Exil
”I gränsen mellan minne och förhoppning, där namnen friger vad de bundit, sjunger dagen ett rus av färger över tingen.” — Paul Andersson
- Now we face death together and forget, for a brief wonderful moment, that we’ve both actually lived a life in absolute solitude—forced into exile from our innate longing to become one with each other and come home, finally, to the unknown source of our shared origin.
- Nu möter vi döden tillsammans och glömmer bort, för ett kort underbart ögonblick, att vi båda egentligen levt ett liv i absolut ensamhet – i ofrivillig exil från vår medfödda längtan att få uppgå i varandra och komma hem, slutligen, till vårt delade ursprungs okända källa.
Dikten får inte reproduceras, distribueras eller överföras i någon form utan tillstånd från upphovsrättsinnehavaren. The poem may not be reproduced, distributed, or transmitted in any form without a copyright request.