Livshjulet
“Do not go gentle into that good night, old age should burn and rave at close of day; rage, rage against the dying of the light.” — Dylan Thomas
Vårvindarna var ganska kyliga, Sverige och min hembygd sena att omfamna den slumrande naturens uppvaknande till en ny och svår tid jag visste låg framför mig. På sensommaren året innan hade ödet slagit till, med all sin otvetydiga och våldsamma kraft, fått det stora livshjulet att tvärt stanna upp mitt i sin rullning och ta min far ifrån mig, alldeles för tidigt, alldeles plötsligt, i ett inte så stilla och fridfullt farväl som jag hade kunnat önska mig. Alkoholen tog honom, när litteraturen och familjen inte längre räckte till för att hålla hans kropp vid liv. Barnet i mig blev utan fadersgestalt, min barndom utan manlig förebild, som om den aldrig riktigt hade existerat annat än i mina äventyrliga pojkdrömmar, i min sent frammanade poesi som han aldrig skulle få möjlighet att läsa. Jag stod nu vid hans grav på den ensliga kyrkogården i Ödeborg och grät. Visste inte riktigt varför, då sorgen redan hade blivit en del av mig, maskerats som en ren naken smärta i varje andetag jag var tvungen att dra, i varje steg jag visste att jag hade kvar att gå. I innerfickan hade jag ett påbörjat diktverk, lösa blad med ord jag hade nedskrivit och uppfyllts av men inte just då förstod. ”Gör det för dig, bara för att du ska se.” hördes oväntat en röst säga. Var det en röst från graven, eller var det min egen? Kanske var det Kukulcáns, den vackra ormens stämma, som hade fascinerat mig ända sedan jag först hörde den på toppen av Kukulcántemplet i Chichén Itzá, i östra Mexiko, för nästan sju år sedan. Nej, det var en annan röst, en annan stämma, som jag inte helt kände igen. Jag förstod nu att det inte var jag som grät, det var sorgen som grät för mig, för min far och för Etlétl, för kärleken som inte kunde ta sig ur sitt eget dödsgrepp. Tårarna var sorgens, men sorgen var nu klädd i något helt annat än sorgedräkt. Jag tände en cigarett, uttalade några ord vid graven och gick min väg.
The spring winds were quite chilly, Sweden and my hometown slow to embrace the awakening of nature to a new and challenging time I knew lay ahead of me. In the late summer of the year before, fate had struck, with all its unmistakable and violent power, abruptly halting the great wheel of life in the midst of its turning and taking my father away from me, far too soon, all of a sudden, in a not-so-quiet and peaceful farewell that I could have wished for. Alcohol claimed him when literature and family no longer sufficed to keep his body alive. The child within me was left without a fatherly figure, my childhood without a male role model, as if it had never truly existed except in my adventurous boyhood dreams, in my belatedly summoned poetry that he would never have the opportunity to read. I now stood at his grave in the desolate cemetery in Ödeborg and wept. I didn’t quite know why, as grief had already become a part of me, disguised as pure naked pain in every breath I had to draw, in every step I knew I still had to take. In my inner pocket, I had a work-in-progress, loose sheets with words I had written down and been filled with but didn’t quite understand at that moment. “Doing it for you, for you to open your eyes,” an unexpected voice said. Was it a voice from the grave, or was it my own? Perhaps it was Kukulcan’s, the beautiful serpent’s voice, which had fascinated me ever since I first heard it on top of the Kukulcan Temple in Chichén Itzá, in eastern Mexico, almost seven years ago. No, it was a different voice, a different tone that I didn’t quite recognize. I now understood that it wasn’t me who was crying; it was sorrow crying on my behalf, for my father and for Etlétl, for the love that couldn’t break free from its own death grip. The tears belonged to sorrow, but sorrow was now cloaked in something entirely different than sackcloth and ashes. I lit a cigarette, uttered a few words at the grave, and walked away.
Texten får inte reproduceras, distribueras eller överföras i någon form utan tillstånd från upphovsrättsinnehavaren. The text may not be reproduced, distributed, or transmitted in any form without a copyright request.