Ögonblick i livet
“How beautiful you must be to have been able to lead me this far with only the sound of your going away.” — W. S. Merwin
Det var i mitten av december. Vi hade precis anlänt till Oaxaca, på väg till Mictlán, De dödas plats, i södra Mexiko. Trötta, skitiga och hungriga, efter flera dagars resa med en tredjeklassbuss från utkanten av Mexico City. Spräckta fönster, ljumma vinddrag, ett dovt kacklande från hönor längst bak i bussen, där också en slaktgris, som visste vad som väntade, låg mitt i gången och smågrymtade. Sista natten hade varit lugn men oroande, på något sätt ängslig, som om den tog illa vid sig av vår kärlek som inte visste om några gränser. Den äldre mannen i sätet framför oss, fyllbult eller ”brujo”, trollkarl, jag kunde inte avgöra vilket, väckte mig varannan timme för att diskutera döden, och konsten att dansa. Jag orkade inte prata, bara nicka, instämmande. Busstationen stank, fränt, bränt, en blandning av färsk mango, oljefatsrök och förruttnelse. Marknaden utanför levde upp redan så här tidigt på morgonen. Etlétl frågade om vi skulle äta något, eller ta oss någonstans för att sova ut. ”Vi behöver något i oss,” svarade jag, ”innan vi drar. Sova ut kan vi göra i natt i Mictlán, om du orkar. Älskade, jag vill gärna att vi tar oss dit så snabbt vi kan. Vill vara där med dig nu, du och jag i underjorden, dö där…” ”Du överdriver alltid så förbannat.” viskade hon småleende och tog min hand. ”Jag vill inte dö nu, nu när jag äntligen har börjat leva.” Vi hade inte mycket kontanter kvar då vi inte hade sålt några smycken sedan dagarna före vi lämnade huvudstaden. Mina sparade pengar ville hon inte veta av. Sådan var hon, stolt och envis, i sitt möte med den man som under ett kort ögonblick i livet kom att stjäla hennes hjärta. Vi satte oss ner på det nysopade kalla stengolvet i stationshuset. Knaprade i oss några friterade grissvålar, delade en övermogen mango och en kaffe. Etlétl lutade sitt tunga huvud mot min axel, ville nog somna in igen, vara nära. Min högra hand letade sig över hennes ansikte, in i håret, och ner mot hennes högra arm. Hon doftade av drömmar, av patchouli och älskog, en eterisk palett av silkesvarma färger att upptas av och försvinna in i. Jag kunde inte påminna mig om att jag hade älskat förut, inte så här, inte så skräckinjagande passionerat och utelämnande. Mina ögon slöts. Några meter framför oss hörde jag steg, tunga, bestämda. En stöddig ung röst sade något jag inte direkt hann greppa. Jag tittade upp. Två ungdomar och en något äldre man stod vid sidan av oss, käbblade sinsemellan på spanska med ord inkastade i ett sammanhang på zapotekiska som jag inte förstod. Etlétl klämde åt min arm, kröp helt in i mig för att stanna där en stund. Mina ögon började sakta mörkna. Jag kände hettan i ryggen som grep tag i det lilla ljuset som jag fortfarande kunde frambringa, dolt, men ändå bländande. ”Malinche!” hörde jag från mannen bakom ungdomarna. ”Förräderska! Spotta på henne, grabbar! Den lilla jävla förräderskan!” När Etlétl tittade upp träffade spottloskan henne mitt i ansiktet. Från mitt ryggslut upp mot nacken hördes en knackljud som trycktes ut från min hjässa då jag på mindre än en sekund flög upp på mina fötter och lät min högra hand träffa den ena grabben stenhårt i ansiktet. Ögonblicket därefter rycktes loss från tiden, från rummet. Jag hörde Etlétls skrik, gråt, rop på hjälp, eller var det bara ett eko från en annan tid? Över den häcklande mannen växte jag, blev till ett moln gråsvart av åska, av kraft jag inte trodde fanns, redo att lämna allt bakom mig, min historia, mitt förnuft och förstånd, mitt känslosvall som enda uppenbara orsak till att leva. Jag hann slå flera gånger utan att någon stoppade mig. Åskmolnet, som på något sätt tycktes utgöra mer än min egen skugga, växte sig snabbt till orimliga proportioner. Det kändes som om hela mitt jag slog. Slag som jag vet inte bara träffade mannens stolthet, utan också hans vänstra öga. Innan blodet hann fastna på näthinnan tyckte jag mig se Etlétl återspeglas, sittande ihopkrupen bakom en bänk på busstationen, förödmjukad, rädd, uppsliten, svårt sårad av sin egen historia, sitt eget folk. Men så var det inte. Hon hade redan försvunnit, sviken av mitt minne och min smärta, glömd till att famna det ursprung som hennes bröder och systrar aldrig slutade att slå sönder, aldrig slutade att kränka – ett minne från en tid som bara kom att finnas kvar i hennes dödslängtan, i hennes lust att leva för evigt i drömmandets utmarker, i min famn.
It was in the middle of December. We had just arrived in Oaxaca, on our way to Mictlán, the Place of the Dead, in southern Mexico. Tired, dirty, and hungry after several days of traveling on a third-class bus from the outskirts of Mexico City. Cracked windows, lukewarm drafts, a faint clucking of chickens at the back of the bus, where a butcher pig, aware of its fate, lay in the aisle and grunted softly. The last night had been calm but unsettling, somehow anxious, as if it took offense at our love, which knew no bounds. The older man in the seat in front of us, a drunkard or a “brujo,” sorcerer, I couldn’t determine which, woke me up every other hour to discuss death and the art of dancing. I couldn’t muster the energy to talk, just nodded in agreement. The bus station stank, acrid, burnt, a mixture of fresh mango, oil drum smoke, and decay. The market outside was already bustling this early in the morning. Etlétl asked if we should eat something or find a place to rest. “We need something in our stomachs,” I replied. “We can rest tonight in Mictlán if you’re up for it. Baby, I’d like us to get there as quickly as possible. I want to be there with you now, you and I in the underworld, die there…” “You always exaggerate so damn much,” she whispered with a smile and took my hand. “I don’t want to die now, now that I’ve finally started to live.” We didn’t have much cash left as we hadn’t sold any jewelry since the days before we left the capital. She refused to touch my money. That’s how she was, proud and stubborn, in her encounter with the man who, for a brief moment in life, stole her heart. We sat down on the freshly swept cold stone floor in the station building. We nibbled on some “chicharrónes,” fried pork skin snacks, shared an overripe mango, and a cup of coffee. Etlétl rested her heavy head on my shoulder, perhaps wanting to fall asleep again, to be close. My right hand wandered over her face, into her hair, and down her right arm. She smelled of dreams, of patchouli and lovemaking, an ethereal palette of silky colors to be absorbed by and disappear into. I couldn’t recall ever having loved before, not like this, not so terrifyingly passionate and exposed. I closed my eyes. A few feet in front of us, I heard footsteps, heavy and determined. A cocky young voice said something I didn’t quite catch. I looked up. Two boys and a slightly older man stood beside us, bickering in Spanish with words thrown into a Zapotec context that I couldn’t understand. Etlétl squeezed my arm, curled up to me, as close as possible—wanted to stay there for a while, hide, disappear. My eyes slowly began to darken. I felt the heat in my back gripping the dim light that I could still produce, hidden but still dazzling. “Malinche!” I heard from the man behind the boys. “Traitress! Spit on her, boys! That damn little traitress!” When Etlétl looked up, the spit hit her right in the face. From my lower back up to the neck, I heard a crackling sound coming from my temple as I leaped to my feet in less than a second and let my right hand hit one of the boys hard in the face. The moment after that, I was detached from time, from space. I heard Etlétl’s screams, cries for help, or was it just an echo from another age? I towered over the mocking man, becoming a cloud of dark gray thunder, a power I didn’t think existed, ready to leave everything behind, my history, my reason and sanity, my surge of emotion as the only apparent reason to live. I managed to land several blows without anyone stopping me. The thundercloud, which in some way seemed to represent more than just my own shadow, quickly grew to unreasonable proportions. It felt as if my entire self was striking. Strikes that I know not only hit the man’s pride but also his left eye. Before the blood could adhere to the retina, I thought I saw Etlétl reflected, crouched behind a bench at the bus station, humiliated, frightened, torn apart, deeply wounded by her own history, her own people. But it wasn’t so. She had already disappeared into the future, betrayed by my memory and my pain, forgotten to embrace the origin that her brothers and sisters never ceased to shatter, never ceased to violate—a memory from a time that would only remain in her longing for death, in her desire to live forever in my dreams, in my world, far, far away.
Texten får inte reproduceras, distribueras eller överföras i någon form utan tillstånd från upphovsrättsinnehavaren. The text may not be reproduced, distributed, or transmitted in any form without a copyright request.