Trilogi

”La irrealidad de lo mirado da realidad a la mirada.” — Octavio Paz

Föreliggande trilogi tog sin början i mitten av 1990-talet. Vad som först var tänkt som en elegi över en förlorad passion har med åren vuxit till en svit med egen identitet och inre dynamik. Diktverken kan läsas var för sig men vinner sin fulla kraft i samspelet som formar ett större poetiskt universum – ett sammanhängande samtal om passion, förlust, förvandling och minne.

Under de dryga tre decennier som John Douglas Andersson på allvar ägnat sig åt sitt skrivande har hans språk, motiv och visioner ständigt omformats – prövats, förkastats, återuppstått och formats på nytt. I denna förändringsprocess har en diktning vuxit fram som rör sig i skärningspunkten mellan verklighet och dröm, där en opoetisk magi genomsyrar vardagen och en poetisk realism ger kontur åt drömmarna. Här berättas om möten mellan älskande, mellan man och kvinna, seende och sedd, drömmande och drömd; om människor och gudar i en annars enslig och gudlös tillvaro. Vi får följa i de livsbejakandes fotspår såväl som blöda ut med de dödslängtandes skärsår, och tvingas söka vår upplevelse och förståelse av ordens andemening, av Anderssons absolut tillslutna men ändå åtkomliga universum, ”i de sörjandes drömmar” – en både oförväntad och bisarr verklighet som inte låter vår föreställningsvärld begränsas av våra tankars oförmåga att bevittna sig själva.

“Vad jag vill återberätta är en levande historia om människors själsliga kamp för överlevnad i ett allt kallare och hårdare samhälle, i en tid som kränker allt och alla, där var och en står ensam med ett kollektivt minne om att en gång ha existerat tillsammans i en värld som var vackrare än den vackraste av världar.” — John Douglas Andersson