Barndomslek
”Intet är Allt, du vågar tillägga meningslösheten mening och av ord göra ord.” — Gunnar Ekelöf
Inför mina halvslutna ögon letade sig Kukulcántemplets nittioen trappsteg ett efter ett uppåt, i samma takt som jag kunde se och känna mina sandalklädda fötter slå an varje eroderad stenkant på vägen mot toppen. Det var som en sanndröm, helt fantastiskt att äntligen få vara här, att få kunna sträcka ut armarna och ta tag i anspänningen, fysiskt, liksom rycka i den, gång på gång, för att med varje rörelse försöka väcka mig själv ur denna verklighetsdvala som tycktes ta min oskyldiga barndomslek på blodigaste allvar. Jag stannade till, tog det sista trappsteget upp på hyllplatån och vände mig om. ”Det här är för er, mor och far,” tänkte jag och svepte andäktigt med blicken ut över området, ”mina ögon är era…” Chichén Itzá, på norra Yucatanhalvön, var den hänsynslöst vackra platsen jag befann mig på. Ett minnesmärke för världen att alltid bevara, ett världsarv för människan att aldrig glömma. Min eufori gjorde mig yr, nästan febrig, som om den hade smittats av ett gudomligt virus som samtidigt tycktes angripa och skydda allt i sin omgivning. Det var eftermiddag, på hösten i oktober. För knappt en halvtimma sedan hade jag tagit de första stegen in på det mytomspunna området, förväntansfull men också livrädd, för att på något sätt bli besviken, bli avklädd drömmens synintryck till förmån för en av förnuftet konstruerad falsk bild av verkligheten. Men så blev inte fallet, fallet blev som mitt hopp istället gränsöverskridande. Det gick några timmar i all hast. Började sakta skymma. Jag sprang runt en stund på bollplanen några stenkast från tempelpyramiden jag nyss hade bestigit, medan jag omfamnade så mycket jag kunde av allt och inget, och låtsades höfta en illusorisk boll till mina osynliga lagkamrater, ett lag som visste att spelet redan var vunnet och att äran av att bli av med huvudet inför hundratals, ja, kanske tusentals åskådare, var nära förestående. Applåderna och läktarropen ekade ut över arenan, stämningen kunde bara beskrivas som extatisk. Jag kände mig stolt, oerhört stolt. Vi hade segrat, och för denna seger skulle vi äntligen få dö, få ge våra liv så att en ny morgondag kunde gry. ”För den människoblivne, för Kukulcán!” ropade jag ut över arenan. ”Låt oss stiga mot skyn som den vackra ormen, den befjädrade, och bli ett med Venus, vår vackra tvilling av brinnande vatten!” Plötsligt öppnade sig himlavalvet med ett dån. Jag kastade instinktivt ett öga bort förbi läktaren mot huvudbyggnaden varifrån ljudet tycktes komma och fick till min stora förvåning se och höra ett åskmullrande monsunregn forcera sig som en flodvåg snabbt ut ur den täta djungeln ett hundratal meter bort. ”Vad i helvete är det som händer?” tänkte jag och såg mig oroligt omkring. Det var folktomt. Inga andra besökare var kvar. Jag kunde åtminstone inte se eller höra något som bekräftade motsatsen. Mina ben började sakta röra på sig, ivriga att komma därifrån. Jag satte igång att springa, springa, allt vad jag orkade, men lyckades inte ta mig undan. På ett ögonblick var ovädret över mig. Jag såg inget, hörde inget, och kände inget annat än vind och vatten. Regndropparna gjorde ont, slog ihärdigt med kastbyarna mot kroppen, som piskrapp, förmodligen ämnade att trycka ned mig mot marken, men som istället satte mig i rörelse, fick mig att tappa balansen och falla. Och jag föll, föll, som i en strida strömmande flod, förbi öar av tid och rum som jag inte kände igen, inte heller förstod att jag passerade, tills jag inte längre kunde falla, inte längre trodde att jag faktiskt hade fallit.
In front of my half-closed eyes, the ninety-one steps of the Kukulcan Temple made their way one by one upwards, at the same pace as I could see and feel my sandaled feet hitting every eroded stone edge on the way to the top. It was like a dream come true, absolutely incredible to finally be here, to be able to stretch out my arms and grab hold of the tension, physically, as if to pull myself out of the hypnotic grip of reality that seemed to take my innocent childhood game deadly seriously. I paused, took the last step up to the platform, and turned around. “This is for you, mother and father,” I thought and swept my gaze reverently over the area, “my eyes are yours…” Chichén Itzá, on the northern Yucatan Peninsula, was the ruthlessly beautiful place I found myself in. A monument for the world to always preserve, a world heritage for humanity to never forget. My euphoria made me dizzy, almost feverish, as if it had been infected by a divine virus that seemed to both attack and protect everything in its surroundings. It was afternoon, in the fall of October. Barely half an hour ago, I had taken my first steps into the legendary place—expectant, yet terrified—afraid that I might somehow be disappointed, that the dream’s vivid vision would be stripped away and replaced by a false image of reality constructed by reason. But that was not the case; the case turned out to be as transcendent as my hope. A few hours passed in a hurry. It began to get dark slowly. I ran around for a while on the ball court just a stone’s throw from the temple pyramid I had just climbed, while embracing as much as I could of everything and nothing, pretending to hip an illusory ball to my invisible teammates, a team that knew the game had already been won and that the honor of losing one’s head in front of hundreds, maybe thousands of spectators was imminent. The applause and cheers echoed across the arena; the atmosphere could only be described as ecstatic. I felt proud, incredibly proud. We had triumphed, and for this victory, we would finally get to die, to give our lives so that a new tomorrow could dawn. “For the word made flesh!” I shouted across the arena. “For Kukulcan! Let us rise to the sky like the beautiful serpent, the feathered one, and become one with Venus, our precious twin of burning water!” Suddenly, the sky opened with a roar. I instinctively glanced past the stands towards the main building where the sound seemed to come from and, to my great surprise, saw and heard a thunderous monsoon rain force its way like a tidal wave quickly out of the dense jungle a hundred yards away. “What the hell is happening?” I thought and looked around anxiously. It was deserted. No other visitors remained, at least I couldn’t see or hear anything that confirmed otherwise. My legs began to move slowly, eager to get away. I started running, running as fast as I could, but I couldn’t escape. In an instant, the storm was upon me. I saw nothing, heard nothing, and felt nothing but wind and water. The raindrops hurt, relentlessly hitting my body like whip lashes, probably intended to push me down to the ground, but instead, they set me in motion, made me lose my balance and fall. And I fell—fell—through a torrent, through a stream of time and space that no longer belonged to me. Past islands I could not name, moments I could not hold, until there was no more falling, until even the thought of falling dissolved.
Texten får inte reproduceras, distribueras eller överföras i någon form utan tillstånd från upphovsrättsinnehavaren. The text may not be reproduced, distributed, or transmitted in any form without a copyright request.