John Douglas Andersson

Ögonblick i livet

“How beautiful you must be to have been able to lead me this far with only the sound of your going away.” — W. S. Merwin

Det var i mitten av december. Vi hade precis anlänt till Oaxaca, på väg till Mictlán, De dödas plats, i södra Mexiko. Trötta, skitiga och hungriga, efter flera dagars resa med en tredjeklassbuss från utkanten av Mexico City. Spräckta fönster, ljumma vinddrag, ett dovt kacklande från hönor längst bak i bussen, där också en slaktgris, som visste vad som väntade, låg mitt i gången och smågrymtade. Sista natten hade varit lugn men oroande, på något sätt ängslig, som om den tog illa vid sig av vår kärlek som inte visste om några gränser. Den äldre mannen i sätet framför oss, fyllbult eller ”brujo”, trollkarl, jag kunde inte avgöra vilket, väckte mig varannan timme för att diskutera döden, och konsten att dansa. Jag orkade inte prata, bara nicka, instämmande. Busstationen stank, fränt, bränt, en blandning av färsk mango, oljefatsrök och förruttnelse. Marknaden utanför levde upp redan så här tidigt på morgonen. Etlétl frågade om vi skulle äta något, eller ta oss någonstans för att sova ut. ”Vi behöver något i oss,” svarade jag, ”innan vi drar. Sova ut kan vi göra i natt i Mictlán, om du orkar. Älskade, jag vill gärna att vi tar oss dit så snabbt vi kan. Vill vara där med dig nu, du och jag i underjorden, dö där…” ”Du överdriver alltid så förbannat.” viskade hon småleende och tog min hand. ”Jag vill inte dö nu, nu när jag äntligen har börjat leva.” Vi hade inte mycket kontanter kvar då vi inte hade sålt några smycken sedan dagarna före vi lämnade huvudstaden. Mina sparade pengar ville hon inte veta av. Sådan var hon, stolt och envis, i sitt möte med den man som under ett kort ögonblick i livet kom att stjäla hennes hjärta. Vi satte oss ner på det nysopade kalla stengolvet i stationshuset. Knaprade i oss några friterade grissvålar, delade en övermogen mango och en kaffe. Etlétl lutade sitt tunga huvud mot min axel, ville nog somna in igen, vara nära. Min högra hand letade sig över hennes ansikte, in i håret, och ner mot hennes högra arm. Hon doftade av drömmar, av patchouli och älskog, en eterisk palett av silkesvarma färger att upptas av och försvinna in i. Jag kunde inte påminna mig om att jag hade älskat förut, inte så här, inte så skräckinjagande passionerat och utelämnande. Mina ögon slöts. Några meter framför oss hörde jag steg, tunga, bestämda. En stöddig ung röst sade något jag inte direkt hann greppa. Jag tittade upp. Två ungdomar och en något äldre man stod vid sidan av oss, käbblade sinsemellan på spanska med ord inkastade i ett sammanhang på zapotekiska som jag inte förstod. Etlétl klämde åt min arm, kröp helt in i mig för att stanna där en stund. Mina ögon började sakta mörkna. Jag kände hettan i ryggen som grep tag i det lilla ljuset som jag fortfarande kunde frambringa, dolt, men ändå bländande. ”Malinche!” hörde jag från mannen bakom ungdomarna. ”Förräderska! Spotta på henne, grabbar! Den lilla jävla förräderskan!” När Etlétl tittade upp träffade spottloskan henne mitt i ansiktet. Från mitt ryggslut upp mot nacken hördes en knackljud som trycktes ut från min hjässa då jag på mindre än en sekund flög upp på mina fötter och lät min högra hand träffa den ena grabben stenhårt i ansiktet. Ögonblicket därefter rycktes loss från tiden, från rummet. Jag hörde Etlétls skrik, gråt, rop på hjälp, eller var det bara ett eko från en annan tid? Över den häcklande mannen växte jag, blev till ett moln gråsvart av åska, av kraft jag inte trodde fanns, redo att lämna allt bakom mig, min historia, mitt förnuft och förstånd, mitt känslosvall som enda uppenbara orsak till att leva. Jag hann slå flera gånger utan att någon stoppade mig. Åskmolnet, som på något sätt tycktes utgöra mer än min egen skugga, växte sig snabbt till orimliga proportioner. Det kändes som om hela mitt jag slog. Slag som jag vet inte bara träffade mannens stolthet, utan också hans vänstra öga. Innan blodet hann fastna på näthinnan tyckte jag mig se Etlétl återspeglas, sittande ihopkrupen bakom en bänk på busstationen, förödmjukad, rädd, uppsliten, svårt sårad av sin egen historia, sitt eget folk. Men så var det inte. Hon hade redan försvunnit, sviken av mitt minne och min smärta, glömd till att famna det ursprung som hennes bröder och systrar aldrig slutade att slå sönder, aldrig slutade att kränka – ett minne från en tid som bara kom att finnas kvar i hennes dödslängtan, i hennes lust att leva för evigt i drömmandets utmarker, i min famn.

It was in the middle of December. We had just arrived in Oaxaca, on our way to Mictlán, the Place of the Dead, in southern Mexico. Tired, dirty, and hungry after several days of traveling on a third-class bus from the outskirts of Mexico City. Cracked windows, lukewarm drafts, a faint clucking of chickens at the back of the bus, where a butcher pig, aware of its fate, lay in the aisle and grunted softly. The last night had been calm but unsettling, somehow anxious, as if it took offense at our love, which knew no bounds. The older man in the seat in front of us, a drunkard or a “brujo,” sorcerer, I couldn’t determine which, woke me up every other hour to discuss death and the art of dancing. I couldn’t muster the energy to talk, just nodded in agreement. The bus station stank, acrid, burnt, a mixture of fresh mango, oil drum smoke, and decay. The market outside was already bustling this early in the morning. Etlétl asked if we should eat something or find a place to rest. “We need something in our stomachs,” I replied. “We can rest tonight in Mictlán if you’re up for it. Baby, I’d like us to get there as quickly as possible. I want to be there with you now, you and I in the underworld, die there…” “You always exaggerate so damn much,” she whispered with a smile and took my hand. “I don’t want to die now, now that I’ve finally started to live.” We didn’t have much cash left as we hadn’t sold any jewelry since the days before we left the capital. She refused to touch my money. That’s how she was, proud and stubborn, in her encounter with the man who, for a brief moment in life, stole her heart. We sat down on the freshly swept cold stone floor in the station building. We nibbled on some “chicharrónes,” fried pork skin snacks, shared an overripe mango, and a cup of coffee. Etlétl rested her heavy head on my shoulder, perhaps wanting to fall asleep again, to be close. My right hand wandered over her face, into her hair, and down her right arm. She smelled of dreams, of patchouli and lovemaking, an ethereal palette of silky colors to be absorbed by and disappear into. I couldn’t recall ever having loved before, not like this, not so terrifyingly passionate and exposed. I closed my eyes. A few feet in front of us, I heard footsteps, heavy and determined. A cocky young voice said something I didn’t quite catch. I looked up. Two boys and a slightly older man stood beside us, bickering in Spanish with words thrown into a Zapotec context that I couldn’t understand. Etlétl squeezed my arm, curled up to me, as close as possible—wanted to stay there for a while, hide, disappear. My eyes slowly began to darken. I felt the heat in my back gripping the dim light that I could still produce, hidden but still dazzling. “Malinche!” I heard from the man behind the boys. “Traitress! Spit on her, boys! That damn little traitress!” When Etlétl looked up, the spit hit her right in the face. From my lower back up to the neck, I heard a crackling sound coming from my temple as I leaped to my feet in less than a second and let my right hand hit one of the boys hard in the face. The moment after that, I was detached from time, from space. I heard Etlétl’s screams, cries for help, or was it just an echo from another age? I towered over the mocking man, becoming a cloud of dark gray thunder, a power I didn’t think existed, ready to leave everything behind, my history, my reason and sanity, my surge of emotion as the only apparent reason to live. I managed to land several blows without anyone stopping me. The thundercloud, which in some way seemed to represent more than just my own shadow, quickly grew to unreasonable proportions. It felt as if my entire self was striking. Strikes that I know not only hit the man’s pride but also his left eye. Before the blood could adhere to the retina, I thought I saw Etlétl reflected, crouched behind a bench at the bus station, humiliated, frightened, torn apart, deeply wounded by her own history, her own people. But it wasn’t so. She had already disappeared into the future, betrayed by my memory and my pain, forgotten to embrace the origin that her brothers and sisters never ceased to shatter, never ceased to violate—a memory from a time that would only remain in her longing for death, in her desire to live forever in my dreams, in my world, far, far away.

Texten får inte reproduceras, distribueras eller överföras i någon form utan tillstånd från upphovsrättsinnehavaren. The text may not be reproduced, distributed, or transmitted in any form without a copyright request.

Sanningssökare

”För mig är ordet mitt eget blod.” — Bruno K. Öijer

Den pittoreska småstaden San Cristóbal de las Casas låg vackert utbredd i en dal uppe i bergen, i Chiapas högland inte långt ifrån gränsen till Guatemala. Jag hade hört och läst mycket om den, om att den utgjorde en fristad för konstnärer och författare från alla delar av världen, och att den definitivt manade till ett besök om man som jag inte visste vart man var på väg. En vagabondernas oas, sades det, ett nomadiskt paradis för den nya tidens dharmalodisar, dryga tjugo år efter deras anfäders ankomst, mitt i de förebådande oroshärdarnas Mexiko. ”Ta dig till San Cristóbal,” hade en äldre mayansk medresenär föreslagit mig på vår gemensamma resa upp längs Yucatans västkust, ”det ångrar du inte. Där kan du skriva, måla, göra vad helst du vill. Det är en bra plats för sanningssökare – mig vetligen det enda stället på jorden där människan kan hitta det hon inte trodde att hon hade förlorat.” I ett gästhus längs gågatan inte långt från busstationen fann jag ett ledigt rum. En säng, ett skrivbord och en stol – allt jag behövde. Och det var billigt, något min anträngda ekonomi gladdes åt. I rummet fanns också en liten toalett med dusch, något sunkig kanske, för den kräsne, men kräsenhet var definitivt inte något jag kände då det kalla vattnet från duschen strilade ner över min trötta och skitiga kropp. Omsvept i en genomblöt vit handduk satte jag mig ned på sängkanten. På golvet framför mig låg en bok. Den hade fallit ur tygväskan när jag plockade fram mina kläder. ”Muerte sin fin”, Död utan slut, läste jag på omslaget. Ett diktverk av José Gorostiza. Jag hade köpt boken i en avsides liten bokhandel några kvarter från Bellas Artes i centrala Mexico City några dagar innan jag drog vidare österut. Ville läsa den, ta mig igenom den, uppleva den på originalspråket för att kunna styra bort mina tankar och känslor från modersmålet, göra om min värld som världen sannolikt skulle göra om mig när jag väl uppfylldes av det jag läste, helt och fullt. Jag tog upp boken från golvet, öppnade den på måfå och började läsa: ”Porque los bellos seres que transitan por el sopor añoso de la tierra – ¡trasgos de sangre, libres, en la pantalla de su sueño impuro! – todos se dan a un frenesí de muerte, ay, cuando el sauce acumula su llanto para urdir la substancia de un delirio”, För de vackra varelserna som tar sig igenom jordens uråldriga inre – blodsandar, fria, på sin orena dröms skärmbild! – ger sig alla hän åt en dödens frenesi, åh, som när pilträdet samlar ihop sina tårar för att väva stoff av ett delirium. ”Don José,” tänkte jag högt för mig själv, ”någon gång i framtiden ska jag låta mina ord stångas med dina på poesins tjurfäktararena och låta mitt diktarsvärd slipas mot ditt för att med stålets vassaste egg avgöra om det är du eller jag som till slut ska få äran att bringa människotjuren om livet, eller själv gå under i dödsakten.” I mitt enkelrum på Hotel Belpra vid revolutionsmonumentet, dit jag hade lovat mig själv att alltid återvända om huvudstaden igen skulle ligga för mina fötter, hade jag naivt men entusiastiskt försökt mig på att börja översätta boken, ord för ord, mening för mening, men efter ett tag insett att det var omöjligt, att jag först måste uppleva den mytisk-magiska allestädesnärvaron som poeten själv hade upplevt, och därför kunnat skriva om. I Villahermosa, Gorostizas födelsestad, hade jag gjort ett nytt försök, efter en minst sagt äventyrlig resa runt i de gamla olmekernas rike, men till ingen nytta. Jag fastnade alltid i min egen begränsade tankevärld, och den litade jag inte på, då jag visste att den hela tiden försökte få mig att tro att jag inte hade förändrats så mycket att jag kunde bli fri ifrån den, förlora den, helt enkelt, för en annan mycket mer gränslös men också farligare tankevärld att ta över. ”Och vad är det jag har förlorat?” hade jag till slut frågat åldermannen jag reste med innan vi tog farväl av varandra utanför en liten by några kilometer norr om Chichén Itzá. ”Dig själv, min vän, dig själv!” hade det enkla svaret blivit. ”Det finns inget annat att förlora, eller vinna tillbaka. Lita på mig, jag vet. Min familj har bevarat människans historier i generationer, och historierna tillika deras ursprung kan inte ljuga, de bekräftar bara sanningen som den är, entydig och universell, som ett första och sista ord i en annars ordlös dikt.”

The picturesque town of San Cristóbal de las Casas was beautifully spread out in a valley high in the mountains, in the Chiapas Highlands not far from the border with Guatemala. I had heard and read a lot about it, about how it served as a sanctuary for artists and writers from all parts of the world, and how it definitely called for a visit if, like me, you didn’t know where you were headed. A haven for vagabonds, they said, a nomadic paradise for the modern-day dharma bums, over twenty years after their ancestors arrived in the 1960s, amidst the impending turmoil of Mexico. “Go to San Cristóbal,” suggested an older Mayan fellow traveler to me on our journey up along the west coast of Yucatan. “You won’t regret it. There, you can write, paint, do whatever you want. It’s a good place for truth seekers—to my knowledge, the only place on Earth where a man can find what he didn’t think he’d lost.” In a guesthouse along the main street not far from the bus station, I found an available room. A bed, a desk, and a chair—all I needed. And it was cheap, something my strained finances appreciated. In the room, there was also a small bathroom with a shower, somewhat dingy perhaps, for the picky one, but dinginess was definitely not something I felt as the cold water from the shower sprayed down on my tired and dirty body. Wrapped in a soaked white towel, I sat down on the edge of the bed. On the floor in front of me lay a book. It had fallen out of my tote bag when I was pulling out my clothes. “Muerte sin fin,” Death without end, I read on the cover. An epic poem by José Gorostiza. I had bought it in a secluded little bookstore a few blocks from Bellas Artes in downtown Mexico City a few days before I headed eastward. I wanted to read it, get through it, experience it in the original language to divert my thoughts and feelings from my mother tongue, reshape my world as the world would likely reshape me once I was filled with what I read, completely and entirely. I picked up the book from the floor, opened it at random, and began to read: “Porque los bellos seres que transitan por el sopor añoso de la tierra — ¡trasgos de sangre, libres, en la pantalla de su sueño impuro! — todos se dan a un frenesí de muerte, ay, cuando el sauce acumula su llanto para urdir la substancia de un delirio,” For the beautiful beings that pass through the ancient slumber of the earth—blood ghosts, free, on the screen of their impure dream!—all give themselves over to a frenzy of death, oh, when the willow accumulates its tears to weave the substance of a delirium. “Don José,” I thought aloud to myself, “sometime in the future, I will let my words clash with yours in the bullfight arena of poetry and let my poet’s killing sword be sharpened against yours to decide who’ll ultimately have the honor of ending the human bull’s life or perish in the act itself.” In my single room at the Hotel Belpra near the Monument to the Revolution, where I had promised myself to always return if the capital were to lay at my feet again, I had naively but enthusiastically tried to start translating the book, word by word, sentence by sentence, but after a while, I realized it was impossible. I had to experience the mythical-magical omnipresence that the poet himself had experienced and thus been able to write about. In Villahermosa, Gorostiza’s hometown, I made a new attempt, after a rather adventurous journey throughout the ancient lands of the Olmecs, but to no avail. I always got stuck in my own limited mindset, and I didn’t trust it because I knew it was constantly trying to make me believe that I hadn’t changed enough to break free from it, to lose it, simply put, for another much more boundless but also more perilous mindset to take over. “And what is it that I’ve lost?” I had finally asked the elder I was traveling with before we bid farewell to each other outside a small village a few miles north of Chichén Itzá. “Yourself, my friend, yourself!” had become the simple answer. “There’s nothing else to lose or regain. Trust me, I know. My family has preserved the stories of humanity for generations, and the stories, as well as their origins, cannot lie; they only confirm the truth as it is, unequivocal and universal, like a first and last word in an otherwise wordless poem.”

Vägskäl

“There are images I need to complete my own reality.” — Jim Morrison

Resan från det inre av Yucatan hade tagit mig nästan en vecka. Jag var helt slut, hade ont i hela kroppen, särskilt i mina ben och fötter, då de hade burit mig åtskilliga mil, hur många visste jag inte, på allt från spruckna asfaltsvägar i ett till synes obebott ingenmansland till slingriga stigar i en tät djungel vimlande av liv och rörelse. Visst, jag hade fått lift då och då längs vägen, som oftast med lastbilar på överfyllda flak bland allehanda bråte och gods, tillsammans med både folk och fä, men också hoppat på olika lokala bussar utan att egentligen veta vart de skulle ta mig. Till ett vägskäl kanske? Ja, och alltid till det vägskäl som ledde till ett nytt, helt naturligt uppbrott i livet. I människor, helt uppgivna, lät jag min värld både krossas och befrias från min ungdomliga vilsenhet. I ansikten, helt upplysta, lät jag mina ögon vila i ett ljus som fråntog dem alla tidigare spår av meningslöshet och leda. I sånger, helt uppslitande, lät jag min röst falla in i ett ordflöde som gav den ett nytt ursprung och en ny ton. I danser, helt uppoffrande, lät jag min kropp kastas ut över en avgrund som förde den till en plats av tusenåriga mirakel. Var jag hemma, eller var jag så långt hemifrån jag någonsin kunde komma? Bussen jag lyckades hejda och få plats på vid en korsväg strax söder om Palenque hade kommit som gudasänd. Jag kunde äntligen få vila, få sluta mina ögon en stund, under de bortflyende timmarna som var kvar innan jag nådde min destination. ”Drömma, och vakna, drömmande, i en annan verklighet…” var det sista jag hann tänka innan jag somnade.

The journey from the depths of Yucatan had taken me almost a week. I was completely exhausted, my whole body ached, especially my legs and feet, as they had carried me for countless miles, how many I didn’t know, on everything from cracked asphalt roads in seemingly uninhabited wilderness to winding paths in a dense jungle teeming with life and movement. Certainly, I had hitchhiked along the way now and then, mostly with trucks on overcrowded fletbeds carrying all kinds of clutter and cargo, together with people and livestock, but I had also hopped on various local buses without really knowing where they would take me. To a crossroads perhaps? Yes, and always to the crossroads that led to a new, entirely natural departure in life. In people, utterly surrendered, I let my world both shatter and be freed from my youthful confusion. In faces, utterly illuminated, I let my eyes rest in a light that removed all previous traces of meaninglessness and boredom. In songs, utterly heart-wrenching, I let my voice join in a flow of words that gave it a new origin and a new tone. In dances, utterly engulfing, I let my body be thrown out over an abyss that led it to a place of thousand-year-old miracles. Was I home, or was I as far from home as I could ever be? The bus I managed to flag down and squeeze onto at a crossroads just south of Palenque had come as if sent by the gods. I could finally rest, close my eyes for a while, during the fleeting hours left before I reached my destination. “Dream, and wake up, dreaming, in another reality…” was the last thing I had time to think before I fell asleep.

Skuggorna

“As he rose and fell he passed the stages of age and youth entering the whirlpool.” — T. S. Eliot

Trött. Sovit dåligt. Kallt under natten, vaknat till och från. Ont i kroppen efter heldagsritten till de varma källorna i Recohuata med Ramón dagen innan. Beslöt mig för att ge mig ut på en ridtur på egen hand. Ville bli av med muskelvärken. Lånade Panzón av Ramóns far, en äldre valack som var lugnare än unghingsten från gårdagen. Vi fann varandra. Underbar häst. Ramón ville följa med, men vi bestämde oss för att träffas senare på eftermiddagen. Red i en vid cirkel runt Creel. Besökte ”El Valle de Los Monjes”, Munkarnas dal, träffade några tarahumaras på vägen. Stannade och pratade en stund. Försökte mig på några fraser på rarámuri, vi skrattade. Minns detta som väldigt trevligt. Kände mig mycket upprymd. Övade på att rida i en dal nära San Ignacio-missionen. Blev kvar där i några timmar. Red sedan iväg för att träffa Ramón. Han hade turister med sig, ett franskt par och en kanadensare. Jag samtalade kort med dem, presenterade mig. Vi red någon timme, skojfriskt, Ramón sjöng rancherasånger och jag spelade flöjt. Turisterna verkade lite förbryllade. Jag sade inte mycket, hade ingen lust att småprata. Ramón skojade med dem och sade att jag bodde häruppe i bergen, var en halvtokig ”Güero”, Blondie, som pratade med ”los muertos”, de döda, och spelade flöjt för ”los indios”, indianerna. Jag kläckte ur mig några svordomar på spanska och bad honom att hålla sådana saker för sig själv. Turisterna, och speciellt det franska paret, verkade lite uppskrämda. Jag minns att jag på engelska harklade ur mig något i stil med ”han är bara ett barn, lyssna inte på honom, han fantiserar”. På väg tillbaka till Creel stannade vi vid en liten gårdsbutik för att köpa läskedryck och ”chicharrónes”, friterade grissvålar. På en bänk satt en äldre tarahumaraman som jag satte mig bredvid och försökte tilltala. Han verkade ointresserad men svarade artigt. Jag frågade om han kände någon som kunde hjälpa mig att lära känna den tarahumaranska medicinmannakulturen. Minns att jag hade svårt att hitta rätt ord på spanska. Han tittade på mig länge och förvånat, föreslog sedan att han kunde hjälpa mig. Skulle inte kosta något, bara jag gjorde som han sade, lyssnade noggrant och följde hans instruktioner. Minns att jag blev mycket förvånad, men också glad och stolt över att han ville ta sig an mig, även om jag inte riktigt förstod vad han menade. Vi bestämde oss för att träffas nedanför Munkarnas dal dagen efter. Han lämnade mig med orden: ”Ingen häst, kom till fots!” Runt åtta på kvällen var vi tillbaka i Creel. Jag somnade runt halv elva. Omsvept i tre tjocka täcken. Råkallt. Helt slut.

Felt tired. Had slept poorly. Cold during the night, waking up on and off. My body ached from the full-day ride to the hot springs in Recohuata with Ramón the day before. Decided to go on a solo ride to get rid of the muscle soreness. Borrowed Panzón from Ramón’s father, an older gelding who was calmer than the young stallion from yesterday. We connected well. Wonderful horse. Ramón wanted to join, but we decided to meet later in the afternoon. Rode in a wide circle around Creel. Visited “El Valle de Los Monjes,” the Valley of the Monks, and met some Tarahumaras on the way. Stopped and chatted for a while. Tried a few phrases in Rarámuri; we laughed. Remember it as very pleasant. Felt quite uplifted. Practiced riding in a valley near the San Ignacio mission. Stayed there for a few hours. Then rode off to meet Ramón. He had tourists with him, a French couple and a Canadian. Had a brief conversation with them, introduced myself. We rode for about an hour, playful; Ramón sang ranchera songs, and I played the flute. The tourists seemed a bit puzzled. I didn’t say much, didn’t feel like small talk. Ramón joked with them, saying that I lived up in the mountains, was a half-crazy “Güero,” Blondie, who talked to “los muertos,” the Dead, and played the flute for “los indios,” the Indians. I blurted out some profanities in Spanish and asked him to keep such things to himself. The tourists, especially the French couple, seemed a bit frightened. I remember coughing up something like “he’s just a child, don’t listen to him, he’s fantasizing” in English. On the way back to Creel, we stopped at a small farm stand to buy soda and “chicharrónes,” fried pork skin snacks. There was an elderly Tarahumara man sitting on a bench, and I sat down next to him and tried to strike up a conversation. He seemed uninterested but replied politely. I asked if he knew anyone who could help me get to know the Tarahumara shamanic culture. I struggled to find the right words in Spanish. He looked at me for a long, surprised moment, then suggested that he could help me. It wouldn’t cost anything, as long as I did as he said, listened carefully, and followed his instructions. I remember being very surprised but also happy and proud that he wanted to take me under his wing, even though I didn’t quite understand what he meant. We decided to meet below the Valley of the Monks the next day. He left me with the words: “No horse, come on foot!” Around eight in the evening, we were back in Creel. I fell asleep around half-past ten. Wrapped in three thick blankets. Bitterly cold. Completely exhausted.

*

Utsövd. Mycket pigg och förväntansfull. Åt frukost i cantinan bredvid gästhuset där jag inkvarterat mig. Gick till missionshandeln vid torget runt tiotiden för att utbyta några ord med innehavaren. Frågade om hon kände till någon ”Sukurúame”, tarahumaransk medicinman, som brukade ta sig an utlänningar. Det gjorde hon inte. Jag nämnde att jag stött på en person som var villig att hjälpa mig att lära känna den tarahumaranska medicinmannakulturen. Hon gjorde stor sak av att be mig vara försiktig. ”Det finns mycket bedrägligt folk i dessa berg,” minns jag att kvinnan sade, aningen nedsättande. Jag valde att inte ta henne på orden. Vid middagstid gav jag mig av till fots. Ingen packning. Bara en vattenflaska och en sarape. Kom till dalgången strax nedanför Munkarnas dal efter en dryg timmes vandring. Mannen satt vid vägkanten och väntade. Han ställde sig upp och presenterade sig som Ariché. Vi tog i hand och jag sade att jag hette John. Minns att han tyckte att det lät opassande. Som om det inte var mitt egentliga namn. Han valde att kalla mig Güero – som så många andra i Mexiko. Vi gick sakta uppför sluttningen mot bergstoppen. Jag pratade på, om allting jag undrade över. Han bad mig artigt att vara tyst. Viktigt att vara ödmjuk inför mötet med Sierran, minns jag att han sade. ”Annars går det åt helvete,” betonade han, ”du förstår, utlänningar är inte alltid välkomna här, så vi måste vara försiktiga.” Men det var lugnt, nu när jag kom med honom. Det betonade han också. Vi ska hitta ”rätt väg”, eller något åt det hållet, minns jag att han uttryckligen sade flera gånger. Vid sidan av ett par märkliga bergsformationer valde vi att sätta oss ner. ”Bra kraftplats det här!” sade han och vände sig mot mig. Nämnde vad Munkarnas dal kallades på rarámuri – ”Bisabírachi”, de erigerade kukarna, och skrattade högt åt mig när han insåg att jag inte kände till detta. Jag blev aningen bestört, och då skrattade han ännu högre. Vi satt och pratade där i säkert två timmar. Oerhört givande. Ariché var mycket tålmodig, lyssnade intensivt på vad jag frågade om och svarade så gott han kunde på sin ”icke-akademiska” spanska. Jag minns att han sade, när vi skulle gå, att det var här vi skulle öppna porten till det okända. ”Bisabírachi är till för det,” fortsatte han, ”här vistas ’Las Tinieblas’, Skuggorna, vägvisarna till bergets uråldriga kunskap och visdom. Allas våra ’antepasados’, förfäder.” Jag tyckte att det lät förbannat intressant. Var helt med. ”Vad som än krävs!” minns jag att jag fick ur mig, till hans stora förtjusning. Men först skulle jag träffa hans familj. Ett måste, tyckte han. För oss att lära känna varandra. En timme till fots upp i bergen. Till hans ”ranchito”, lilla gård. Vandringen upp i bergen gick snabbare och lättare än vad jag trott. Hans ranchito var inte stor. Ett litet bostadshus byggt i sten med två rum, ett mycket litet stall för hästen och en liten hönsgård. Några får gick i en inhängnad en bit bort från huset. Hans familj var mycket trevlig. Fru och två barn. Hon sade inte mycket, barnen pratade desto mer. Både på spanska och rarámuri. Vi spelade lite fotboll med en gammal plastboll. Ungarna hade mycket roligt åt mig, kallade mig ”Ángelito”, Ängel, sagt på ett familjärt vis, då de passade bollen till mig. Vi drack kaffe utanför huset, jag och Ariché, pratade i många timmar. Kvällen kom och han erbjöd mig att stanna över natten, vilket jag gjorde. Sov i köket, vid braskaminen. Varmt och gott. Underbart minne.

Well-rested. Very energetic and excited. Had breakfast in the cantina next to the guesthouse where I’d settled in. I headed to the mission store at the town square around ten o’clock to exchange a few words with the owner. I asked if she knew any “Sukurúame,” a Tarahumara shaman who usually helped foreigners. She didn’t. I mentioned that I’d encountered someone willing to help me learn about the Tarahumara shamanic culture. She emphasized the need for caution. “There are many deceitful people in these mountains,” I remember the woman saying, a bit condescendingly. I chose not to take her words to heart. Around lunchtime, I set off on foot. No luggage, just a water bottle and a sarape. I reached the gorge just below the Valley of the Monks after about an hour’s hike. The man was sitting by the roadside, waiting. He stood up and introduced himself as Ariché. We shook hands, and I told him my name was John. I remember him finding it inappropriate, as if it weren’t my real name. He chose to call me Güero—like so many others in Mexico. We slowly ascended the slope towards the mountaintop. I kept talking, wondering about everything. He politely asked me to be quiet. It was important to be humble in the presence of the Sierra, I remember him saying. “Otherwise, it’ll all go to hell,” he emphasized, “you see, foreigners aren’t always welcome here, so we must be careful.” But it was okay now that I was with him. He emphasized that too. We were going to find the “right path,” or something like that, he kept on saying several times. Beside some strange rock formations, we chose to sit down. “A powerful place, this!” he said, turning to me. He mentioned what the Valley of the Monks was called in Rarámuri—“Bisabírachi,” the Erected Cocks, and laughed loudly when he realized I didn’t know this. I was slightly taken aback, and he laughed even louder. We sat and talked there for easily two hours. Incredibly rewarding. Ariché was very patient, listened intently to my questions, and answered them as best he could in his “non-academic” Spanish. He said, when we were about to leave, that this was where we would open the door to the unknown. “Bisabírachi is for that,” he continued, “here, ‘Las Tinieblas,’ the Shadows, the guides to the mountain’s ancient knowledge and wisdom dwell. Our ‘antepasados,’ ancestors, all of them.” I found it incredibly interesting. Completely engrossed. “Whatever it takes!” I exclaimed, to his great delight. But first, I would meet his family. A must, he thought. For us to get to know each other. An hour’s walk up into the mountains. To his “ranchito,” small homestead. The hike up the mountains went faster and easier than I had thought. His ranchito was not big. A small stone house with two rooms, a very small stable for the horse, and a small chicken coop. Some sheep were in a pen a bit away from the house. His family was very pleasant. He was married and had two children. His wife didn’t say much, but the children chattered a lot. Both in Spanish and Rarámuri. We played some soccer with an old plastic ball. The kids had a lot of fun with me, called me “Ángelito,” Angel, in a familiar way, as they passed the ball to me. We drank coffee outside the house, Ariché and I, talked for many hours. The evening came, and he offered me to stay overnight, which I did. I slept in the kitchen, by the fireplace. Warm and cozy. A wonderful memory.

*

Ariché väckte mig tidigt på morgonen, vid soluppgången. Vi åt en enkel frukost. Efter att jag tagit adjö av hans familj gav vi oss iväg. Vårt mål var Ararekosjön några mil bort. Det tog runt fem timmar för oss att komma dit. Många omvägar, han ville visa mig platser av betydelse, för honom själv och för hans folk. Han plockade växter på vägen. Vi åt kaktusfrukter, drack vatten ur en bäck – har aldrig druckit så gott vatten, kristallklart! Minns att det smakade sött som mild honung. Framme vid sjön gjorde han upp eld och förberedde lite mat. Böner och äggröra, några torkade köttbitar som hans fru hade packat ner åt oss. På vägen hade vi samtalat om ”jíkuri”, peyote, om själen i dess kropp och vad den gör med oss. Jag var nyfiken, men kände också en växande oro. Efter att vi hade ätit tog han fram en liten läderpåse med något som liknade torrfoder, blandade det med lite vatten och rörde ihop det till en majsliknande gröt. ”Det var dags,” sade han, ”nu börjar resan.” Han bad mig vidare att ta av mig alla mina kläder, gå ut i sjön och doppa hela min kropp, även huvudet. Det var viktigt att jag blötte ner hela mig, minns jag att han betonade. Jag gjorde som han sade. Det var svinkallt i vattnet. Rädslan växte, men också nyfikenheten. Jag tänkte: ”Du kan inte backa ur nu, du måste gå hela vägen, no fucking pussyfooting!” Han gav mig skålen med jíkuri. Sade åt mig att ta en halv hand av innehållet och stoppa det i munnen. Fick inte sätta mig ner, när jag väl hade svalt allt skulle jag börja gå runt sjön, med snabba steg. Han skulle följa efter. Jag svalde, och svalde. Det smakade bittert och surt, men gav mig inga kväljningar. Jag började gå. Efter några hundra meter började stegen bli lättare, liksom lyfte mig från marken. Jag blev exalterad. Vände mig om för att säga det till Ariché. Han var precis bakom mig. Sade åt mig att genast titta framåt igen, inte bakåt. Började känna mig lite yr, illamående. Kräktes plötsligt. Kände hur det tryckte på i magen, ungefär som vid diaré, gick snabbt ner i sjön. Gjorde på mig. Fruktansvärd känsla. Ariché hjälpte mig tillbaka upp på land. Tyckte att han skrattade åt mig, men det var nog inte så. Han höll mitt huvud mellan sina båda händer och försökte lugna mig. Jag stapplade vidare. Började genast känna mig bättre. Såg eldstaden en bit bort framför mig, vi hade snart gått runt hela sjön – hur i helvete det nu var möjligt? Jag ville ropa ut någonting, men Ariché lade handen för min mun. Jag kände mig upprymd, lycklig på något märkligt vis. Ren, fri. ”Nu börjar resan,” sade han, ”nu börjar den, låt oss gå!” Benen vek sig under mig, kände att jag ville vila, sova. Lade mig ner. Minns inget mer, måste ha förlorat medvetandet eller somnat. Kände något vått mot ansiktet, som en blöt trasa. Vaknade till, öppnade ögonen. Såg Ariché huka sig över mig och cirkla med händerna över mitt ansikte. Mumlade något på rarámuri. Försökte själv prata, men det gick inte. Ville säga att jag hade vaknat. Var halvmörkt. Hörde flammorna från eldstaden spraka bredvid mig. Ariché satte mig upp. Jag var helt omtöcknad, det snurrade. Tittade mig runt, vi satt vid elden vi hade suttit vid innan jag tog jíkurin. Hur lång tid det hade gått visste jag inte. En timme kanske. Kände mig på något sätt lättad att det är över. Ariché sade, som om han hade hört vad jag hade för känslor, att det inte var över än. ”Vi måste vara försiktiga,” fortsatte han, ”skuggorna är runt oss. Men det är lugnt, jag ska följa dig en bit på vägen tillbaka till Creel.” Flera minnen kommer till mig här, men blir mer oklara. Jag tror att vi gick iväg kort därefter, men minns inte helt. Vet att han följde mig ända till utkanten av Creel, tog säkert flera timmar att gå. Något säger mig att vi träffade någon bekant till Ariché på vägen. Har en diffus bild av ett ansikte, en äldre man tror jag, klädd i någon rödaktig tunika. Något diskuterades men jag minns inte alls vad. Inte heller om jag sade något själv. Minns att jag var helt slut när vi kom fram, hade ont i kroppen. Vi bestämde oss för att träffas i Bisabírachi dagen efter. Han gav mig en sten jag skulle hålla i höger hand när jag sov. Vet inte varför. Sparade stenen i många år, måste ha förlorat den när jag i mitten på 1990-talet flyttade till Göteborg. Minns att jag grämde mig otroligt över detta. Som att ha förlorat en god vän.

Ariché woke me up early in the morning, at sunrise. We had a simple breakfast. After saying goodbye to his family, we set off. Our destination was Arareko Lake a few miles away. It took us about five hours to get there. Many detours, he wanted to show me places of significance, both to himself and his people. He gathered plants along the way. We ate cactus fruits, drank water from a stream—I’ve never tasted such good water, crystal clear! I remember it tasted sweet like mild honey. Arriving at the lake, he made a fire and prepared some food. Beans and scrambled eggs, a few pieces of dried meat that his wife had packed for us. On the way, we had talked about “jíkuri,” peyote, about the power it holds and what it does to us. I was curious but also felt a growing unease. After we had eaten, he brought out a small leather pouch with something resembling dry food, mixed it with a little water, and stirred it into a corn-like porridge. “It’s time,” he said, “the journey begins now.” He then instructed me to take off all my clothes, go into the lake, and immerse my entire body, including my head. It was crucial that I wet myself entirely, he emphasized. I did as he said. The water was freezing cold. Fear grew, but so did curiosity. I thought to myself, “You can’t back out now, you have to go all the way, no fucking pussyfooting!” He handed me the bowl of jíkuri. Instructed me to take half a handful of the contents and put it in my mouth. I wasn’t allowed to sit down; once I had swallowed it all, I was to start walking briskly around the lake. He would follow. I swallowed and swallowed. It tasted bitter and sour but didn’t make me nauseous. I began to walk. After a few hundred feet, my steps became lighter, as if I were lifting off the ground. I became excited. I turned around to tell Ariché. He was right behind me, telling me to look forward immediately, not backward. I started feeling a bit dizzy, nauseous. Suddenly, I vomited. I felt the pressure in my stomach, like diarrhea, and quickly went into the lake. I soiled myself. A terrible feeling. Ariché helped me back onto the shore. I thought he was laughing at me, but perhaps he wasn’t. He held my head between his two hands and tried to calm me. I staggered on. I immediately began to feel better. I saw the campfire a bit ahead of me; we had almost walked all the way around the lake—how the hell was that possible? I wanted to shout something, but Ariché placed his hand over my mouth. I felt elated, strangely happy. Pure, free. “The journey begins now,” he said, “it begins now, let’s go!” My legs gave way under me; I felt like resting, sleeping. I lay down. I don’t remember anything more; I must have lost consciousness or fallen asleep. I felt something wet against my face, like a wet cloth. I woke up, opened my eyes. I saw Ariché crouching over me, circling his hands over my face. He mumbled something in Rarámuri. I tried to speak, but I couldn’t. It was semi-dark. I heard the flames from the campfire crackling beside me. Ariché helped me sit up. I was completely disoriented; everything was spinning. I looked around, and we were sitting by the same fire we had been at before I took the jíkuri. I didn’t know how much time had passed, maybe an hour. I somehow felt relieved that it was over. Ariché said, as if he could sense my emotions, that it wasn’t over yet. “We must be cautious,” he continued, “the Shadows are all around us. But it’s okay; I will accompany you part of the way back to Creel.” Several memories come to me here, but they become more unclear. I believe we left shortly after, but I don’t remember clearly. I know he followed me all the way to the outskirts of Creel, which probably took several hours. Something tells me we met someone familiar to Ariché on the way. I have a vague image of a face, an older man, I think, dressed in some reddish tunic. Something was discussed, but I don’t remember what at all. Nor do I remember if I said anything myself. I felt completely exhausted when we arrived, my body ached. That I do remember, quite vividly. We decided to meet at Bisabírachi the next day. He gave me a stone to hold in my right hand while I slept. I don’t know why. I kept that stone for many years, probably lost it when I moved to Gothenburg in the mid-1990s. I remember being incredibly upset about it, like losing a good friend.

*

Kände mig helt utvilad på morgonen. Stark, kroppen kändes muskulös, atletisk på något sätt. Märklig känsla. Besökte Ramón och hans familj på förmiddagen, vi red en sväng, jag, Ramón och hans äldre bror, väster om Creel, bortanför sågverket som låg på andra sidan järnvägen. Upplyftande, vi tävlingsred, galopperade skiten ur hästarna. Ramóns bror var en trevlig prick minns jag, bara några år yngre än jag. Han tyckte att jag skulle gifta mig med hans sjuttonåriga syster María så att jag kunde stanna kvar och hjälpa honom med faderns ranchito. Guida turister och så, tjäna bra pengar. Ett härligt minne. Tillbaka till Creel mitt på dagen, hade stor matlust, åt en stor kycklingmiddag på cantinan bredvid gästhuset. Mådde prima. På eftermiddagen tog jag min vattenflaska, min sarape och gick till Bisabírachi. Tog kanske fyrtiofem minuter att gå. I rask takt. Mötte Ariché på stigen upp mot berget och den lilla dalen nedanför. Minns att vi satt på en plats han hade valt ut och pratade i många timmar. Fram mot skymningen tror jag. Han förberedde jíkuriblandningen på samma sätt som han hade gjort dagen innan. Vi åt båda av innehållet. Satte oss sedan med ryggarna mot varandra. Minns att jag var livrädd att kräkas eller göra på mig igen, även om Ariché försäkrade mig om att det inte skulle ske. Det var också första gången han pratade om att drömma, eller ”ensoñar”, och jag minns att jag blev något förvånad över att han använde det ordet – ett ord som jag ansåg var en något mer ”akademisk” term. Han nynnade något när vi satt där, något som påminde om en nordamerikansk indiansång, men utan igenkännbar rytm, bara entonig och monoton. Som ett återkommande dovt trumslag. Glömmer aldrig det märkligt väsande återljud jag sedan hörde efter en stund. Det lät som ett rovdjur, en puma kanske eller något liknande. Ekade mellan bergsformationerna runt om. Fruktansvärt skrämmande. Minns att jag inte kunde röra mig, ville fly därifrån, men var som fastnaglad i marken. Ariché gestikulerade våldsamt, klappade med händerna och sade åt mig att göra detsamma. Hur länge vi gjorde detta minns jag inte, men det kändes som om det dröjde en evighet innan vi gav upp, båda till synes helt slut i armarna. Vet att jag blinkade med ögonen, öppnade och stängde dem, och blev varse olika färger eller ljusformationer i mörkret varje gång. Det kändes på något sätt tryggt, omfamnande och vackert, men ändå mycket märkligt. Till vänster om mig lät det plötsligt som om ljudet var precis bredvid mitt öra. Flög upp på mina fötter, precis som om någon hade sparkat upp mig. Ariché stod framför mig, jag trodde att han skrattade, hånade mig, men när jag väl fick upp balansen insåg jag att han bara stirrade på mig – det var jag som skrattade, med en röst som jag inte kände igen. Grov och bestämd men ändå vän på något sätt. Kändes som om jag växte flera meter upp i luften. Kunde inte känna rädsla, även om det var just det jag ville känna. Mycket märkligt. Minns det glasklart men ändå så ogripbart, som något jag kunde se tydligt framför mig men inte hade ord att beskriva. Tror att Ariché också skrattade med samma röst, liksom stämde in i mitt skratt, men är inte säker. Vet bara att det väsande ljudet försvann så fort jag insåg att jag skrattade. Oklart vad som hände därefter. Minns att vi sprang runt omkring bland bergsformationerna, som för att jaga något, eller någon. Ariché var oerhört spänstig minns jag, i mycket bättre form än jag själv, fast att jag på den tiden tyckte att jag var i ganska god form, både vad gäller spänst och kondition. Har ett märkligt minne av att Ariché, mitt i allt detta, också ber mig att sitta ned på en plats mitt emellan två speciella bergsformationer, två obelisker som liksom var vända mot varandra och det omgivande området, som bevakade det han kallade “La Juerga,” Spridningen, en naturlig öppning in i det okända, medan han mötte ett par personer en kort bit ner i dalen, kanske femtio meter bort. Personerna stod med ryggen mot mig, klädda i vitt, med långt, solljust hår som löpte ner längs deras ryggar. Ett konstruerat minne, en minnesblockering för något annat? Vet inte, men minns det mycket klart. Känner det i kroppen, som en ilning i nacken, en obehaglig känsla av att jag dras in i något som inte är ärligt, säkerligen inte ens lagligt. Men kanske jag inte kände så då, är oklart och oerhört frustrerande. Svårt att ta mig vidare här. Rädd för att blanda ihop händelserna, och minnena av dem. Försöker tänka och känna efter i kroppen, steg för steg, timme efter timme. Osäker på hur lång tid jag spenderade i Bisabírachi den kvällen, den natten. Lösryckta minnen dyker upp. Om att jag följde med Ariché på vandring runt bergsformationerna, i cirklar som gick omlott varandra, ungefär som i åttor. Var andfådd efter att ha sprungit tidigare. Minns att Ariché hela tiden sade åt mig att vara lugn, andas, och titta ner i backen. Fick absolut inte titta bakåt. Kände mig förföljd, vilket kanske berodde på att han hela tiden just betonade att jag inte fick titta bakåt, vet inte, bara en känsla i kroppen. Minns att mina fötter kändes lätta, precis som om de svävade några centimeter ovanför marken. Härlig känsla, euforisk, men också märklig, något obehaglig. Kan inte minnas att jag någon gång tänkte tanken på att allt berodde på jíkurin. Minnena och känslorna skiljer sig inte överhuvudtaget från ordinära minnen, vilket ger mig en växande oroskänsla i maggropen. Mitt förnuft försöker hela tiden hitta förklaringar känner jag, referenser i naturen omkring, i bilder jag minns, eller konstruerar för att hålla mig borta från vad som egentligen skedde, eller sker nu, i ljud, i Arichés röst. Sanslöst frustrerande, irriterande. Blir vansinnig på detta. Hur fokusera? Tappar tråden så fort jag försöker följa den. Minns att jag mycket frusen smyger in på gästhuset i Creel på morgonen, kanske vid fyratiden eller däromkring. Har ont i fötterna. Minns inte när jag lämnade Ariché i Bisabírachi, eller om han följde mig till Creel. Lade mig i sängen i mitt rum, fullt påklädd och drog täckena över mig. Bitande kallt. Drog en snusnäsduk över näsan.

I felt completely rested in the morning. Strong, my body felt muscular, athletic in some way. A strange feeling. Visited Ramón and his family in the morning; we went for a ride, Ramón, his older brother, and I, west of Creel, beyond the sawmill that lay on the other side of the railway track. Uplifting, we raced, galloped the horses like crazy. Ramón’s brother was a nice guy, I remember, just a few years younger than me. He thought I should marry his seventeen-year-old sister, María, so I could stay and help him with his father’s ranchito. Guide tourists and all, make good money. A wonderful memory. Back to Creel in the middle of the day, had a big appetite, ate a large chicken dinner at the cantina next to the guesthouse. Felt great. In the afternoon, I grabbed my water bottle, my sarape, and walked to Bisabírachi. It took maybe forty-five minutes, at a brisk pace. I met Ariché on the path up the mountain in the gorge below. I remember that we sat in a spot he had chosen and talked for many hours. It was getting dark, I think. He prepared the jíkuri in the same way he had done the day before. We both consumed its contents. Then we sat back to back. I was terrified of vomiting or having an accident again, even though Ariché assured me it wouldn’t happen. It was also the first time he spoke about dreaming or “ensoñar,” and I remember being somewhat surprised that he used that word—a word I considered somewhat more “academic.” He hummed something as we sat there, something reminiscent of a Native American chant, but without a recognizable rhythm, just monotonous and repetitive. Like a recurring, dull drumbeat. I’ll never forget the strangely growling echo I heard after a while. It sounded like a predator, perhaps a cougar or something similar. It echoed between the mountain formations all around. Extremely frightening. I couldn’t move, wanted to flee, but was as if glued to the ground. Ariché gestured vigorously, clapped his hands, and told me to do the same. I don’t remember how long we did this, but it felt like an eternity before we gave up, both seemingly completely exhausted. I know I blinked my eyes, opened and closed them, and noticed different colors or light spots in the darkness each time. It felt somehow safe, embracing, and beautiful, yet very strange. To my left, it suddenly sounded as if the growl was right next to my ear. I jumped to my feet as if someone had kicked me. Ariché stood in front of me, I thought he was laughing, mocking me, but once I regained my balance, I realized that it was me who was laughing, with a voice I didn’t recognize. Coarse and determined, yet friendly in some way. It felt like I was growing several feet into the air. I couldn’t feel fear, even though that’s exactly what I wanted to feel. Very strange. I remember it vividly but also so incomprehensibly, like something I could see clearly in front of me but didn’t have words to describe. I think Ariché was also laughing with the same voice, as if joining in my laughter, but I’m not sure. All I know is that the growling sound disappeared as soon as I realized I was laughing. I’m not sure what happened next. I remember that we ran around among the rock formations, as if chasing something or someone. Ariché was incredibly agile, in much better shape than myself, even though at the time, I thought I was in fairly good shape, both in terms of agility and endurance. I have a vague memory of Ariché, amidst all this, asking me to sit down in a place between two specific rock formations, two obelisks that seemed to face each other and the surrounding area, guarding what he referred to as “La Juerga,” the Spree, a natural opening into the unknown, while he met a couple of people a short distance down in the valley, perhaps a hundred feet away or so. The individuals had their backs to me, dressed in white, with long sun-lit hair flowing down their backs. Was it a fabricated memory, a memory block for something else? I don’t know, but I remember it very clearly. I feel it in my body, like a shiver down my spine, an uncomfortable feeling of being drawn into something that isn’t honest, probably not even legal. But perhaps I didn’t feel that way back then; it’s unclear and incredibly frustrating. I find it challenging to proceed from here. I’m afraid of mixing up the events and my memories of them. I’m trying to think and feel through it step by step, hour by hour. I’m unsure about how much time I spent in Bisabírachi that evening and night. Fragmented memories keep surfacing. Like following Ariché on a hike around the rock formations, in circles that overlapped each other, almost like figure eights. I was breathless from running earlier. I remember Ariché constantly telling me to stay calm, breathe, and look down at the ground. I absolutely shouldn’t look back. I felt like I was being pursued, maybe because he kept emphasizing not looking back, I’m not sure, it’s just a feeling in my body. I remember my feet feeling light, as if they were hovering a few inches above the ground. It was a delightful sensation, euphoric, yet also strangely unsettling. I can’t remember ever thinking that it might all be due to the jíkuri. The memories and feelings don’t differ at all from ordinary memories, which gives me a growing sense of unease in the pit of my stomach. I feel like my rational mind is constantly searching for explanations, references in the nature around me, in images I remember, or construct to keep myself away from what really happened, or is happening now, in the silence, in Ariché’s absence. Incredibly frustrating, irritating. It drives me crazy. How to focus? I lose the thread as soon as I try to follow it. I snuck into the guesthouse in Creel in the morning, very cold, maybe around four o’clock or so. My feet hurt. I don’t remember when I left Ariché in Bisabírachi or if he followed me to Creel. I lay down in the bed in my room, fully clothed, and pulled the blankets over me. It was bitterly cold. I put a handkerchief over my nose.

*

Vaknade ganska tidigt på morgonen. Vid åttatiden. Oerhört trött. Feberhet. Hungrig. Stötte på gästhusägaren på vägen ut. Minns att han gjorde lite narr av mig, att jag skulle ta det försiktigt med spriten om jag inte tålde så mycket. Han måste ha trott att jag hade festat kvällen innan. Sade något om att han hade hört mig komma stapplandes in i morse ”boracho como un indio”, full som en indian. Ett mycket nedlåtande sätt att utrycka sig på, inte mot mig, men mot ursprungsbefolkningen, ”los indígenas”, som han likt många andra mestizer i området inte hade mycket gott att säga om. Åt frukost på cantinan bredvid gästhuset. Visste att jag hade bestämt möte med Ariché vid Ararekosjön senare på dagen. Minns inte när vi hade kommit överens om det, bara att så var fallet. Kanske var det något vi bestämde innan jag tog jíkurin dagen innan. Svårt att komma ihåg. Frustrerande. Vilade i några timmar i mitt rum efter frukosten. Somnade till en stund tror jag. Kände mig mer utvilad när jag började gå mot Ararekosjön. Vid middagstid kanske. Tog någon timme att gå, solen gassade rejält minns jag. Ovanligt varmt kändes det som. Väl framme vid sjön badade jag faktiskt. Kallt i vattnet. Men oerhört skönt och uppfriskande. Pratade med ett par tarahumarapojkar som gick förbi. Ingen Ariché i sikte. Hade köpt några friterade grissvålar som jag åt upp. Hade vatten med mig, och sarapen, som vanligt. Lade mig ner en stund. Måste ha somnat. Åtminstone minns jag inget efter att jag lagt mig ner. Ariché satt nu bredvid mig och skrattade. Sade något om att jag var ”un vago”, en sömntuta, att jag alltid sov när viktiga saker skedde runt omkring mig. Jag blev glad att han var där. Minns att vi pratade som om vi hade känt varandra i många år. Just där och då upplevde jag en känsla som jag inte vet om jag upplevt senare eller tidigare i livet. Lycka! Oändlig lycka. Grät. Minns att Ariché klappade mig på axeln och sade att jag var en bra pojk, att det här skulle gå mycket bra. Att jag var stark. Att mitt öde låg här framför mig. Att jag var redo. Minns inte när vi tog jíkurin den kvällen, men det måste ha varit någon gång vid skymningen, då jag minns att det blänkte mörkare över vattenytan på Ararekosjön. Har något minne av att jag var arg en kort stund, för något, vet inte vad, men det känns som om det handlade om att jag inte kunde förmå mig själv att göra det Ariché bad mig om. Minns att jag stirrade ut över sjön, som om jag zoomade in den och kunde se allt in i minsta detalj på andra sidan. Svårt här, sanslöst svårt att särskilja minnena, händelserna från varandra. Vet att jag blev rädd, fruktansvärt rädd. Att något omgav mig och Ariché, liksom sprang eller rörde sig runt oss. Minns att jag i ögonvrån skymtade mörka siluetter, skuggor, omkringflackande, som i ett bestämt mönster, som i ett försök att nå ut till mig, att kommunicera. Vet att Ariché bad mig att sträcka ut mina händer åt sidorna, som han, för att inte falla. Stod vi upp? Märkligt? Minns det som att vi satt ner. Rygg mot rygg. Får inte ihop det här. ”Så där ja, så där ja!” minns jag att Ariché ropade. Något liksom tog tag i mina armar, mina händer och lyfte mig upp. Ut över sjön, en meter eller så över ytan. Var plötsligt inte rädd längre. Kändes helt underbart. Och svindlande. Fjärilar i magen. Jag tittade åt sidorna, men minns inte vad jag såg. När jag vände mig om såg jag Ariché på andra sidan sjön. Han vinkade med båda händerna. Hoppade upp och ner. Jag förstod ingenting. Förstod inte att jag kunde se honom så klart. Det var ju så gott som becksvart ute. Eller inte? Ibland känns det som att förnuftet försöker bedra mig på något sätt här. Att det var ljust ute, inte nattetid. Blir inte klar över detta. Ögonen såg som mitt på dagen medan kroppen visste att det är natt. På något sätt minns jag ändå att jag var upprymd, bekymmersfri, inte brydde mig om Ariché, att han vinkade. Minns att jag tänkte att han var glad, eller tokig, vilket fick mig att skratta högt. Hörde viskningar i mina öron. Satt ner på berget vid sjökanten. Minns att det lät som om någon talade svenska, eller ett språk jag utan svårigheter kunde förstå, inte spanska, eller rarámuri, när jag försökte tolka vad som sades. Gjorde allt för att försöka lyssna, skärpa hörseln. Tror att jag skrivit om detta min poesi, men minns inte vad som viskades. Oerhört frustrerande! Måste försöka komma ihåg detta, känns oerhört avgörande. Varför vet jag inte. Någonting stoppar mig här, från att komma vidare. Endast sporadiska minnesbilder dyker upp. Att jag sprang över sjön, fram och tillbaka, helt euforisk. Att skuggorna följde mig hela tiden, liksom manade på mig att springa fortare och fortare. Kändes som att jag rycktes loss från min egen kropp, sprang bredvid mig själv, betraktade mina egna rörelser och tyckte att jag såg ömsom skräckinjagande ömsom löjlig ut. Minns inget mer av Ariché, precis som om han vore borta, hade lämnat platsen. Vad jag minns förövrigt av honom är väldigt oklart. Inget konkret som förut. Inget tydligt, inte hans röst, inte hans utseende, inte hans kraftfulla sätt att gå, hans hjärtliga skratt, ingenting. Känns som om något är bortklippt här. Som om någon gjort något för att jag inte ska ta skada av mina upplevelser, mina bitvis kaosartade minnen. Famlar i blindo. Bara tomt. Färglöst. Avgrundslikt. Som om någon stuckit ut mina ögon utan att jag överhuvudtaget känt det, eller förstått det. Börjar bli vansinnigt trött på det här.

I woke up pretty early in the morning, around eight o’clock. I felt incredibly tired and feverish, but also hungry. As I headed out, I bumped into the guesthouse owner. I remember he teased me a bit, warning me to take it easy on the booze if I couldn’t handle it. He must have thought I had a wild night before. He even mentioned hearing me stumbling in this morning, saying I was “boracho como un indio,” drunk as an Indian. Not a very respectful way to put it, not towards me, but it felt disrespectful to the indigenous people, “los indígenas,” whom he, like many other mestizos in the area, didn’t seem to hold in high regard. I grabbed breakfast at the cantina next door. I knew I had a meeting planned with Ariché later at Arareko Lake, but I couldn’t remember exactly when we had agreed on it. It was all a bit hazy, probably due to the jíkuri I had yesterday. Frustrating. I rested for a few hours in my room after breakfast. I think I dozed off for a while. I felt more rested when I started walking towards Arareko Lake. Maybe around noon. It took about an hour to get there. The sun was scorching. It felt unusually hot. Once I arrived at the lake, I actually took a swim. The water was cold. But incredibly refreshing. I chatted with a couple of Tarahumaras who passed by. No sign of Ariché. I had bought some chicharrónes that I ate. I had water with me, and the sarape, as usual. I lay down for a while. I must have dozed off. At least, I don’t remember anything after lying down. Ariché was now sitting beside me, laughing. He said something about me being “un vago,” a sleepyhead, always sleeping when important things were happening around me. I was happy that he was there. We talked as if we had known each other for many years. Right then and there, I experienced a feeling that I’m not sure I’ve felt before or since in my life. Happiness! Infinite happiness. I cried. I remember Ariché patting me on the shoulder and saying I was a good boy, “un muchacho muy bueno,” that this was going to go very well. That I was strong. That my destiny lay right here in front of me. That I was ready. I don’t remember when we had the jíkuri that evening, but it must have been around dusk, as it was getting darker over the surface of Arareko Lake. I have some vague memory of being angry for a brief moment, about something, I don’t know what, but it feels like it was related to my inability to do what Ariché asked of me. I remember staring out over the lake, as if I were zooming in, able to see every detail on the other side. It’s tough here, incredibly tough to distinguish the memories, the events from each other. I know I got scared, terribly scared. Something surrounded Ariché and me, like it was running or moving around us. I remember glimpsing dark silhouettes, shadows, out of the corner of my eye, wandering around in a specific pattern, as if in an attempt to reach out to me, to communicate. I know Ariché asked me to stretch out my arms to the sides, like he did, so as not to fall. Were we standing? Odd? I remember it as if we were sitting down. Back to back. I can’t piece this together. “Yeah, just like that!” I remember Ariché shouting. Something seemed to grab my arms, my hands, and lifted me up, out over the lake, about two feet or so above the surface. Suddenly, I wasn’t scared anymore. It felt absolutely wonderful. And bewildering. Butterflies in my stomach. I looked to the sides, but I don’t remember what I saw. When I turned around, I saw Ariché on the other side of the lake. He was waving both his hands, jumping up and down. I didn’t understand anything. I couldn’t grasp how I could see him so clearly. It was practically pitch dark outside. Or was it? Sometimes it feels like my reason is trying to deceive me somehow. Like it was bright outside, not dark. I can’t make sense of this. My eyes saw as if it were midday, while my body knew it was nighttime. Somehow, I still remember feeling elated, carefree, not giving a shit about Ariché waving. I thought he was either happy or crazy, which made me laugh out loud. I heard whispers in my ears. I was sitting on a rock by the lakeshore. It sounded like someone was speaking Swedish or English, or an unknown language I could somehow understand, with ease, not Spanish or Rarámuri, when I tried to interpret what was being said. I did everything to try to listen, sharpen my hearing. I think I’ve written about this in my poetry, but I don’t remember what was whispered. Incredibly frustrating! I must try to remember this; it feels incredibly crucial. Why, I don’t know. Something is holding me back here, from moving forward. Only sporadic glimpses of memories surface. That I was running across the lake, back and forth, in complete euphoria. That the Shadows were following me all the time, as if urging me to run faster and faster. It felt like I was being detached from my own body, running beside myself, observing my own movements and thinking that I looked both terrifying and ridiculous at the same time. I remember nothing more about Ariché, as if he were gone, had left the place. What I remember about him hereafter is very unclear. Nothing concrete like before. Nothing distinct, not his voice, not his appearance, not his powerful way of walking, his hearty laughter, nothing. It feels like something has been cut off here. Like someone has done something so I wouldn’t be harmed by my experiences, my sometimes chaotic memories. I fumble blindly. Just empty. Colorless. Abysmal. As if someone had gouged out my eyes without me even feeling it or understanding it. I’m getting incredibly tired of this.

*

Amnesi. Sju dagars utebliven kontinuitet. Inget sammanhang, inga minnesbilder, ingen känsla av närvaro i tid och rum, bara tomhet, avsaknad av något, ett affektivt vakuum som ska komma att bli kvar i mitt medvetande i många långa år framöver. Återberättade händelser vid en genomresa två år senare: Det sades att jag skulle ha synts gå berusad längs järnvägsspåret i Creel, i sällskap med en äldre tarahumaraman. Denna berättelse kom från några daglönare vid sågverket. En annan berättelse hävdade att jag hade suttit, berusad, med en äldre tarahumaraman på trappan framför kyrkan vid torget i Creel. Detta berättades av missionshandelns innehavare. Det pratades om att jag hade kommit inridandes till Creel söderifrån efter att ha varit borta i flera dagar. Detta berättades av ägaren till gästhuset. Slutligen ryktades det om att jag hade vandrat iväg söderut från Creel och aldrig återvänt. Denna berättelse kom från Ramón och hans familj. Återkallade minnen vid en utesittning fyra år senare: Satt ihopsjunken på golvet i en liten stuga på andra sidan järnvägen i Creel. Mådde mycket dåligt. Eldade i en braskamin för att få upp värmen. Hade feber, yrade. Minns att ägaren hjälpte mig att hämta ved och fixa bensin att tända med. Han undrade om han skulle be någon läkare att titta till mig. Minns att jag tackade honom för hjälpen men avböjde. Glömmer aldrig trätaket i stugan. Måste ha stirrat i timmar på det. Ser fortfarande mönstren i träet om jag blundar. Minns inte hur länge jag stannade där, eller när. Satt helt naken vid de varma källorna i Recohuata. Hade tvättat mina kläder, de låg utlagda på klippan bredvid mig för att torka. Trött. Utsliten. Minns att jag pratade med någon. En ung kvinna som verkade vara i samma situation som jag. Det var mitt på dagen. Varmt. Soligt. Minns att jag tänkte på hur hon skulle klara detta, eller hur vi skulle klara detta. Ingen aning om varför eller vad det handlade om. Satt bak på flaket på en gammal pickup, kände mig illamående. Hade spytt. Det satt ett par personer bredvid mig som jag inte kände. Visste inte var jag var. Kände mig inte rädd, men vilsen. Satt på en cantina i Creel och åt middag tillsammans med en äldre man. Servitrisen, som jag kände igen, fnissade över att mannen var irriterad över att jag inte kunde skärpa mig, som om jag vore berusad eller så. Minns att jag gjorde allt vad jag kunde för att fokusera, inte sluddra när jag pratade. Hade svårt att få fram rätt ord, blandade engelska och spanska tror jag. Känns mer och mer som om detta skulle kunna ha hänt några dagar innan jag vaknade upp i Torreon. Vet inte helt varför, men det känns så. Som att jag var på väg att lämna något, eller någon. Återfå kontrollen, eller åtminstone illusionen av kontroll, över något som jag visste inte gick att kontrollera.

Amnesia. Seven days of missing continuity. No context, no memories, no sense of presence in time and space, just emptiness, the absence of something, an affective vacuum that will linger in my consciousness for many long years to come. Recounted events during a short visit two years later: It was said that I had been spotted, heavily intoxicated, walking unsteadily along the railway track in Creel, accompanied by an older Tarahumara man. This account came from some day laborers at the sawmill. Another account suggested that I had been sitting, inebriated, with an elderly Tarahumara man on the steps of the church in the town square of Creel. This event was shared by the owner of the mission store. There was talk that I had arrived on horseback in Creel from the south after being away for several days. This was recounted by the owner of the guesthouse. Lastly, it was rumored that I had walked out of Creel to the south and never returned. This account came from Ramón and his family. Recalled memories during an outdoor retreat four years later: Slouched on the floor in a small cottage on the other side of the railway track in Creel. Felt really sick. Lit a fire in a wood stove to chase away the chill. Ran a fever, was delirious. I remember the owner helping me fetch wood and bringing me some gasoline to ignite it. He wondered if he should call a doctor to check on me. I remember thanking him for the help but declining his offer. I’ll never forget the wooden ceiling in the cottage. I must have stared at it for hours on end. I can still see the patterns in the wood when I close my eyes. I don’t remember how long I stayed there or when. Naked by the hot springs in Recohuata. I had washed my clothes, they were laid out to dry on the cliffside next to me. I was tired. Worn out. I remember talking to someone. A young woman who seemed to be in the same situation as I was. It was midday. Warm. Sunny. I have some memory of thinking about how she would manage this, or how we would manage this. No idea why or what it was about. Seated in the flatbed of an old pickup truck, feeling nauseous. I had vomited. There were a couple of people sitting next to me whom I didn’t know. I didn’t know where I was. I didn’t feel scared, but lost. In a cantina in Creel, having a meal with an older man. The waitress, whom I recognized, giggled because the man was irritated with me for not being able to pull myself together, as if I were drunk or something. I remember doing my best to focus, not slurring my words when I spoke. It was difficult to find the right words; I was mixing English and Spanish. It feels more and more like this could have happened a few days before I woke up in Torreon. I’m not entirely sure why, but it feels that way. Like I was about to leave something or someone. Regain control, or at least the illusion of control, over something I knew couldn’t be controlled.

*

Vaknade på ett litet hotell i Torreon. Minns att jag först trodde att jag var i Mexico City, men kom sedan ihåg att jag nyligen hade varit i Chihuahua, och sedan tagit mig vidare upp i bergen till Creel. Mådde inte dåligt, men minns att det kändes lite skakigt, oroligt i kroppen. Alla mina ägodelar var där. Inget saknades. Kom ihåg stenen i väskan, som jag fått av Ariché, och tänkte att ”den här får jag aldrig tappa bort”. Det skulle vara som att förlora mig själv, en nära vän, eller kanske en kärlek. Tog mod till mig efter stund, duschade och gjorde mig iordning för att lämna hotellet, och gick ut för att prata med innehavaren. Minns att jag låtsades vara lite trött och sliten, som efter en fyllefest, och undrade om han visste hur jag hade kommit dit. Han berättade då att jag hade anlänt tillsammmans med en äldre man, någon han trodde kanske var min ”abuelo”, farfar eller morfar, som hade checkat in mig, betalat och sagt att jag måste sova ruset av mig. Att jag fått för mycket av det goda, men att allt var i sin ordning. Jag tackade för mig och lämnade hotellet. Satt länge på busstationen och funderade på vad som hade hänt. Blev egentligen inte klok på någonting. Visste bara att jag var tvungen att åka tillbaka till Mexico City så snabbt jag kunde. Återvända ”a casa”, hem, till den enda trygga punkten i tillvaron som jag då upplevde att jag hade, och få prata med Miguel Ángel. Han skulle säkert kunna hjälpa mig att reda ut det här. Kände mig både upprymd och vilsen. Var nog egentligen väldigt rädd, som jag minns det, men tillät mig inte att visa det för någon, inte ens för mig själv.

I woke up in a small hotel in Torreon. I initially thought I was in Mexico City, but then I remembered that I had recently been in Chihuahua and had traveled up into the mountains to Creel. I didn’t feel bad, but I felt a bit shaky, restless in my body. All my belongings were there. Nothing was missing. In one of my bags I found the stone that I had received from Ariché, and I thought to myself, “I can never lose this.” It would be like losing myself, a close friend, or perhaps a lover. After a while, I mustered up my nerves, took a shower, and got ready to leave the hotel. I went to speak with the owner. I pretended to be a bit tired and worn out, as if after a wild party, and I asked him if he knew how I had arrived there. He then told me that I had arrived with an older man, someone he thought might be my grandfather, “abuelo,” who had checked me in, paid, and said that I needed to sleep off the booze. That I had indulged a bit too much but that everything was fine. I thanked him and left the hotel. I sat at the bus station for a long time, contemplating what had happened. I didn’t really make sense of anything. I just knew I had to return to Mexico City as quickly as possible. To go back “a casa,” home, to the only safe point of reference in my life at that time, and talk to Miguel Ángel. He would surely be able to help me sort this out. I felt both exhilarated and lost. I was probably very scared, as I remember it, but I didn’t allow myself to show it to anyone, not even to myself.

Texterna får inte reproduceras, distribueras eller överföras i någon form utan tillstånd från upphovsrättsinnehavaren. The texts may not be reproduced, distributed, or transmitted in any form without a copyright request.

Barndomslek

”Intet är Allt, du vågar tillägga meningslösheten mening och av ord göra ord.” — Gunnar Ekelöf

Inför mina halvslutna ögon letade sig Kukulcántemplets nittioen trappsteg ett efter ett uppåt, i samma takt som jag kunde se och känna mina sandalklädda fötter slå an varje eroderad stenkant på vägen mot toppen. Det var som en sanndröm, helt fantastiskt att äntligen få vara här, att få kunna sträcka ut armarna och ta tag i anspänningen, fysiskt, liksom rycka i den, gång på gång, för att med varje rörelse försöka väcka mig själv ur denna verklighetsdvala som tycktes ta min oskyldiga barndomslek på blodigaste allvar. Jag stannade till, tog det sista trappsteget upp på hyllplatån och vände mig om. ”Det här är för er, mor och far,” tänkte jag och svepte andäktigt med blicken ut över området, ”mina ögon är era…” Chichén Itzá, på norra Yucatanhalvön, var den hänsynslöst vackra platsen jag befann mig på. Ett minnesmärke för världen att alltid bevara, ett världsarv för människan att aldrig glömma. Min eufori gjorde mig yr, nästan febrig, som om den hade smittats av ett gudomligt virus som samtidigt tycktes angripa och skydda allt i sin omgivning. Det var eftermiddag, på hösten i oktober. För knappt en halvtimma sedan hade jag tagit de första stegen in på det mytomspunna området, förväntansfull men också livrädd, för att på något sätt bli besviken, bli avklädd drömmens synintryck till förmån för en av förnuftet konstruerad falsk bild av verkligheten. Men så blev inte fallet, fallet blev som mitt hopp istället gränsöverskridande. Det gick några timmar i all hast. Började sakta skymma. Jag sprang runt en stund på bollplanen några stenkast från tempelpyramiden jag nyss hade bestigit, medan jag omfamnade så mycket jag kunde av allt och inget, och låtsades höfta en illusorisk boll till mina osynliga lagkamrater, ett lag som visste att spelet redan var vunnet och att äran av att bli av med huvudet inför hundratals, ja, kanske tusentals åskådare, var nära förestående. Applåderna och läktarropen ekade ut över arenan, stämningen kunde bara beskrivas som extatisk. Jag kände mig stolt, oerhört stolt. Vi hade segrat, och för denna seger skulle vi äntligen få dö, få ge våra liv så att en ny morgondag kunde gry. ”För den människoblivne, för Kukulcán!” ropade jag ut över arenan. ”Låt oss stiga mot skyn som den vackra ormen, den befjädrade, och bli ett med Venus, vår vackra tvilling av brinnande vatten!” Plötsligt öppnade sig himlavalvet med ett dån. Jag kastade instinktivt ett öga bort förbi läktaren mot huvudbyggnaden varifrån ljudet tycktes komma och fick till min stora förvåning se och höra ett åskmullrande monsunregn forcera sig som en flodvåg snabbt ut ur den täta djungeln ett hundratal meter bort. ”Vad i helvete är det som händer?” tänkte jag och såg mig oroligt omkring. Det var folktomt. Inga andra besökare var kvar. Jag kunde åtminstone inte se eller höra något som bekräftade motsatsen. Mina ben började sakta röra på sig, ivriga att komma därifrån. Jag satte igång att springa, springa, allt vad jag orkade, men lyckades inte ta mig undan. På ett ögonblick var ovädret över mig. Jag såg inget, hörde inget, och kände inget annat än vind och vatten. Regndropparna gjorde ont, slog ihärdigt med kastbyarna mot kroppen, som piskrapp, förmodligen ämnade att trycka ned mig mot marken, men som istället satte mig i rörelse, fick mig att tappa balansen och falla. Och jag föll, föll, som i en strida strömmande flod, förbi öar av tid och rum som jag inte kände igen, inte heller förstod att jag passerade, tills jag inte längre kunde falla, inte längre trodde att jag faktiskt hade fallit.

In front of my half-closed eyes, the ninety-one steps of the Kukulcan Temple made their way one by one upwards, at the same pace as I could see and feel my sandaled feet hitting every eroded stone edge on the way to the top. It was like a dream come true, absolutely incredible to finally be here, to be able to stretch out my arms and grab hold of the tension, physically, as if to pull myself out of the hypnotic grip of reality that seemed to take my innocent childhood game deadly seriously. I paused, took the last step up to the platform, and turned around. “This is for you, mother and father,” I thought and swept my gaze reverently over the area, “my eyes are yours…” Chichén Itzá, on the northern Yucatan Peninsula, was the ruthlessly beautiful place I found myself in. A monument for the world to always preserve, a world heritage for humanity to never forget. My euphoria made me dizzy, almost feverish, as if it had been infected by a divine virus that seemed to both attack and protect everything in its surroundings. It was afternoon, in the fall of October. Barely half an hour ago, I had taken my first steps into the legendary place—expectant, yet terrified—afraid that I might somehow be disappointed, that the dream’s vivid vision would be stripped away and replaced by a false image of reality constructed by reason. But that was not the case; the case turned out to be as transcendent as my hope. A few hours passed in a hurry. It began to get dark slowly. I ran around for a while on the ball court just a stone’s throw from the temple pyramid I had just climbed, while embracing as much as I could of everything and nothing, pretending to hip an illusory ball to my invisible teammates, a team that knew the game had already been won and that the honor of losing one’s head in front of hundreds, maybe thousands of spectators was imminent. The applause and cheers echoed across the arena; the atmosphere could only be described as ecstatic. I felt proud, incredibly proud. We had triumphed, and for this victory, we would finally get to die, to give our lives so that a new tomorrow could dawn. “For the word made flesh!” I shouted across the arena. “For Kukulcan! Let us rise to the sky like the beautiful serpent, the feathered one, and become one with Venus, our precious twin of burning water!” Suddenly, the sky opened with a roar. I instinctively glanced past the stands towards the main building where the sound seemed to come from and, to my great surprise, saw and heard a thunderous monsoon rain force its way like a tidal wave quickly out of the dense jungle a hundred yards away. “What the hell is happening?” I thought and looked around anxiously. It was deserted. No other visitors remained, at least I couldn’t see or hear anything that confirmed otherwise. My legs began to move slowly, eager to get away. I started running, running as fast as I could, but I couldn’t escape. In an instant, the storm was upon me. I saw nothing, heard nothing, and felt nothing but wind and water. The raindrops hurt, relentlessly hitting my body like whip lashes, probably intended to push me down to the ground, but instead, they set me in motion, made me lose my balance and fall. And I fell—fell—through a torrent, through a stream of time and space that no longer belonged to me. Past islands I could not name, moments I could not hold, until there was no more falling, until even the thought of falling dissolved.

Vördnadens väg

Vördnadens väg 2020

John Douglas Andersson leder oss in på slutvägen i sitt skrivande. Hans tankevärld har förvisats till ”dårskapens periferi”, hans verklighet till ”drömmandets utmarker”. Motsägelserna är tydliga, men också spegelbilderna – de som avslöjar dikotomin bakom varje strof, varje dikt han tidigare skrivit. Det uppenbara såväl som det dunkla i Vördnadens väg återger just detta, både bildligt och bokstavligt, och lämnar ingen sten ovänd, ingen eld otänd. Vi anar ett ljus i mörkret, ett hopp i uppgivenheten, en pånyttfödelse i visionerna. Nedskrivaren står inför ett val; att välkomna livet eller ta avsked av det!

”Den vackra ormmänniskan har anlänt. I diktverket Vördnadens väg låter jag henne tala. Det är hennes ord som formas i etern, etern som formas i mina… Hon träder fram ur uppgivenhetens mörker för att ge mig en möjlighet att födas pånytt i ljuset, i en ny värld som utmanar och kontrasterar den jag föddes i, ser och upplever som den enda verkliga, sanna och påtagliga, trots att den aldrig varit något annat än en illusion bland många andra.” — John Douglas Andersson

Det ordlösas gåva

Det ordlösas gåva 2016

I långdikten Det ordlösas gåva möter vi människan och hennes dubbelnatur i en självkonfronterande dialog med ”den andre” – det drömda jaget. Verklighet står mot dröm, ord mot ordlöshet. Vem rösten bakom människan är, är oklart. Är det jag, du eller är det nedskrivaren själv – det vet vi inte. Och det får vi aldrig veta, om vi inte kan lära oss att ”se” med andra ögon än våra egna. John Douglas Andersson ger oss möjligheten, vi får själva välja om vi vill ta vara på den eller inte.

”Det ordlösas gåva är den drömdes samtal med sin drömmare – ett uppvaknandets samtal som pågått allt sedan jag började skriva Ormmänniskan i mitten på 1990-talet. Jag ses, jag hörs… och bilden, ekot, upprättar en länk till det utomsinnliga, till den stora kärlekssången som börjar först när drömmandet går över i verklighet och verkligheten till slut blir en plats där dödsdrift och hänsynslöshet kan ersättas av en vördnad för livet.” — John Douglas Andersson

Ormmänniskan

Ormmänniskan 2015

Med Ormmänniskan tar John Douglas Andersson det första steget på vägen mot vad han kallar ”drömmandet och den stora kärlekssången”. I en medvetandegjord verklighet, som har sitt ursprung i ett både drömt och återerinrat Mexiko, väver han samman dödslängtan och erotisk drift med livslust och sinnesdeprivering till en cykel av självbekännande dikter, eller ”biktpoem”, som har till syfte att befria både sig själva och nedskrivaren från förnuftets och känslornas begränsningar.

”Ormmänniskan är min livsbekännelse – ett diktverk som tagit mig över tjugo år att slutföra. Resan, både den inre och yttre, är nu över. Jag ser inte längre, jag ses. Jag hör inte längre, jag hörs. I bilden som bleknar, i ekot som avtar, stannar jag kvar för att livet ska kunna gå vidare…” — John Douglas Andersson

Fri

“We should meet in another life, we should meet in air, me and you.” — Sylvia Plath

Here, I understand why the thin blanket falls off your naked body as you, like these opening words, now surrender all memories of carnal obsession to the few senses that have not yet awakened from their nocturnal slumber: you lie open to the world as the world lies open to you— here, I understand why the thin blanket falls off your naked body as you, like these closing words, now ascend in the morning light.
Här förstår jag varför den tunna filten faller av din nakna kropp då du som dessa inledande ord nu lämnar kvar alla minnen av köttslig besatthet hos de få sinnen som ännu inte vaknat ur sin nattliga dvala: du ligger öppen för världen som världen ligger öppen för dig – här förstår jag varför den tunna filten faller av din nakna kropp då du som dessa avslutande ord nu uppgår i morgonljuset.

*

Here, we see each other and understand that we’ve never before opened our eyes to the utterly beautiful and most fragile in the world.
Här ser vi varandra och förstår att vi aldrig tidigare öppnat våra ögon för det absolut vackraste och mest sårbara i världen.

*

Here, I speak a language that only you can understand— the words echo, beat with muted wingbeats, between our illusions’ bloodshot sclerae, like an imago kissing your fully formed lips, very gentle and affectionate, until they merge with the void between our dreams’ dilated pupils.
Här talar jag ett språk som bara du kan förstå – orden ekar, slår med dova vingslag, mellan våra illusioners rödsprängda ögonvitor, likt en imago som kysser dina fullbildade läppar, helt ömt och kärleksfullt, ända tills de dras ihop med tomrummet mellan våra drömmars utvidgade pupiller.

*

Here, the rolling force seems more evident and palpable than before, as our ecstatic bodies are broken free simultaneously from the hard grip of the elements— the healing and the rope have already lost their earthly power over love.
Här är den rullande kraften mer påtaglig och synlig än förut, då den bryter loss våra extatiska kroppar samtidigt ur elementens hårda grepp – botandet och repet har redan förlorat sin jordiska makt över kärleken.

*

Here, I portray your self-image as a victim of life’s apparent absurdities, but soon realize that it’s my own divided perception of myself I've set out to seek to immortalize in a shadow world full of indistinguishable similarities.
Här målar jag upp din avbild som offer för livets skenbara orimligheter, men inser snart att det är min egen tudelade uppfattning om mig själv jag gett mig ut för att söka föreviga i en skuggvärld full av oskiljaktiga likheter.

*

Here, everything rises up into a clear sky that instills new hope— gravity and love forever orbiting around the morning star like a quiet, slowly dawning belief in a fulfilled life for those who have consciously loved each other blindly since time immemorial.
Här reser sig allting i en klar rymd som inger nytt hopp – dragningskraften och kärleken satt i evigt omlopp runt morgonstjärnan likt en stilla, saktgryende förtröstan om ett fullbordat liv för dem som medvetet älskat varandra blint sedan urminnes tider.

*

Here and now, I form my image of you for posterity— there and then, you’ll get your image of me confirmed, so that you, without blindfold, can plunge into the horizon and drown in my unrecognizable state of twilight.
Här och nu formar jag min bild av dig för eftervärlden – där och då kommer du att få din bild av mig bekräftad, så att du utan ögonbindel kan störta ner vid horisonten och drunkna i mitt oigenkännbara skymningstillstånd.

*

Here, in this mouth of dirt and expected taste of blood, I rest my tired argus eye, almost entirely hidden from the gaze of withdrawal and time— the one we, with a shared beginning and end, spent together in each of our own eccentric worlds—so close, yet so far apart, because I couldn’t bear your sensually bland morning kiss continuously being taken away from me.
Här i denna mun av jord och förväntad blodsmak vilar jag mitt trötta argusöga, nästan helt gömt för abstinensens blickfång och tiden – den vi med ett gemensam ursprung och öde spenderade tillsammans i var vår egen excentriska värld – så nära, men ändå så långt ifrån varandra, för att jag inte kunde stå ut med att din sensuellt fadda morgonkyss alltjämt rycktes bort från mig.

*

Here, I’m free and will always be until the day I no longer remember the setting sun before the night when you and I made love without bodies for the first time.
Här är jag fri och ska så förbli tills den dag jag inte längre minns solnedgången före natten då du och jag älskade utan kroppar för första gången.

*

Here, I see what lies beyond what you saw when I turned around and looked back at what eventually became ours when you turned around and saw what lies beyond what I see— unknowingly.
Här ser jag det som ligger bortom det du såg när jag vände mig om och blickade tillbaka på det som till slut blev vårt när du vände dig om och såg det som ligger bortom det jag ser – ovetandes.

*

Here, my nocturnal breath is the only thing I have left to lose, should you suddenly stop breathing through its complete darkness.
Här är min nattliga andedräkt det enda jag har kvar att klä av mig om du plötsligt skulle sluta att andas genom dess täta mörker.

*

Here, you can feel my presence in the doubts that overcome you, when these words in this moment cast a new hermeneutic veil over the world and all its underlying metaphors, so that you, later in life, can find your way home, all by yourself and without doubt, in my absence.
Här känner du min närvaro i tvivlen som kommer över dig, när dessa ord i detta ögonblick lägger ett nytt hermeneutisk skynke över världen och alla dess underliggande metaforer, för att du, senare i livet, ska kunna hitta hem, helt ensam och utan tvivel, i min frånvaro.

*

Here, resounds a dissonant high note meant to burn away all debris, all irregularities that surface with these words from the depths of your dormant mind —in mine, the sound has already found its own harmony.
Här ljuder en dissonant hög ton som ska bränna bort allt skräp, alla oegentligheter som kommer upp till ytan med dessa ord från djupet av ditt slumrande medvetande – i mitt har ljudet redan funnit en egen harmoni.

*

Here, the moment has arrived for both of us to restrain the clear insight that loosens itself from our yet-unexperienced physical memories as oblivion irreversibly becomes one with the unconsciously experienced indifference.
Här är stunden kommen för oss båda att lägga band på den klara insikt som lösgör sig från våra ännu oupplevda kroppsminnen då glömskan oåterkalleligen blir ett med den omedvetet upplevda likgiltigheten.

*

Here, you breathe me out as I breathe you in— my clear and unappeasable memory of you, making its last attempt to flee this lost but not shunned feeling of absolute power, will show whether I can hold my breath for more than one lifetime or not.
Här andas du ut mig som jag andas in dig – mitt klara och oförsonliga minne av dig, gör sitt sista försök att fly denna förlorade men inte ratade känsla av maktfullkomlighet, kommer att visa om jag kan hålla andan under mer än en livstid eller inte.

*

Here, I surrender nothing of what you see in me to the mourneress to do with whatever she wants— the only thing I surrender to her is the comfort you give me in her absence to do with whatever I want.
Här överlåter jag ingenting av det du ser i mig åt gråterskan att göra vad helst hon vill med – det enda jag överlåter åt henne är den tröst du ger mig i min ensamhet att göra vad helst jag vill med.

*

Here, I put on your mirror mask as you put on mine— two identical faces that weren’t created in the image of any god, but were born fully independent of time and space, of each other, in that drop of light we both now know always falls behind the black ridge of the sun.
Här bär jag din spegelmask som du bär min – två identiska ansikten som inte skapats i någon guds avbild, utan fötts helt oberoende av tid och rum, av varandra, i den droppe ljus som vi båda nu vet alltid faller ner bakom solens svarta rygg.

*

Here, I’ll never forget that you've always felt much closer to my warmest oblivion than to my gravest memory of life.
Här glömmer jag aldrig att du egentligen alltid stått närmare min ljummaste glömska än mitt svåraste minne av livet.

*

Here, you always stand in front of me in the light, even though I’ve never stood behind you in the darkness— who or what it is that beckons our intimacy to escape the apsis of this shadow world no one here sees, no one here will ever be able to see.
Här ställer du dig alltid framför mig i ljuset, trots att jag aldrig ställt mig bakom dig i mörkret – vem eller vad det är som manar vår närhet att fly undan denna skuggvärlds apsis är det här ingen som vet, här ingen som någonsin kommer att få veta.

*

Here, I sing the great song of love in tears but still, facing the mirror of time, never allow myself to say I'm sorry for all the years that slipped away— hence my eyes are sealed in anguish like yours to be able to cleanse us both from the guilt that completely uncovered covers our desperate future with self-inflicted wounds.
Här sjunger jag den stora kärlekssången i gråt men tillåter ändå aldrig mig själv att framför tidsspegeln säga förlåt för alla de år som gick förlorade – mina ögon försluts så i ånger likt dina för att kunna rentvå oss båda från den skuld som helt obetäckt täcker vår aningslösa framtid med självförvållade sår.

Dikterna får inte reproduceras, distribueras eller överföras i någon form utan tillstånd från upphovsrättsinnehavaren. The poems may not be reproduced, distributed, or transmitted in any form without a copyright request.

Exil

”I gränsen mellan minne och förhoppning, där namnen friger vad de bundit, sjunger dagen ett rus av färger över tingen.” — Paul Andersson

Now we face death together and forget, for a brief wonderful moment, that we’ve both actually lived a life in absolute solitude—forced into exile from our innate longing to become one with each other and come home, finally, to the unknown source of our shared origin.
Nu möter vi döden tillsammans och glömmer bort, för ett kort underbart ögonblick, att vi båda egentligen levt ett liv i absolut ensamhet – i ofrivillig exil från vår medfödda längtan att få uppgå i varandra och komma hem, slutligen, till vårt delade ursprungs okända källa.

Dikten får inte reproduceras, distribueras eller överföras i någon form utan tillstånd från upphovsrättsinnehavaren. The poem may not be reproduced, distributed, or transmitted in any form without a copyright request.