Sanningssökare
”För mig är ordet mitt eget blod.” — Bruno K. Öijer
Den pittoreska småstaden San Cristóbal de las Casas låg vackert utbredd i en dal uppe i bergen, i Chiapas högland inte långt ifrån gränsen till Guatemala. Jag hade hört och läst mycket om den, om att den utgjorde en fristad för konstnärer och författare från alla delar av världen, och att den definitivt manade till ett besök om man som jag inte visste vart man var på väg. En vagabondernas oas, sades det, ett nomadiskt paradis för den nya tidens dharmalodisar, dryga tjugo år efter deras anfäders ankomst, mitt i de förebådande oroshärdarnas Mexiko. ”Ta dig till San Cristóbal,” hade en äldre mayansk medresenär föreslagit mig på vår gemensamma resa upp längs Yucatans västkust, ”det ångrar du inte. Där kan du skriva, måla, göra vad helst du vill. Det är en bra plats för sanningssökare – mig vetligen det enda stället på jorden där människan kan hitta det hon inte trodde att hon hade förlorat.” I ett gästhus längs gågatan inte långt från busstationen fann jag ett ledigt rum. En säng, ett skrivbord och en stol – allt jag behövde. Och det var billigt, något min anträngda ekonomi gladdes åt. I rummet fanns också en liten toalett med dusch, något sunkig kanske, för den kräsne, men kräsenhet var definitivt inte något jag kände då det kalla vattnet från duschen strilade ner över min trötta och skitiga kropp. Omsvept i en genomblöt vit handduk satte jag mig ned på sängkanten. På golvet framför mig låg en bok. Den hade fallit ur tygväskan när jag plockade fram mina kläder. ”Muerte sin fin”, Död utan slut, läste jag på omslaget. Ett diktverk av José Gorostiza. Jag hade köpt boken i en avsides liten bokhandel några kvarter från Bellas Artes i centrala Mexico City några dagar innan jag drog vidare österut. Ville läsa den, ta mig igenom den, uppleva den på originalspråket för att kunna styra bort mina tankar och känslor från modersmålet, göra om min värld som världen sannolikt skulle göra om mig när jag väl uppfylldes av det jag läste, helt och fullt. Jag tog upp boken från golvet, öppnade den på måfå och började läsa: ”Porque los bellos seres que transitan por el sopor añoso de la tierra – ¡trasgos de sangre, libres, en la pantalla de su sueño impuro! – todos se dan a un frenesí de muerte, ay, cuando el sauce acumula su llanto para urdir la substancia de un delirio”, För de vackra varelserna som tar sig igenom jordens uråldriga inre – blodsandar, fria, på sin orena dröms skärmbild! – ger sig alla hän åt en dödens frenesi, åh, som när pilträdet samlar ihop sina tårar för att väva stoff av ett delirium. ”Don José,” tänkte jag högt för mig själv, ”någon gång i framtiden ska jag låta mina ord stångas med dina på poesins tjurfäktararena och låta mitt diktarsvärd slipas mot ditt för att med stålets vassaste egg avgöra om det är du eller jag som till slut ska få äran att bringa människotjuren om livet, eller själv gå under i dödsakten.” I mitt enkelrum på Hotel Belpra vid revolutionsmonumentet, dit jag hade lovat mig själv att alltid återvända om huvudstaden igen skulle ligga för mina fötter, hade jag naivt men entusiastiskt försökt mig på att börja översätta boken, ord för ord, mening för mening, men efter ett tag insett att det var omöjligt, att jag först måste uppleva den mytisk-magiska allestädesnärvaron som poeten själv hade upplevt, och därför kunnat skriva om. I Villahermosa, Gorostizas födelsestad, hade jag gjort ett nytt försök, efter en minst sagt äventyrlig resa runt i de gamla olmekernas rike, men till ingen nytta. Jag fastnade alltid i min egen begränsade tankevärld, och den litade jag inte på, då jag visste att den hela tiden försökte få mig att tro att jag inte hade förändrats så mycket att jag kunde bli fri ifrån den, förlora den, helt enkelt, för en annan mycket mer gränslös men också farligare tankevärld att ta över. ”Och vad är det jag har förlorat?” hade jag till slut frågat åldermannen jag reste med innan vi tog farväl av varandra utanför en liten by några kilometer norr om Chichén Itzá. ”Dig själv, min vän, dig själv!” hade det enkla svaret blivit. ”Det finns inget annat att förlora, eller vinna tillbaka. Lita på mig, jag vet. Min familj har bevarat människans historier i generationer, och historierna tillika deras ursprung kan inte ljuga, de bekräftar bara sanningen som den är, entydig och universell, som ett första och sista ord i en annars ordlös dikt.”
The picturesque town of San Cristóbal de las Casas was beautifully spread out in a valley high in the mountains, in the Chiapas Highlands not far from the border with Guatemala. I had heard and read a lot about it, about how it served as a sanctuary for artists and writers from all parts of the world, and how it definitely called for a visit if, like me, you didn’t know where you were headed. A haven for vagabonds, they said, a nomadic paradise for the modern-day dharma bums, over twenty years after their ancestors arrived in the 1960s, amidst the impending turmoil of Mexico. “Go to San Cristóbal,” suggested an older Mayan fellow traveler to me on our journey up along the west coast of Yucatan. “You won’t regret it. There, you can write, paint, do whatever you want. It’s a good place for truth seekers—to my knowledge, the only place on Earth where a man can find what he didn’t think he’d lost.” In a guesthouse along the main street not far from the bus station, I found an available room. A bed, a desk, and a chair—all I needed. And it was cheap, something my strained finances appreciated. In the room, there was also a small bathroom with a shower, somewhat dingy perhaps, for the picky one, but dinginess was definitely not something I felt as the cold water from the shower sprayed down on my tired and dirty body. Wrapped in a soaked white towel, I sat down on the edge of the bed. On the floor in front of me lay a book. It had fallen out of my tote bag when I was pulling out my clothes. “Muerte sin fin,” Death without end, I read on the cover. An epic poem by José Gorostiza. I had bought it in a secluded little bookstore a few blocks from Bellas Artes in downtown Mexico City a few days before I headed eastward. I wanted to read it, get through it, experience it in the original language to divert my thoughts and feelings from my mother tongue, reshape my world as the world would likely reshape me once I was filled with what I read, completely and entirely. I picked up the book from the floor, opened it at random, and began to read: “Porque los bellos seres que transitan por el sopor añoso de la tierra — ¡trasgos de sangre, libres, en la pantalla de su sueño impuro! — todos se dan a un frenesí de muerte, ay, cuando el sauce acumula su llanto para urdir la substancia de un delirio,” For the beautiful beings that pass through the ancient slumber of the earth—blood ghosts, free, on the screen of their impure dream!—all give themselves over to a frenzy of death, oh, when the willow accumulates its tears to weave the substance of a delirium. “Don José,” I thought aloud to myself, “sometime in the future, I will let my words clash with yours in the bullfight arena of poetry and let my poet’s killing sword be sharpened against yours to decide who’ll ultimately have the honor of ending the human bull’s life or perish in the act itself.” In my single room at the Hotel Belpra near the Monument to the Revolution, where I had promised myself to always return if the capital were to lay at my feet again, I had naively but enthusiastically tried to start translating the book, word by word, sentence by sentence, but after a while, I realized it was impossible. I had to experience the mythical-magical omnipresence that the poet himself had experienced and thus been able to write about. In Villahermosa, Gorostiza’s hometown, I made a new attempt, after a rather adventurous journey throughout the ancient lands of the Olmecs, but to no avail. I always got stuck in my own limited mindset, and I didn’t trust it because I knew it was constantly trying to make me believe that I hadn’t changed enough to break free from it, to lose it, simply put, for another much more boundless but also more perilous mindset to take over. “And what is it that I’ve lost?” I had finally asked the elder I was traveling with before we bid farewell to each other outside a small village a few miles north of Chichén Itzá. “Yourself, my friend, yourself!” had become the simple answer. “There’s nothing else to lose or regain. Trust me, I know. My family has preserved the stories of humanity for generations, and the stories, as well as their origins, cannot lie; they only confirm the truth as it is, unequivocal and universal, like a first and last word in an otherwise wordless poem.”
Texten får inte reproduceras, distribueras eller överföras i någon form utan tillstånd från upphovsrättsinnehavaren. The text may not be reproduced, distributed, or transmitted in any form without a copyright request.