blomma på den överjordiska existensens atavistiska stränder.

*

A reverent view of our time I’ve come to defile with the hidden plan of the gods—their intention not to prevent my fellow man from continuing his staged war against himself and everyone else to give free rein to the terror of his warlords— the human trafficking of poor and god-fearing young girls by zealots and pedophiles on their oil-rich dollar path to the gate of heaven, leaving nothing but rape as an escape from everything to chance or fate. What else is left then in this human morass of unbridled devotion but a world violated by ruthless subtlety in the dispersed minds of unscrupulous men! you and I must be pearled with the requickening from the worst cases of malevolent behavior— acts that may be even more repulsive than those said to be spread retrospectively with the diagnosis of returning war veterans— new strands of mutated gene pairs, from the next, great dystopian clash: so simple, yet so comprehensive is the dream of all this that was never meant to last.
En vördsam syn på vår tid har jag kommit att smutsa ned med gudarnas dolda plan – deras avsikt att inte hindra min nästa från att fortsätta sitt inscenerade krig mot sig själv och alla andra för att ge fritt spelrum åt sina krigsherrars terror – trosivrares och pedofilers människohandel med fattiga och gudfruktiga flickebarn på sin oljerika dollarväg till himlens port, lämnar inget annat än våldtäkt som utrymningsväg från allt åt slumpen eller ödet. Vad annars finns då kvar i detta människoträsk av oinskränkt troskyldighet än en värld kränkt av skoningslös finkänslighet i sanningslösa mäns dispergerade medvetanden! du och jag måste bepärlas med återkvickingen från de värsta fallen av omänskligt beteende – de dåd som kanske är ännu mer vedervärdiga än dem som sägs kunna spridas ut i efterhand med sjukdomsbilden hos hemvändande krigsveteraner – nya strängar av muterade genpar, från nästa, stora dystopiska sammandrabbning: så enkel, men ändå så omfattande är drömmen om allt detta som aldrig var menat att bestå.

*

Amongst gods there is no tolerance for the lie that’ll not be exposed, if there is no intolerance for the people who believe they know how to silence the truth, about when and where we all have to bear the nameless wooden cross of shame on our miserable backs, until the true guilt may be laid upon our true nemesis— the all-powerful greed of this devilish era that sells both sex and hatred for a few unblemished silver dollars to our enslaved children: the undeniable truth of what really lies ahead of us— the inevitable triumph of self-contempt for which no loss can bring any relief to the orphans who have not yet been attacked by the hungry swarm of agape’s starving flies. I will witness the waters burn, I will have to return into my future dreams and learn from new inscribed daysigns on the calendar walls of the past, persistent showers of rain and fiery hail from twenty times thirteen repeated days: the monthly natural laws of the sacred which seem to be followed, day by day, sign by sign with every fallen meteorite, every raindrop tinged yellow and white— like the fragmented tears of my consciousness, by all mammals, fish, and birds, who keep themselves away from the seers’ many sightings of angels and demons in thousands of hordes, freely soaring out of the ever-expanding cleft of creed between man and his forthcoming destiny.
Bland gudar finns ingen tolerans för den lögn som inte kommer att avslöjas om ingen intolerans finns för de människor som tror sig veta hur de ska förtiga sanningen, om när och var vi alla har att bära skammens namnlösa träkors på våra ynkliga ryggar, tills den egentliga skulden kan komma att läggas på vår sanna dödsfiende – girighetens maktfullkomlighet i detta djävulska tidevarv som säljer både sex och hat för ett par ograverade silverdollar till våra förslavade barn: den obestridliga sanningen om vad som verkligen ligger framför oss – självföraktets ofrånkomliga seger för vilken ingen förlust kan ge någon lindring åt de föräldralösa som ännu inte angripits av agapens hungrande svältflugor. Jag kommer att få se vattnen brinna, jag kommer att få gå tillbaka in i mina framtida drömmar och lära från nya inristade dagtecken på dåtidens kalendermurar, ihållande skurar av regn och eldhagel från tjugo gånger tretton upprepade dagar: det heligas månatliga naturlagar som tycks åtföljas, dag för dag, tecken för tecken med varje nedslagen meteorit, varje droppe regn som färgats gul och vit – likt mitt fragmenterade medvetandes tårar, av alla däggdjur, fiskar och fåglar, som håller sig undan de seendes många iakttagelser av änglar och demoner i tusentals horder, fritt flygande ut ur den alltjämt växande trosklyftan mellan människan och hennes kommande levnadsöde.

*

The permanence of memory tempts my mind to believe that everything belongs here—in a kind of ethereal circle that holds the words together, but also unleashes their razor-sharp destitution, cutting this afflicted altruism apart like sharp eagle talons of death through ancient bark paper, more or less free from faraway banished centuries and the instant sublime— what I did to summon the gods to exit from this world is unclear, is not even palpable for the all-wreaking, tongue-speaking women and men in the semi-darkness at the very back of this vomit-scented fungi den. I almost chewed them all up— these entheogenic fleshy fruits! leaving only a few behind, some that I knew were strong enough to turn this dream into a nightmare— or maybe I awoke from another reality’s rough sea and broke through this independent wave of here and now into a common sphere of then and there the far-seers belatedly liberated me from the aprioristic one-eyedness of my reason. I’ll tell you the truth: they didn’t come here to help me see the terrestrial limb! I’ll tell you the truth: they didn’t come here to help me see the strange outer rim! I’ll tell it to you straight: they came here because they are the only ones remaining in this eidetic world, who can open my eyes to the permanence beyond memory and visual form, when I myself no longer have the ability to do so.
Minnenas varaktighet får mitt medvetande att tro att allting hör hemma här – i en slags etercirkel som håller samman orden, men också släpper lös deras knivskarpa armod, skär denna olyckliga människokärlek itu likt dödens vassa örnklor genom urtida barkpapper, mer eller mindre fritt från fjärran förjagade århundraden och det ögonblickligt sublima – vad jag gjorde för att mana gudarna till ett utträde från den här världen är oklart, är inte ens kännbart för de kölhalande, tungomålstalande kvinnorna och männen i halvmörkret längst in i denna kräkdoftande fungihåla. Jag tuggade i mig nästan alla av dem – dessa enteogena köttfrukter! lämnade endast några få kvar, några som jag visste var starka nog att få den här drömmen att övergå i mardröm – eller kanske jag vaknade från en annan verklighets krabba sjö och bröt igenom den här fristående vågen av här och nu in i en gemensam sfär av då och där de långtseende äntligen befriade mig från mitt förnufts aprioriska enögdhet. Jag ska säga sanningen: de har inte anlänt hit för att hjälpa mig att se de universella sambanden! Jag ska säga sanningen: de har inte anlänt hit för att hjälpa mig att se den främmande yttre randen! Jag ska säga det rakt ut: de har anlänt hit för att de är de enda kvarvarande i denna eidetiska värld, som kan öppna mina ögon för varaktigheten bortom minnena och synintrycken, när jag själv inte längre har förmågan att göra det.

*

In this imminent count of days, I perceive time as shimmering grains of salt descending, illuminated and entirely transparent, from a snow-covered mountain peak —a new gnosis! a new chapter in the akashic records, crystallized by all that which unfolds in multitude with the glyphs of the last calendar round— only deciphered by those who run naked ahead of all those complacently bleeding to shroud everything in secrecy. Come despair and misdeeds, come madness and fear with images to reenact reality— the impending uproar of the seas, the collapse of the world’s lungs, and the philanthropists’ poisoned seeds! Come deceit and stupidity, come abuse and anger with words to retell the truth— the impending twilight of the senses, the fall of the global community, and the misanthropes’ legislated hostility! I do not reveal the secrets of the gods to the present day, I simply let people’s worst nightmares about tomorrow unfold as they may.
I denna nära sammanräkning av dagar upplever jag tiden som skimrande saltkorn som faller, belysta och alltigenom klara, från en snötäckt hög bergstopp – en ny gnosis! ett nytt kapitel i himmelskrönikan, kristalliserad av allt det som kommer i mångfald med den sista kalenderrundans glyfer – endast förutspådda av oss som springer nakna före alla dem som blöder ymnigt för att kunna hålla allting hemligt. Kom ödeläggelse och vemödor, kom vansinne och rädsla med bilder för att iscensätta verkligheten – havens kommande uppror, världslungornas kollaps och de svartkläddas förgiftade grödor! Kom enfald och lögnaktighet, kom övergrepp och ilska med ord för att återberätta sanningen – sinnenas kommande skymning, världssamfundets fall och de strykräddas lagstiftade fientlighet! Jag avslöjar inte gudarnas hemligheter för samtiden, jag låter bara människorna drömma sina värsta mardrömmar om framtiden.

*

As far as any of us can see, there is no other future but our own to abandon, when the technicians of the unsacred step out of the forbidden zone into what we all consider to be reliable, but is truly nothing more than a trap of reason— surrounded by a flow of stochastic ideas, logic’s furious reproach, comparable only to the grand sum of zero, excavated at random from this deep, boundless self-deception. The return of the gods on the empty world stage of tomorrow will be man’s ultimate downfall —a loosely tied noose, if he cannot compel himself to see that his most reliable allies are those who, in secret, hold the least reliable faith in destiny, are without the will or even means to sustain life, or at least preserve some trace of it—the stardust of him or her who could have made this earthly paradise rich in unity instead of bias and hypocrisy. They will all burn us into hardened shells—they are the unforgivably vile in society’s upper echelons, gathered there like timid rats or blinded bats around a dwindling crude oil reserve, only aiming to rip apart our belatedly regained community and force today’s altruistic discourse away from everyone’s heart and soul.
Så långt som någon av oss kan se finns ingen annan framtid än vår egen att överge, när det oheligas tekniker tar steget ut ur den förbjudna zonen in i det vi alla anser vara tillförlitligt, men som egentligen inte är något annat än en förnuftets fälla – omringad av ett flöde av stokastiska tankar, en logikens ilskna förebråelse, jämförbar endast med den stora summan av noll, som grävts upp på måfå ur detta djupa, gränslösa självbedrägeri. Gudarnas återinträde på morgondagens tomma världsscen kommer att bli människans slutliga fall – en löst knuten hängsnara, om hon inte kan förmå sig själv att se att hennes mest pålitliga bundsförvanter är de som i det fördolda har den minst pålitliga ödestron, är utan vilja eller ens medel att uppehålla livet, eller åtminstone bevara något spår av det – stjärnstoftet från honom eller henne som kunde ha gjort detta jordiska paradis rikt på enhet istället för inskränkthet. De kommer alla att bränna oss till förhärdade skal – de är de oförlåtligt illasinnade i samhällets toppskikt, ansamlade där likt räddhågsna råttor eller förblindade fladdermöss runt en sinande oljekälla, bara ute efter att slita isär vår sent omsider återvunna gemenskap och tvinga dagens altruistiska diskurs bort från allas själ och hjärta.

*

At this strange outer edge of dimly lit dust from a dead sun, the final message of eternal life will not be received by man, if the silent messenger, in desperation, is coerced into speaking openly before the divine powers, instead of letting the utterly powerless hear the words that, long ago, were tattooed into their dormant genetic code, to later be — in a very distant future, deciphered, like a pictographic sign, and, if possible, explain the inexplicable of why life suddenly arose now and not then — beyond the first moment: he’s heard here, man, but he himself is completely deaf, cannot hear what he’s always been told to do — lie to those who have never heard anything but untruths.  Over time, the words thus began to dissolve into a more sublime message, a gradual shift in the murky reflection of the collective primal source, which, like a near-death experience, or an indescribable sense of joy, could only be discerned as a fleeting erotic whisper in the dream of the only real thing that, in fact, eluded humanity’s self-fulfilled prophecy — the myth of both our inconceivable survival!
Vid denna främmande yttre rand av ljusskyggt stoft från en död sol kommer det sista budet om evigt liv inte att kunna mottas av människan, om den tyste budbäraren i desperation tvingas tala öppet inför den gudomliga makten, istället för att låta de helt maktlösa ensamma höra orden som för länge sedan tatuerades in i deras slumrande arvsanlag, för att senare – i en mycket avlägsen framtid, kunna tydas, likt en piktografisk kod, och om möjligt förklara det oförklarliga med varför livet plötsligt uppkom i detta nu och inte då – bortom det första ögonblicket: hon hörs här, människan, men hon är själv helt döv, kan inte höra det hon alltid blivit tillsagd att göra – ljuga för dem som aldrig hört något annat än lögner. Med tiden kom så orden att flyta ut i ett mer sublimt budskap, en språngvis förändring i den kollektiva urkällans grumliga ytspegel, som likt en nära-döden-upplevelse, eller en obeskrivbar känsla av lycka, bara kunde skönjas som en flyktig erotisk viskning i drömmen om det enda verkliga som kom att undgå mänsklighetens självuppfyllda profetia – myten om min och din osannolika överlevnad!

*

Of you I dream —my sorrowful song, my last ode to life and its impending leap into the light: during nights of endemic euphoria, during days of pandemic virus dissemination, rabid thirst, hunger, and worldwide dysphoria— why, in the gods’ names, did I not compel man to stop the flow of innocent blood—spilled solely for self-assertion, to a lunar flood with no ebb, between the worlds I left utterly forsaken and those I quietly left unawaken, to be able, time and again, to populate with newly reclaimed souls? always aware of the sick tendencies of evil, never ignorant of its altogether devastating upheaval— like a long-premeditated infanticide. I’ll return when everyone else has left! my angels and demons are no longer stealing from each other, embracing each other’s wings for the good of humanity, and will not be able to hear me say: gather here, together with me in the ether— all of you who, in tears, enjoint, thus sacrificially anoint the eagle’s beak with your lives, the road beyond is the only one that’ll lead us all to awe! Consequently, it was not I who lay myself down on the temple floor to be violated for millennia by thousands of holy men or more— it was you, my beautiful child of sorrow, who led us onto a new path—away from patriarchal rule and the eros of male self-righteousness, and who heard jade woman’s storm bell ring one last time: the otherworldly is multiplied by thirteen, so too is the afterlife. Now we bestow the last morsels of cornbread upon those who have not yet been reborn or spared the poisonous thorn of greed —the epiphanic lie about the true nature of man.
Om dig drömmer jag – min sorgefulla sång, mitt sista ode till livet och dess kommande dödssprång ut i ljuset: under nätter av kemisk eufori, under dagar av pandemisk virussmitta, rabiat törst, hunger och världsomfattande dysfori – varför i gudarnas namn tvingade jag inte människan att stämma upp flödet av oskyldigt blod – spillt endast för egenmakt, till en månflod utan ebb, mellan de världar jag helt övergav och de jag lät gå i stilla kvav, för att om och om igen kunna befolka med nya återvunna själar? alltid i visshet om demonins sjuka tendenser, aldrig i okunskap om dess alltigenom förödande konsekvenser – likt ett sedan länge överlagt barnamord. Jag återvänder när alla andra har lämnat! mina änglar och demoner har slutat att stjäla ifrån varandra, klä sig i varandras vingar för mänsklighetens bästa, och kommer inte att kunna höra mig säga: samlas här, tillsammans med mig i etern – alla ni som sörjer, så uppoffrande smörjer örnens näbb med era liv, vägen hit är den enda som leder till ömsesidig vördnad! Följaktligen var det inte jag som lade mig ner på tempelgolvet för att i årtusenden våldtas av tusentalet heliga män eller fler – det var du, mitt vackra sorgebarn, som ledde oss in på en ny väg – bort från fadersväldet och den manliga självgodhetens eros, och som hörde jadekvinnans stormklocka ringa en allra sista gång: det överjordiska är trettonfaldigat, så också efterlivet. Nu delar vi ut de sista tuggorna av majsbröd till dem som ännu inte har fötts eller undkommit girighetens giftiga tagg – den epifaniska lögnen om människans sanna natur.

Död mans sång

”Desde mis ojos insomnes mi muerte me está acechando, me acecha, sí, me enamora con su ojo lánguido.” — José Gorostiza

Året närmade sig sitt slut. Jag kom att tänka på de ord Miguel Ángel hade sagt till mig, med ett varmt leende på läpparna, dagen innan jag återvände till Sverige: ”Om tron kan förflytta berg, kan väl du återuppstå från de döda!” Vi hade pratat mycket om Etlétl, jag och Miguel. Han var bekant med henne sedan tidigare. Hon var en del av dansgruppen som han som nahuahantverkare gjorde alla kläder, fjäderskrudar och smycken åt. Jag och Miguel jobbade då och då tillsammans på Zócalotorget i Mexico City. Eftersom jag inte hade något arbetstillstånd lät han mig sälja mitt hantverk på hans torgplats. Han var verkligen en äkta själsfrände, en andlig broder, som han själv brukade säga. Etlétl och Miguel var dock inte bästa vänner, hon var svår och oberäknelig tyckte han. Hennes brokiga bakgrund hade han hört talas om, på omvägar. Men vad som var målat med stor eller liten pensel, av andra, eller av henne själv, det visste han inte. ”Är det någon som klarar av henne, så är det du Júan Dóuglas,” hade han med ett småslugt leende på läpparna övertygat mig om när jag för första gången berättade för honom om att jag hade träffat henne, ”men var på din vakt, hon kallas för ’la muertíta’, den lilla döden, och kan sluka vem som helst bara genom att öppna käften.” Miguel Ángel hymlade aldrig, var rak och ärlig, och känd för det bland sina bröder och systrar runt om i Mexikodalen. Vi kunde samtala i timmar, om allt från schamanism och läkekonst till personliga problem och god mat. Han lyssnade alltid på vad jag hade att säga om Etlétl, även när jag på mitt typiskt omständliga, snävt poetiska sätt försökte beskriva vad jag kände för henne. Men han varnade mig också, för de svårigheter som sannolikt skulle komma att uppstå om min och Etlétls värld möttes, om hon verkligen besvarade min kärlek fullt ut – något som han faktiskt var helt övertygad om att hon redan gjorde. Han sade sig kunna se det i bärnstensljuset som omgav henne. Jag började få ont i huvudet. Det blev alltid så när jag inte hade ätit på flera timmar. Jag glömde bort det, tiden bara gick när orden tog över och spred sig ut över papperet som ett svårtolkat flöde av tankar och känslor redo att bära mer än vad jag insåg att de egentligen klarade. Om några timmar skulle klockan slå tolv, och året gå över i nästa. Var allt slut då? Skulle jag någonsin bli klar med det här, för att kunna komma vidare i livet? På papperet framför mig läste jag: ”En död mans sång jag stämt upp till hennes ära, sägs hon med askan kunna vända tillbaka…” Det var på dagen sju år sedan som jag och Etlétl fann varandra helt hjälplösa i vår kärlek på de dödas strand i södra Mexiko. I hennes famn föddes jag pånytt dagen efter det nyåret, men var det inte också ett döende jag upplevde – en död utan slut, sakta sjunkande ned i Gorostizas imaginära vattenglas som ett borttappat ärgat 100-pesosmynt, på väg att drunkna i en sällsam mexikansk dödsdans? Balkongdörren stod på glänt, det drog kallt. Jag stängde den. Rummet i lägenheten var nu inte längre fyllt av den täta, tjocka cigarettrök som vanligtvis stank ner allt efter några timmars skrivande. Chirimillaflöjten låg på bordet. Den hade varit en kärleksgåva från Etlétl. Hon hade köpt den på torgmarknaden i Pochutla och gett mig den samma natt som vi lät Stilla havets starka strömmar göra oss till en och samma människa. Jag tog upp den, blåste liv i den och fyllde mitt inre med svårmod. Jag blev en människa som aldrig igen skulle kunna glömma, aldrig igen skulle kunna förstå njutningen av att bara försvinna, in i drömmen, i kärlekshuset, med den obeskrivliga smärtan av att ha förlorat sin älskade till historien, till en alltjämt levande myt som inte hade i den här världen att göra. ”Om jag bara inte hade varit så förbannat stolt,” tänkte jag, ”så hade nog ödet välvilligt tagit mig i hand.” Jag tog på mig mina gamla läderstövlar, hängde skinnjackan över axeln och lämnade bostaden. Göteborgsnatten var kall och mörk, men på något sätt uppfriskande. I mina tankar tog jag Etlétls hand och lade den försiktigt över mitt bröst. ”Den här smärtan blir jag aldrig av med, Etlétl, så därför kommer du alltid att finnas hos mig.” mumlade jag tyst för mig själv och försvann raskt ut i natten.

As the year drew to a close, I found myself recalling the words Miguel Ángel had spoken to me, with a warm smile on his face, the day before I returned to Sweden: “If faith can move mountains, surely you can rise from the dead!” We had talked a lot about Etlétl, Miguel and I. He was familiar with her from before. She was a part of the dance group for which he, as a Nahua craftsman, made all the clothes, feather headdresses, and jewelry. Miguel and I occasionally worked together at the Zócalo in Mexico City. Since I didn’t have a work permit, he allowed me to sell my crafts at his market stand. He was truly a kindred spirit, a spiritual brother, as he used to say himself. However, Etlétl and Miguel were not best friends; he found her difficult and unpredictable. He had heard about her colorful background through various sources, but he didn’t know whether it was painted with a broad or fine brush, whether by others or by herself. “If anyone can handle her, it’s you, Júan Douglás,” he had convincingly told me, with a sly smile on his lips, when I first told him about meeting her. “But be on your guard; she’s called ‘la muertíta,’ the little death, and can devour anyone just by opening her mouth.” Miguel Ángel was never one to mince words; he was straightforward and honest, a reputation he held among his peers throughout the Mexico Valley. We could talk for hours about everything, from shamanism and jewelry making to personal problems and good food. He always listened to what I had to say about Etlétl, even when I, in my typically convoluted, narrowly poetic way, tried to describe what I felt for her. But he also warned me of the difficulties likely to arise if our worlds truly collided, if she indeed returned my love fully—something he was completely convinced she already did. He claimed he could see it in the amber light that surrounded her. I began to get a headache, as I often did when I hadn’t eaten for hours. I forgot about it; time just slipped away when words took over and spread across the paper like an enigmatic flow of thoughts and emotions, ready to carry more than I realized they could. In a few hours, the clock would strike twelve, and the year would transition into the next. Was everything over then? Would I ever be done with this, to move forward in life? On the paper before me, I read: “A dead man’s song I’ve sung in her honor, with the ashes, they say, she will be able to return…” Exactly seven years had passed since Etlétl and I had found ourselves utterly helpless in our love, on the Beach of the Dead, in Zipolite in southern Mexico. In her embrace, I was reborn in the days following that New Year, but wasn’t it also a dying I experienced—a death without end, slowly sinking into José Gorostiza’s imaginary glass of water like a misplaced, tarnished 100-peso coin, on the verge of drowning in a strange Mexican dance of death? The balcony door was ajar, and it was chilly. I closed it. The room in the apartment was no longer filled with the dense, thick cigarette smoke that usually permeated everything after a few hours of writing. The Chirimilla flute lay on the table. It had been a gift of love from Etlétl. She had bought it at the market in Pochutla and gave it to me the same night when we let the strong currents of the Pacific Ocean merge us into one being. I picked it up, breathed life into it, and filled my inner self with melancholy. I became a person who would never forget, never rediscover the joy of simply vanishing into the realm of dreams, into the sanctuary of love, all while enduring the indescribable agony of losing one’s beloved to the annals of history, to a myth that persisted, vibrant yet estranged from this reality. “If only I hadn’t been so damn proud,” I thought, “perhaps fate would have kindly taken me by the hand.” With determination, I put on my old leather boots, slung the leather jacket over my shoulder, and left the apartment. The Gothenburg night was cold and dark, shrouding me in its enigmatic embrace, and a gust of wind seemed to carry Etlétl’s ghostly presence with it. “I’ll never get rid of this pain, Etlétl,” I mumbled to myself, and with resolute steps, I swiftly disappeared into the night, its shadows resonating with the weight of my inscrutable sorrow.

Texten får inte reproduceras, distribueras eller överföras i någon form utan tillstånd från upphovsrättsinnehavaren. The text may not be reproduced, distributed, or transmitted in any form without a copyright request.

Livshjulet

“Do not go gentle into that good night, old age should burn and rave at close of day; rage, rage against the dying of the light.” — Dylan Thomas

Vårvindarna var ganska kyliga, Sverige och min hembygd sena att omfamna den slumrande naturens uppvaknande till en ny och svår tid jag visste låg framför mig. På sensommaren året innan hade ödet slagit till, med all sin otvetydiga och våldsamma kraft, fått det stora livshjulet att tvärt stanna upp mitt i sin rullning och ta min far ifrån mig, alldeles för tidigt, alldeles plötsligt, i ett inte så stilla och fridfullt farväl som jag hade kunnat önska mig. Alkoholen tog honom, när litteraturen och familjen inte längre räckte till för att hålla hans kropp vid liv. Barnet i mig blev utan fadersgestalt, min barndom utan manlig förebild, som om den aldrig riktigt hade existerat annat än i mina äventyrliga pojkdrömmar, i min sent frammanade poesi som han aldrig skulle få möjlighet att läsa. Jag stod nu vid hans grav på den ensliga kyrkogården i Ödeborg och grät. Visste inte riktigt varför, då sorgen redan hade blivit en del av mig, maskerats som en ren naken smärta i varje andetag jag var tvungen att dra, i varje steg jag visste att jag hade kvar att gå. I innerfickan hade jag ett påbörjat diktverk, lösa blad med ord jag hade nedskrivit och uppfyllts av men inte just då förstod. ”Gör det för dig, bara för att du ska se.” hördes oväntat en röst säga. Var det en röst från graven, eller var det min egen? Kanske var det Kukulcáns, den vackra ormens stämma, som hade fascinerat mig ända sedan jag först hörde den på toppen av Kukulcántemplet i Chichén Itzá, i östra Mexiko, för nästan sju år sedan. Nej, det var en annan röst, en annan stämma, som jag inte helt kände igen. Jag förstod nu att det inte var jag som grät, det var sorgen som grät för mig, för min far och för Etlétl, för kärleken som inte kunde ta sig ur sitt eget dödsgrepp. Tårarna var sorgens, men sorgen var nu klädd i något helt annat än sorgedräkt. Jag tände en cigarett, uttalade några ord vid graven och gick min väg.

The spring winds were quite chilly, Sweden and my hometown slow to embrace the awakening of nature to a new and challenging time I knew lay ahead of me. In the late summer of the year before, fate had struck, with all its unmistakable and violent power, abruptly halting the great wheel of life in the midst of its turning and taking my father away from me, far too soon, all of a sudden, in a not-so-quiet and peaceful farewell that I could have wished for. Alcohol claimed him when literature and family no longer sufficed to keep his body alive. The child within me was left without a fatherly figure, my childhood without a male role model, as if it had never truly existed except in my adventurous boyhood dreams, in my belatedly summoned poetry that he would never have the opportunity to read. I now stood at his grave in the desolate cemetery in Ödeborg and wept. I didn’t quite know why, as grief had already become a part of me, disguised as pure naked pain in every breath I had to draw, in every step I knew I still had to take. In my inner pocket, I had a work-in-progress, loose sheets with words I had written down and been filled with but didn’t quite understand at that moment. “Doing it for you, for you to open your eyes,” an unexpected voice said. Was it a voice from the grave, or was it my own? Perhaps it was Kukulcan’s, the beautiful serpent’s voice, which had fascinated me ever since I first heard it on top of the Kukulcan Temple in Chichén Itzá, in eastern Mexico, almost seven years ago. No, it was a different voice, a different tone that I didn’t quite recognize. I now understood that it wasn’t me who was crying; it was sorrow crying on my behalf, for my father and for Etlétl, for the love that couldn’t break free from its own death grip. The tears belonged to sorrow, but sorrow was now cloaked in something entirely different than sackcloth and ashes. I lit a cigarette, uttered a few words at the grave, and walked away.

I drömmarna

“I shall state silences more competently than ever a better man spangled the butterflies of vertigo.” — Samuel Beckett

Årstiderna avlöste varandra lika obemärkt som gränserna mellan dröm och verklighet började upplösas. Jag var inte rädd eller oroad, märkte som sagt inte av förändringen, inte förrän den egentligen redan hade skett och inte hann ge mig någon chans att bli vare sig skrämd eller orolig. Det hade gått drygt ett och ett halvt år sedan jag kom tillbaka till Sverige. En tid som uppenbart hade hjälpt mina tankar att systematisera mitt drömmande, men som också lika uppenbart hade stjälpt mina känslomässiga försök att integrera dem i min verklighet. Nätterna följde mig uppmärksamt in i framtiden, medan dagarna förstrött höll mig kvar i det förflutna. Jag var tudelad, nu delad i ett ”jag” som inte ville kännas vid tiden och ett ”du” som ville följa den ända in i döden. Jag befann mig i södra Dalsland, i mina älskade barndomstrakter, där jag hyrde en liten stuga i utkanten av Rådanefors – byn där jag hade växt upp. Platsen var idealisk, omgiven av skog, ängar och sjöar, nära nog helt dold från insyn ett gott stycke ifrån landsvägen, med närmaste grannar några hundra meter bort i riktning mot byn. I stugan fanns elektricitet och vatten, en öppen spis som värmekälla, ett kök med vedspis för matlagning och extravärme, ett par rum och en toalett med dusch. Mot ängarna vette en liten veranda som utgjorde en mycket bra plats för meditation och samkväm, mot skogen på baksidan fanns en vedbod som jag nu hade fyllt till bredden med ved inför den kommande hösten och vintern. Det var enkelt men trivsamt. Jag kände mig hemma, verkligen hemma, och njöt av att sommaren äntligen hade kommit för att stanna. På dagarna tjänstgjorde jag vanligtvis som lärare på en folkhögskola några mil bort, men hade nu sommaruppehåll och var ledig. Läste, skrev och mediterade. På kvällarna upptog mitt smyckeshantverk all min tid, och på nätterna, ja, då sov jag, som oftast, men med helt andra ambitioner än att bara vila. Hur många nätter hade jag nu inte försökt att ta mig vidare i mitt drömmande utan att lyckas? Hur många dagar hade jag nu inte förbannat mina nattliga försök att slå hål på verklighetens illusoriska bubbla? Jag visste inte, och var heller inte benägen att låta en sådan ovisshet råda. Tröttheten började dock sakta ta över min kropp, besvikelsen mina tankar och känslor. Men jag kände mig märkligt nog inte bara trött och besviken, jag uppfylldes också av en djup känsla av tillfredställelse som tycktes växa sig starkare för varje dag som gick. I vardagshändelser var jag trots mina till synes uppenbara tillkortakommanden både målmedveten och engagerad, spelade mina karaktärsroller väl på livets scen och kunde utan svårigheter både improvisera och agera när det oskrivna manuset så krävde det. I drömmarna var dock allting annorlunda. Där och då var jag ingen skådespelare – det fanns inga roller att spela, inga karaktärer att vare sig identifiera sig med eller göra om till sina egna, den yttre dialogen hade obemärkt ersatts av en inre tystnad som gjorde mig likgiltig, eller kanske snarare avskild, då någon slags beslutsamhet tillika inlevelse trots allt styrde mitt agerande men på ett sätt som var helt oberoende av mitt vardagliga liv. Jag kunde med enkelhet upplåta mitt abstrakta hus åt drömmaren att gå runt i, men jag kunde inte få honom att lämna det, om det ens var möjligt, inte heller ta honom vidare ut till det yttersta rummet där jag visste att ”den andre” väntade – han som var jag, men som också var drömmaren, i en och samma eteriska kropp, som kunde röra sig fritt, ta sig vart han ville när han ville, bevittna både sig själv och sina tankar i en verklighet som överlappade min, och drömmarens, som en tredje osynlig gren på kunskapsträdet som jag visste växte i skuggträdgården utanför huset. Från kullen där jag satt och mediterade kunde jag tydligt se den vidsträckta betesängen, ett stenkast från huset, skimra, ja, rentav glöda, i olika gröna, gula och rödmelerade färger. Lövträden i dungen nedanför stod helt i blom men utgjorde inget hinder för mina ögon, blev snarare till ett myller av ljuskäglor som förtydligade varje liten detalj som lyckades nå mig igenom bladverken och lyfta mitt seende ut i periferin, upp över trädkronorna, där jag ofrånkomligen kunde se och varsebli allt som omgav dem. Även det som jag inte borde se därifrån, det som mina sinnen egentligen inte kunde uppfatta. Jag följde sjön Långhalmen ut från inloppet till forsen på sin ormslinga mot väster, bort från ängarna, där en ensam räv sågs stryka omkring längs sjökanten, uppenbarligen törstig då den tycktes leta efter ett bra ställe att dricka på, upptäckte därefter en rovfågel, sannolikt en fiskgjuse, när den hastigt dök ner mot den näckrostäta vassen på andra sidan sjön som nyss hade brusat till av en gäddas ödesdigra lek, och jag såg mig själv, sitta där i lotusställning på kullen intill huset, omgärdad av ett bärnstensljus som tycktes lysa upp hela omgivningen trots att det faktiskt var mitt i natten. ”Jade, bärnsten och opaler…” tänkte jag och lät genast tanken flöda över i mitt huvud, bli ett med känslan som nu uppfyllde mitt inre med total lycka. Mina ögon var öppna, åtminstone kändes det som om de var det, trots att jag på håll tydligt kunde se att de var slutna. Jag räknade fingrarna på mina båda händer – tio, eller kanske fler, jag var inte helt säker, fast att jag rörde på dem som jag brukade göra, en efter en, som kullblåsta granar i stormen, för att kunna skilja dem ifrån varandra, och därmed också kunna hålla ihop dem för att bekräfta att de var verkliga, var mina, och följde min blick när huvudet började röra på sig. Jag reste mig upp och hann knappt tänka tanken att gå mot huset förrän jag ögonblicket därefter stod framför ytterdörren. En omedelbar känsla av att falla kom över mig, rullade upp sig i maggropen under naveln som ett nystan av nervtrådar, utkastade åt alla håll, likt en guldsprakande fraktal, en gyllene rund solfjäder, glödande, vibrerande, som främmande tankar i en annars till synes välbekant tankevärld. Det ryckte till i kroppen, som om den mindes något. En rädsla? Nej, snarare en oförmåga att kunna känna rädsla. ”Går jag in i huset kommer jag kanske aldrig igen att komma ut…” tänkte jag och tog tag i dörrhandtaget. ”John, John!” hördes plötsligt två avlägsna röster ropa inifrån huset. ”Är du vaken? Vi börjar bli hungriga.” Jag vände mig instinktivt om mot kullen där jag nyss hade suttit och fick med förbryllade ögon se att jag fortfarande satt kvar där, helt orörlig, uppenbarligen försjunken i någon slags fysisk och mental dvala som verkade hålla mig svävande i luften, som frigjord från jordens dragningskraft en handlängd över marken. Bakom mig såg jag också två eller tre skuggor dansa omkring, frigjorda även de, som jag, men inte från gravitationen utan från bärnstensljuset som alstrade dem, liksom berusade av den nyvunna friheten och varandra, dansande tillsammans som i ett fylleslags delirium till en nordmexikansk rancherasång som sannolikt inga andra än de själva kunde höra, mig undantagen. Jag slöt snabbt ögonen, för att bli kvitt synen, öppnade dem långsamt igen och möttes genast av verklighetens glömda men ändå oförglömliga ansikten. I sovrummet tassade två pigga och hungriga små vargungar omkring och väntade på att jag skulle vakna. Milla, den försynta och tystlåtna lilla flickan med den stora drömmen om att bli konstnär och författare, och Peter, den försigkomne och pratsamme lille pojken med den lika stora drömmen om att se världen – både den kända och okända. Mina älskade sommarbarn! ”God morgon!” harklade jag ur mig med sömndrucken röst och satte mig yrvaket upp i sängen. ”Jaså, ni är redan vakna. Och är hungriga. Ja, då får vi se till att ordna frukost. Vad vill ni ha? Låt mig gissa. Pannkakor?” ”Ja!” utbrast de båda själaglada och hoppade med ens upp i sängen.

The seasons changed as imperceptibly as the boundaries between dream and reality began to dissolve. I wasn’t afraid or worried, as I didn’t notice the change, not until it had actually already occurred and didn’t give me a chance to become either frightened or concerned. More than a year and a half had passed since I returned to Sweden. A period that had clearly helped my thoughts to systematize my dreaming but had also equally clearly hindered my emotional attempts to integrate them into my reality. The nights followed me attentively into the future, while the days absentmindedly kept me tethered to the past. I was divided, now split into an ”I” that wanted nothing to do with time and a “You” that wanted to follow it all the way into death. I found myself in southern Dalsland, in my beloved childhood surroundings, where I rented a small cabin on the outskirts of Rådanefors—the village where I had grown up. The location was ideal, surrounded by forests, meadows, and lakes, hidden from view quite a distance from the main road, with the nearest neighbors a few hundred yards away in the direction of the village. The cabin had electricity and water, a fireplace for heat, a kitchen with a wood-burning stove for cooking and extra warmth, a couple of rooms, and a bathroom with a shower. Facing the meadows was a small porch that served as an excellent spot for meditation and socializing, and towards the back, into the woods, there was a woodshed that I had now filled to the brim with firewood for the upcoming fall and winter. It was simple but comfortable. I felt at home, truly at home, and enjoyed the fact that summer had finally arrived to stay. During the day, I usually worked as a teacher at a folk high school a few miles away, but now I was on summer break and had free time. I read, wrote, and meditated. In the evenings, my jewelry making occupied all my time, and at night, well, I slept, as usual, but with entirely different ambitions than just resting. How many nights had I attempted to move forward in my dreaming without success? How many days had I cursed my nightly attempts to puncture the illusory bubble of reality? I didn’t know, and I wasn’t inclined to let such uncertainty prevail. However, weariness was slowly starting to overtake my body, disappointment my thoughts and emotions. But strangely, I didn’t just feel tired and disappointed; I was also filled with a deep sense of satisfaction that seemed to grow stronger with each passing day. In everyday events, despite my seemingly obvious shortcomings, I was both determined and engaged, playing my roles well on life’s stage. I could easily improvise and act when the unwritten script demanded it. However, in the dreams, everything was different. There and then, I was no actor—there were no roles to play, no characters to either identify with or make my own. The external dialogue had quietly been replaced by an inner silence that left me indifferent, or perhaps more accurately, detached. Some form of determination and empathy nonetheless guided my actions, but in a way that was entirely independent of my everyday life. I could easily open up my abstract house for the dreamer to wander in, but I couldn’t make him leave it, if it was even possible. I couldn’t take him further out to the outermost room where I knew “the other” was waiting—the one who was me, but also the dreamer, in one and the same ethereal body. He could move freely, go wherever he wanted when he wanted, witness both himself and his thoughts in a reality that overlapped mine and the dreamer’s, like a third invisible branch on the tree of knowledge that I knew grew in the shadowy garden outside the house. From the hill where I sat and meditated, I could clearly see the extensive pasture, a stone’s throw from the house, shimmer, indeed, even glow, in various shades of green, yellow, and red. The broadleaf trees in the grove below were in full bloom but posed no obstacle to my eyes. Instead, they became a multitude of light spots that clarified every little detail that managed to reach me through the leaves, lifting my vision into the periphery, above the treetops, where I inevitably could see and perceive everything that surrounded them. Even what I shouldn’t be able to see from there, what my eyes in reality shouldn’t be able to perceive. I followed Lake Långhalmen from the inlet to the rapids on its serpentine path to the west, away from the meadows where a solitary fox was seen prowling along the lakeside, evidently thirsty as it appeared to search for a good place to drink. Then, I spotted a bird of prey, likely an osprey, as it swiftly dove towards the water lilies on the other side of the lake, which had just recently churned with the fateful spawning of a pike. And I saw myself, sitting there meditating on the hill next to the house, surrounded by an amber light that seemed to illuminate the entire surroundings despite it being in the middle of the night. “Jade, amber, and opals…” I thought, and immediately let the thought flow into my mind, merge with the feeling that now filled my heart with utter bliss. My eyes were open, or at least it felt like they were, even though from a distance I could clearly see that they were closed. I counted the fingers on both my hands—ten, or maybe more, I wasn’t entirely sure, even though I moved them as I usually did, one by one, like windblown fir trees in a storm, to distinguish them from each other, and thus also to confirm that they were real, mine, and followed my gaze as my head began to move. I rose to my feet, and scarcely had the notion to approach the house when, in the next instant, I stood before the front door. An immediate sensation of falling came over me, coiling up in the pit of my stomach like a tangle of nerve threads, branching out in all directions, like a golden sparkling fractal, a sun-lit round folding fan, glowing, vibrating, like strange thoughts in an otherwise seemingly familiar world of thought. My body twitched as if it remembered something. Fear? No, rather an inability to feel fear. “If I enter the house, I may never come out again…” I thought and grabbed the door handle. “John, John!” suddenly two distant voices called from inside the house. “Are you awake? We’re starting to get hungry.” I instinctively turned towards the hill where I had been sitting moments ago and, to my utter amazement, saw that I still sat there, completely immobile, apparently immersed in some kind of physical and mental stupor that seemed to keep me floating in the air, liberated from the Earth’s gravity by a hand’s length above the ground. Behind me, I also saw two or three shadows dancing around, liberated like me, but not from gravity, but from the amber light that generated them, as if intoxicated by the newfound freedom and each other, dancing together, as if in a drunken delirium, to a Northern Mexican ranchera song that probably no one else but them could hear, myself excluded. I quickly closed my eyes to rid myself of the sight, slowly opened them again, and was immediately met by the forgotten yet unforgettable faces of reality. In the bedroom, two lively and hungry little wolf cubs tiptoed around, waiting for me to wake up. Milla, the shy and quiet little girl with the big dream of becoming an artist and writer, and Peter, the precocious and talkative little boy with an equally big dream of seeing the world—both the known and the unknown. My beloved summer children! “Good morning!” I croaked with a sleep-laden voice and sat up in bed, still a bit disoriented. “Oh, so you’re already awake. And hungry. Well, let’s get breakfast ready then. What would you like? Let me guess. Pancakes?” “Yes!” they both exclaimed joyfully and suddenly jumped onto the bed.

Dödsdansare

“Death makes angels of us all and gives us wings where we had shoulders smooth as ravens claws.” — Jim Morrison

Grusdammet från den täta och intensiva biltrafiken yrde runt omkring mig där jag satt ensam och väntade vid vägkanten. Det var ganska mycket folk i rörelse i Pochutla denna morgon. Varför visste jag inte. Kanske var det något lokalt firande, någon oaxakansk festlighet på gång som jag inte kände till, eller snarare inte ville känna till. Jag hade tänkt ta den första bästa bussen norröver, lämna över Stilla havet och de snäckfyllda stränderna till mitt förflutna, att ensamt råda över, och försöka bevara för en oviss framtid att återskapa, återta från historien som nu tycktes ha bestulit mig på det största i livet. Jag tänkte på Etlétl, liksom väntade in henne i mina tankar, men vågade inte alls hoppas på att hon skulle vänta in mig, vare sig i tankarna eller i Oaxaca, att hon skulle bli glad och upprymd av att få återse mig – på någon obskyr marknad där hon sålde sitt smyckeshantverk eller på något avsides torg där hon dansade med sina nahuanska bröder och systrar. Jag hade stannat kvar i Mazunte för mina vänners skull, och det ångrade jag inte, men jag sörjde ändå över missmodet att inte ha lyckats bryta ned min stolthet och följt henne, till världens ände, om så hade krävts. Det var ett par dagar sedan Javier och Conchita hade tackat för sig och gett sig av till huvudstaden. Deras förhållande skulle ta slut, det var uppenbart. Conchita ville stanna, medan Javier ville resa. Hon i sina mödrars Mexiko, han till sina fäders Colombia. Jag hade försökt bistå dem, drömt och dansat med dem, låtit dem använda mina ögon och öron i drömmandet, mina fjädrar i dansen, för att få dem att se och höra varandra, och förmodligen lyckats, men inte på det viset som jag insåg att de båda hade förväntat sig. Friheten hade ett pris, och det priset var vi nu alla tre tvungna att betala. Smärtan i mitt sjuka öga blev bara värre. Jag kunde inte ens lyfta på ögonlocket längre, knivarna skar då för djupt och det klarade jag inte av. Kamomillbladen som jag hade fått av en gammal vän i Zipolite hjälpte för stunden, dövade smärtan, bäddade in den i ett bortflyende midnattsmörker som kändes både mjukt och fuktigt, vilket på något sätt dämpade upp min yttre hårdhet och vätte ned min inre torka till att göra det annalkande middagsljuset lite lättare att uthärda under Mexikos allt hetare sol. Jag hade definitivt gått över gränsen, tagit på mig mer än vad jag klarade, och nu fick jag erfara det. ”Hej, Güero, hur är det?” hörde jag plötsligt en exalterad röst fråga. ”Roligt att se dig, det var ett tag sedan. Kände inte igen dig först, med den där lappen för ögat. Du ser ju ut som självaste Dödsdansaren, ’El Danzante de la Muerte’. Är du det kanske, en dödsdansare, som jag?” Jag kände igen rösten, helt klart, och tittade upp för att se var den kom ifrån. ”Hej, jo, det är väl sådär, hur är det själv?” svarade jag och försökte le. ”Mycket bra, mycket bra!” utbrast han genast och log tillbaka. ”Tackar som frågar.” Det var som jag trodde. Orden hade kommit från den pratsamme gamle mazateken som jag och Etlétl hade haft i sätet framför oss på bussen från Mexico City till Oaxaca ett par veckor innan. Han stod framför mig, på andra sidan avloppsdiket som skiljde vägen från busstationen där jag nyligen hade köpt en biljett, var klädd i vita traditionella danskläder – utsläppt skjorta och vida byxor, med den röda snusnäsduken typiskt hängande ned från linningen på höger sida, hade en dammig svart filthatt på huvudet och ett par lädersandaler med bildäckssulor på fötterna. Han såg inte precis ut som jag mindes honom, verkade vara något yngre och mer vältränad, och utstrålade en vigör som jag var säker på inte fanns där vid vårt förra möte. Men det var definitivt han – ”el teporocho”, fyllbulten, trollkarlen, eller vad han nu var, som hade pratat hål i huvudet på mig om dansandets konst, och döden – rösten gick inte att ta miste på, inte heller dess tonläge, som var ovanligt bestämt men vänligt. ”Men du, Güero, ser inte ut att må särskilt bra.” fortsatte han och tog av sig sin hatt. ”Du har dansat med döden, eller hur? Lekt med elden, och bränt fingrarna, du och den där lilla nahuaflickan…” Hans ögon var vidöppna, helt fokuserade på mitt friska öga, och för ett ögonblick tyckte jag mig se deras pupiller förstoras, förminskas, som automatiska slutare på någon slags kamera på väg att ta en bild. Jag skrattade till lite halvhjärtat. Försökte verka disträ, som om jag förstod vad han pratade om men inte direkt brydde mig om det. Han hojtade till och tog oväntat ett kattsprång över diket, varpå han i nästa ögonblick stod alldeles bredvid mig. ”Men det är bra om du har det, Güero,” fortsatte han leende och slog till över brättet på hatten för att damma av den, ”för jag har nämligen fått veta att du har stämt träff med döden igen i morgon utanför Oaxaca, och att du då ska få dansa som du aldrig tidigare har gjort!”

The dust from the dense and intense car traffic swirled around me as I sat alone and waited by the roadside. There were quite a few people moving about in Pochutla this morning. Why, I didn’t know. Perhaps it was some local celebration, some Oaxacan festivity that I was unaware of, or rather, didn’t want to be aware of. I had planned to catch the first bus northward, leave behind the Pacific Ocean and the shell-covered beaches to my past, to let it rule alone, and try to preserve for an uncertain future to recreate, reclaim from the history that now seemed to have stolen from me the greatest thing in life. I thought about Etlétl, as if waiting for her in my thoughts, but I didn’t dare hope at all that she would wait for me, neither in thoughts nor in Oaxaca, that she would be happy and excited to see me again—at some obscure market where she sold her jewelry or in some secluded town square where she danced with her Nahua brothers and sisters. I had remained in Mazunte for the sake of my friends, and I didn’t feel remorse about that decision. However, I still grieved over not being able to overcome my pride and follow her, even if it meant going to the farthest corners of the earth. It had been a couple of days since Javier and Conchita had said their goodbyes and left for the capital. Their relationship was coming to an end, that was obvious. Conchita wanted to stay, while Javier wanted to travel. She in her mothers’ Mexico, he to his fathers’ Colombia. I had tried to assist them, dreamt and danced with them, allowed them to use my eyes and ears in dreaming, my feathers in dancing, to make them see and hear each other, and probably succeeded, but not in the way that I realized both of them had expected. Freedom had a price, and that price we were all three now forced to pay. The pain in my ailing eye only worsened. I couldn’t even lift my eyelid anymore; the knives cut too deep, and I couldn’t bear it. The chamomile leaves I had gotten from an old friend in Zipolite provided temporary relief, numbing the pain, shrouding it in a receding midnight darkness that felt both soft and damp, somehow easing my outward hardness and moistening my inner dryness to make the impending midday light a bit more bearable under Mexico’s increasingly scorching sun. I had definitely crossed the line, taken on more than I could handle, and now I was experiencing it. “Hey, Güero, how’s it going?” I suddenly heard an excited voice ask. “Nice to see you; it’s been a while. I didn’t recognize you at first, with that eye patch. You look like ‘El Danzante de la Muerte,’ the Death Dancer. Are you, perhaps, a death dancer, like me?” I recognized the voice, unmistakably, and looked up to see where it was coming from. “Hello, well, it’s so-so, how about you?” I replied, attempting to smile. “Very good, very good!” he exclaimed immediately, smiling back. “Thanks for asking.” It was as I thought. The words had come from the chatty old Mazatec man whom Etlétl and I had sat behind on the bus from Mexico City to Oaxaca a couple of weeks ago. He stood in front of me, on the other side of the drainage ditch that separated the road from the bus station where I had recently bought a ticket. He was dressed in white traditional dance attire—an untucked shirt and wide pants, with the red handkerchief typically hanging from the waist on the right side. He had a dusty black felt hat on his head and a pair of leather sandals with tire tread soles on his feet. He didn’t look exactly as I remembered him, seemed somewhat younger and more fit, and exuded a vigor that I was sure wasn’t there at our last meeting. But it was definitely him—“el teporocho,” the drunkard, or sorcerer, or whatever he was, who had talked my ear off about the art of dancing, and death—his voice was unmistakable, as was its unusually firm yet friendly tone. “But you, Güero, don’t seem to be doing very well,” he continued and took off his hat. “You’ve danced with death, haven’t you? Played with fire and burned your fingers, you and that little Nahua girl…” His eyes were wide open, entirely focused on my healthy eye, and for a moment, I thought I saw their pupils dilate and contract, like automatic shutters on some kind of camera about to take a picture. I chuckled half-heartedly, trying to appear absentminded, as if I understood what he was talking about but didn’t really care. He suddenly jumped and, unexpectedly, leaped over the ditch, standing right beside me in the next moment. “However, it’s good that you have, Güero,” he continued, smiling and tapping his hat brim to dust it off, “because I’ve just learned that you have an appointment with death again tomorrow outside Oaxaca, and on that occasion, you’re going to have to dance like you’ve never danced before!”

Framtida minne

”Coronado de sí el día extiende sus plumas.” — Octavio Paz

Puerto Ángel var en liten avsides belägen fiskarby strax öster om Zipolite. Tidigare oexploaterad, men som allt sedan 1960-talets första inböljande hippievågor över Mexiko hade blivit en långsamt men ohejdat växande tillflyktsort för både turister och vagabonder, med flertalet gästhus och matställen utspridda i byn. Jag brukade passera den på vägen till och från Pochutla, dit jag nästan varje vecka brukade ta mig för att plocka ut pengar på det närmaste bankkontoret och inhandla skinn, silvertråd och fjädrar med mera på torgmarknaden intill – sådant jag behövde för min smyckestillverkning. Denna eftermiddag i januari var dock annorlunda. Jag hade fått skjuts in till byn av en god vän för att försöka hitta en nystartad verksamhet i ett enskilt beläget hus, vilket jag hade hört talas om av ett ungt mexikanskt par som hade stannat hos mig ett par dagar i min palapahydda i Mazunte. Huset låg för sig självt in på en grusgata inte långt från marinpolisens lanthandel där jag ibland brukade köpa billiga inhemska cigaretter. Inte alls svårt att hitta. Enligt ryktet, som jag också fick bekräftat, var det en välbärgad änka från Guadalajara som nyligen hade flyttat hit och startat upp den här turistverksamheten i entrén till sin privata bostad, med ett par stolar och några telefoner kopplade till en lokal telefonväxel, som gjorde att det skulle gå att ringa till huvudstaden, och till och med till Europa via USA, sades det, om man så ville. Jag hade gett henne numret, namnet på mottagaren och mitt eget, då det enda sättet att ringa på härifrån var om mottagaren betalade, och då var det ju av största vikt att personen som svarade fick veta vem som ringde, även om jag visste att mitt namn kanske inte enbart skulle vara tillräckligt för att förstå vad det hela handlade om, då vare sig spanska eller engelska kunde talas eller förstås på den plats där ringsignalen förhoppningsvis skulle ljuda. ”Señor Andersson, ni kan ta telefonen därborta!” ropade änkan plötsligt till mig och pekade bort mot telefonen närmast dörren. ”Ert samtal är uppkopplat!” Jag blev en aning ställd. Hade väntat i fem minuter kanske, inte mer, och trodde aldrig att det skulle gå att komma fram så snabbt, om ens alls. ”Tack, señora, tack!” fick jag artigt ur mig och gick snabbt bort till telefon och lyfte luren. Jag hade förväntat mig en engelsktalande röst som eventuellt skulle kunna koppla mig vidare till Europa, från New York eller motsvarande, men det var en annan röst jag hörde i luren, ett annat språk som jag inte hade hört eller talat på flera månader. ”John, är det du min pojk?” var de välbekanta och senare oförglömliga orden jag hörde klart och tydligt i luren innan jag hann föra den till mitt öra. ”Är du där, John, är du där?” ”Ja, jag är här, hör du mig?” svarade jag upprymt. ”Ja, jag hör dig. Åh, vad roligt!” fortsatte personen i luren att säga. ”Är allt bra? Är du hemma, du låter så nära?” ”Nej, jag är inte hemma, jag är fortfarande på andra sidan Atlanten,” svarade jag, ”i södra Mexiko, vid Stilla havet. Jo, allt är bra. Hur är det med dig, och morsan?” ”Jo, det är bra,” blev svaret, ”men hon är inte hemma. Hon har åkt till stan för att handla. För en halvtimma sedan. Hon hade nog gärna velat prata med dig hon också. Vi är allt lite oroliga. Men sånt är det ju. Bara du mår bra. Och det är gott att höra din röst, att du lever.” ”Åh vad synd, ja, då får du hälsa henne ifrån mig! Och krama henne när hon kommer hem.” fortsatte jag. ”Ja, det är gott att höra din röst också. Och ni behöver inte vara oroliga, allt är bra. Jag mår bra. Livet går vidare. Sånt är det ju…” I nästan tio minuter hann vi prata innan telefonlinjen kopplades ned. Om allt från smyckestillverkning, ostronfiske och skrivande här borta till vedhuggning, potatisförgroning och bokläsning där hemma. Ett samtal som tycktes vara i en evighet, men som också lika hastigt var över, blev till ett framtida minne som jag förmodligen aldrig skulle komma att glömma. Jag vid en telefon i en avlägsen liten by på den oaxakanska stillhavskusten i ett torrt och varmt Mexiko, långt borta från allt och inget som det verkade, och min far vid en annan telefon i en annan till synes lika avlägsen liten by på den dalsländska landsbygden i ett snöigt och kallt Sverige. Två för mig lika betydelsefulla platser på denna jord som nu kärleksfullt fördes samman till en, i ett enda sorgfritt ögonblick, som genast började läka det hjärta som för några dagar sedan hade brustit i mitt bröst.

Puerto Ángel was a small remote fishing village just east of Zipolite. Previously undeveloped, but ever since the first waves of hippies in the 1960s started pouring into Mexico, it had become a slowly but steadily growing refuge for both tourists and vagabonds, with numerous guesthouses and eateries scattered throughout the village. I used to pass through it on my way to and from Pochutla, where I would go almost every week to withdraw money from the nearest bank and buy materials like leather, silver thread, and feathers at the market square—things I needed for my jewelry-making. However, this afternoon in January in 1991 was different. A good friend had given me a ride into the village to try to find a newly established business in a secluded house, which I had heard about from a young Mexican couple who had stayed with me for a few days in my palapa in Mazunte. The house stood by itself on a gravel road not far from the marine police’s grocery store where I sometimes bought cheap domestic cigarettes. It wasn’t hard to find at all. According to the rumor, which I also confirmed, it was a wealthy widow from Guadalajara who had recently moved here and started this tourist venture in the entrance to her private residence, with a couple of chairs and a few phones connected to a local switchboard, allowing calls to the capital and even to Europe via the USA, they said, if one wished to do so. “Señor Andersson, you can pick up the phone over there!” the widow suddenly called to me, pointing to the phone closest to the door. “Your call is connected!” I was a bit taken aback. I had waited for maybe five minutes, not more, and never thought it would be possible to get through so quickly, if at all. “Thank you, señora, thank you!” I politely replied and quickly went over to the phone and picked up the receiver. I had expected an English-speaking voice that might possibly connect me to Europe, from New York or the like, but it was a different voice I heard on the line, a different language that I hadn’t heard or spoken in several months. “John, is that you, my boy?” were the familiar and later unforgettable words I heard clearly in the receiver before I had a chance to bring it to my ear. “Are you there, John, are you there?” “Yes, I’m here, can you hear me?” I replied excitedly. “Yes, I can hear you. Oh, how wonderful!” the person on the line continued to say. “Is everything okay? Are you at home? You sound so close.” “No, I’m not at home, I’m still on the other side of the Atlantic,” I replied, “in southern Mexico, by the Pacific Ocean. Yes, everything is fine. How are you, and how’s mom?” “Well, we’re good,” came the reply, “but she’s not home. She went to town to buy groceries. About half an hour ago. She would’ve liked to talk to you too. We’re a bit worried. But that’s how it is. As long as you’re okay. And it’s good to hear your voice, to know you’re alive.” “Oh, that’s too bad, yes, please give her my love! And give her a big hug when she comes home,” I continued. “Yes, it’s good to hear your voice too. And you don’t need to worry, everything is fine. I’m doing well. Life goes on. That’s how it is…” For almost ten minutes, we talked about everything from jewelry-making, oyster fishing, and writing here in Mexico to wood chopping, potato sprouting, and reading books back home. A conversation that seemed to last an eternity but was also just as quickly over, became a future memory that I would probably never forget. Me at a phone in a remote little village on the Oaxacan Pacific coast in a dry and hot Mexico, far away from everything and nothing it seemed, and my father at another phone in another seemingly equally remote little village in the rural countryside of Dalsland in snowy and cold Sweden. Two places equally significant to me on this Earth that were now lovingly brought together into one, in a single carefree moment, which immediately began to heal the heart that had broken in my chest just a few days ago.

Omfamning

“I that was near your heart was removed therefrom to lose beauty in terror, terror in inquisition.” — T. S. Eliot

Det var inte längre möjligt att skilja drömmen från minnet. Oaxacas hetta, bergen, havet – allt hade blandats till en enda dov ton som ännu vibrerade i mig, som en varning eller ett löfte. Efter Mictlán, efter att ha mött de döda, efter pånyttfödelsen, kärleken – efter henne – fanns bara tomrummet kvar. Nattbrisen svepte sakta in över stranden och nådde mig som ett knivhugg i ryggen där jag låg vaken i vår gamla slitna dubbelhängmatta. Sarapefilten, som vi brukade svepa om oss när morgonkylan började bita i, hade fallit ner i sanden. Jag kunde inte sova, inte glömma gårdagen då allt jag trodde var ett lyckligt och fullkomligt liv hade krossats i ett enda slag, i en sista omfamning som likt en plötslig insikt hade talat om för mig vad som väntade om jag inte gick ut i havet för att drunkna. Etlétl hade gett sig av till Mexico City. Verkligheten bakom myten om ”La Malinche”, Förräderskan, nahuakvinnan som förrådde sitt eget folk, blev till slut henne övermäktig. Eller var det något annat, något hon för allt i världen inte klarade av att berätta för mig? ”Jag älskar dig, John,” hade hon sagt sorgtyngd från flaket på den lilla lastbilen som tog henne bort från mig, ”mer än vad jag kan säga. Men jag kan inte stanna här. Jag kan inte. Vi ses! Vi ses igen…” Jag hade suttit länge kvar i det solvarma gruset på vägen efter att motorljudet hade tystnat. Kunde inte längre se henne, förstå henne, vara en del av henne. Jag stirrade upp i palmbladverket ovanför mig, i det som utgjorde taket till palapahyddan jag bodde i. Varje liten glipa jag kunde urskilja i ljuset från månen kom att representera en strimma hopp jag nu hade förlorat. Jag var tom, hade inget mer att ge, inget mer att uthärda. Det var dags att säga farväl till paradiset.

It was no longer possible to tell dream from memory. The heat of Oaxaca, the mountains, the sea—all had blended into a single muted note still trembling inside me, like a warning or a promise. After Mictlán, after facing the dead, after rebirth, love—after her—only the emptiness remained. The night breeze swept slowly over the beach and reached me like a stabbing pain in the back as I lay awake in our old worn double hammock. The sarape blanket we used to wrap ourselves in when the morning chill began to bite had fallen down into the sand. I couldn’t sleep, couldn’t forget yesterday when everything I believed was a happy and perfect life had been shattered in a single blow, in a last embrace that, like a sudden realization, had told me what awaited if I didn’t walk into the sea to drown. Etlétl had set off for Mexico City. The reality behind the myth about “La Malinche,” the Traitress, the Nahua woman who betrayed her own people, had finally overwhelmed her. Or was it something else, something she couldn’t, for the life of her, tell me? “I love you, John,” she’d said, crying, from the back of the small truck that took her away from me, “more than I can express. But I can’t stay here. I can’t do this. We’ll see each other again! We’ll see each other…” I had sat for a long time in the sun-warmed gravel on the road after the engine noise had gone silent. I could no longer see her, understand her, be a part of her. I stared up into the palm leaf canopy above me, which formed the roof of the palapa hut I stayed in. Every little gap I could discern in the moonlight came to represent a sliver of hope that I had now lost. I was empty, had nothing more to give, nothing more to endure. It was time to bid farewell to paradise.

Hemlig passion

”Donde no puedas amar, no te demores.” — Frida Kahlo

Victor hade nu riggat upp sin nya stereoanläggning som han hade köpt billigt under sitt besök i Chetumal, Mexikos välkända skattefria paradis på gränsen till Belize. Det hängde nu små högtalare lite varstans i takpålarna runt omkring. Han sken verkligen upp, nöjd och belåten, som ett liten pojke, som precis hade upptäckt världen på samma sätt som världen hade upptäckt honom. ”Juaníto!” ropade han till mig. ”Var har du den där kassetten du pratade om häromdagen? Carlos, eller vad var det han hette? Ska vi sätta på den, kanske kunde skapa en sjysst stämning nu när de sista timmarna på året går mot sitt slut?” ”Inga problem!” svarade jag. ”Ja, Carlos Nakai heter han. Navajo, spelar indianflöjt som en gud. Jag har den i min väska inne i skjulet. Jag hämtar den.” ”Vackert, ljuvligt!” sjöng Victor ut. Han hade klämt i sig ett par glas Mezcal och var lite salongsberusad, det märktes. Men det var helt i sin ordning, hans fru María tillät det nu när nyåret stod på glänt. Victor lyssnade alltid på henne, hon hade hjälpt honom ur hans marijuanamissbruk i ungdomen, och för det gav han henne all sin tillit och all sin kärlek. Även viktiga beslut rörande pengar var Marías. De hade varit gifta i över fem år nu, hade en liten unge ihop och drev den här lilla strandrestaurangen, med tillhörande gästrum och upphängningsplatser för hängmattor, sedan ett par år tillbaka. Helhetsintrycket av Victor och María – den zapotekättade mannen med sin afro-mexikanska kvinna, var som en nationalsymbolisk fresk av Diego Rivera, så motsägelsefullt skör men ändå så robust vacker, med det lilla undantaget att Frida Kahlo hade lagt till ett litet oförskönat färgstarkt motiv i konstverkets ena hörn som visade på en hemlig passion mellan Victors far och Marías mor – en kittlande absurditet som de själva trodde sig kunna hålla hemlig, men som i själva verket var målningens huvudmotiv, den mural som Rivera nog helst hade velat måla om han hade sett dess färger och förstått dess praktfullhet. Visst, när alla såg på kacklade dessa svärföräldrar som tupp och höna åt varandra, men när ingen såg på sjönk de in i varandras famn som nyförälskade. Jag hade själv sett det, då jag under ett par ljumma vinternätter för två år sedan hade bott i Doña Emílias palapahydda inne i djungeln, alltså i Marías mors bostad, då jag inte hade någonstans att ta vägen. Don Pedro, som jag då inte visste var Victors far, delade gärna en halvflaska Mezcal med mig i var vår hängmatta innan han smög sig in till sin sons svärmor för ännu en het natt i smäktande älskog.

Victor had now set up his new stereo system, which he had bought cheaply during his visit to Chetumal, Mexico’s well-known tax-free paradise on the border with Belize. There were small speakers hanging all around on the ceiling beams. He truly lit up, content and pleased, like a little boy who had just discovered the world in the same way the world had discovered him. “Juaníto!” he called out to me. “Where do you have that cassette you talked about the other day? Nakai, or whatever his name was? Shall we put it on, perhaps create a nice atmosphere as the last hours of the year come to a close?” “No problem!” I replied. “Yes, his name is Carlos Nakai. Navajo, he plays the Native American flute like a god. I have it in my bag inside the shed. I’ll get it.” “Beautiful, lovely!” Victor sang out. He had downed a couple of glasses of Mezcal and was a bit tipsy, it showed. But it was completely fine, his wife María allowed it now that New Year’s was approaching. Victor always listened to her; she had helped him out of his marijuana addiction in his youth, and for that, he gave her all his trust and love. Even important financial decisions were María’s. They had been married for over five years now, had a child together, and had been running this small beachside restaurant, along with guest rooms and hammock hanging areas, for a couple of years. The overall impression of Victor and María—the Zapotec man with his Afro-Mexican woman, was like a national symbolic fresco by Diego Rivera, so contradictorily fragile yet so robustly beautiful, with the small exception that Frida Kahlo had added an unadorned, colorful side motif in one corner of the artwork depicting a secret passion between Victor’s father and María’s mother—a tantalizing absurdity that they themselves believed they could keep secret, but in reality, it was the main motif of the painting, the mural that Rivera would have most wanted to paint if he had seen its colors and understood its magnificence. Certainly, when everyone was looking, these in-laws bickered like rooster and hen, but when no one was looking, they sank into each other’s arms like newlyweds. I had seen it myself when, during a couple of warm autumn nights two years ago, I had stayed in Doña Emília’s palapa hut, deep in the jungle, which was María’s mother’s residence. Back then, I had nowhere else to go. Don Pedro, whom I didn’t know was Victor’s father at the time, gladly shared half a bottle of Mezcal with me in our respective hammocks before sneaking into his son’s mother-in-law’s quarters for another passionate night of love.

Stjärnbärande

“It’s a beautiful night from here to those trembling stars.” — Scott Walker

Det var som om världen ännu höll andan. En vecka hade gått sedan händelserna i Oaxaca, men ekot av dem fanns kvar – som en rest i blodet, en darrning i luften som inte ville stillna. Vi hade lämnat staden bakom oss och följt de slingrande vägarna ner genom bergen mot kusten. Här, i Mazunte, strax väster om Zipolite – De dödas strand – där Stilla havet drar sina djupaste andetag, försökte vi finna ro efter vårt besök i Mictlán. Tiden rörde sig långsammare här. Vågorna slog utan brådska, vinden bar en doft av salt och aska, och kvällarna kom med ett ljus som tycktes tveka, svävande mellan liv och död. När solen började dra sig mot horisonten kändes luften tyngre, nästan laddad. Etlétl hade varit tyst hela dagen, som om något inom henne växte i takt med havets rytm. Jag visste inte om det var sorgen eller stillheten som höll henne i sitt grepp. Vi gick ner mot stranden utan att säga något, bara lät våra steg följa tidvattnets mönster. Det började sakta mörkna. Den glödgade solrundeln hittade som vanligt sin väg ner mellan de två klipporna några hundra meter ut i havet. Etlétl tog min hand. Jag kände att hon var spänd, hennes hand var kallare än vanligt och skakade lite nervöst, som om hon inte riktigt litade på att jag skulle hålla den, hårt och fast i mitt grepp, oavsett vad som skulle hända. ”Älskade, älskade,” viskade hon knappt hörbart, ”ska vi sätta oss ner här? Känner du vattnet under fötterna, mellan tårna? Härligt, eller hur?” ”Ja, jag känner det.” viskade jag tillbaka. ”Underbart, ja, vi sätter oss ner här. Mitt emellan klipporna, med vår framtid flyende ut i havet och vårt förflutna kvarlämnat inne i djungeln. Vad tror du?” Hon tittade på mig sådär som hon brukade göra när hon tyckte att jag sade något konstigt. Sedan flinade hon och tog min hand med båda sina händer och drog mig ner i det skummande vattenbrynet. Vi skrattade båda till, lite försiktigt, som för att inte förstöra stämningen, eller på något sätt hindra det sakta stigande känslosvall som också det skummade in över oss. Mina avklippta jeans blev genast våta, hennes tunna kjol likaså, men det spelade ingen roll, det sandtunga vattnet klibbade oss fast vid varandra, min famn i hennes, hennes ögon i mina, gnistrande, stjärnbärande i det universum som nu bara var vårt.

It was as if the world were still holding its breath. A week had passed since the events in Oaxaca, yet their echo remained—a residue in the blood, a tremor in the air that refused to settle. We had left the city behind and followed the winding roads down through the mountains toward the coast. Here, in Mazunte, just west of Zipolite—the Beach of the Dead—where the Pacific draws its deepest breaths, we tried to find rest after our visit to Mictlán. Time moved more slowly here. The waves broke without haste, the wind carried a scent of salt and ash, and the evenings arrived with a light that hesitated, hovering between life and death. As the sun began to slip toward the horizon, the air grew heavier, almost charged. Etlétl had been quiet all day, as though something inside her was swelling in rhythm with the sea. I couldn’t tell whether it was grief or calm that held her. We walked down toward the beach without a word, letting our steps follow the pattern of the tide. It slowly began to darken. The glowing sun disc, as usual, found its way down between the two cliffs a few hundred yards out into the sea. Etlétl took my hand. I sensed her unease; her hand was colder than usual and trembled slightly, as if she didn’t fully trust that I would hold it, tightly and firmly in my grasp, no matter what happened. “Honey, honey,” she whispered almost inaudibly, “shall we sit here? Can you feel the water under our feet, between our toes? It’s nice, isn’t it?” “Yes, I can feel it,” I whispered back. “Wonderful, yes, let’s sit here. Right between the cliffs, with our future flowing out into the sea and our past left behind in the jungle. What do you think?” She looked at me in the way she used to when she thought I said something peculiar. Then she grinned and took my hand with both of hers, pulling me down into the foaming water’s edge. We both laughed, a bit cautiously, as if not to disrupt the mood or in any way hinder the slowly rising surge of emotions that was also washing over us. Her flowing skirt immediately got wet, as did my loosely fitted shirt, but it didn’t matter. The sand-heavy water glued us together, her embrace in mine, my eyes in hers, sparkling, bearing stars in a universe that now belonged only to us.