Skuggorna
“As he rose and fell he passed the stages of age and youth entering the whirlpool.” — T. S. Eliot
Trött. Sovit dåligt. Kallt under natten, vaknat till och från. Ont i kroppen efter heldagsritten till de varma källorna i Recohuata med Ramón dagen innan. Beslöt mig för att ge mig ut på en ridtur på egen hand. Ville bli av med muskelvärken. Lånade Panzón av Ramóns far, en äldre valack som var lugnare än unghingsten från gårdagen. Vi fann varandra. Underbar häst. Ramón ville följa med, men vi bestämde oss för att träffas senare på eftermiddagen. Red i en vid cirkel runt Creel. Besökte ”El Valle de Los Monjes”, Munkarnas dal, träffade några tarahumaras på vägen. Stannade och pratade en stund. Försökte mig på några fraser på rarámuri, vi skrattade. Minns detta som väldigt trevligt. Kände mig mycket upprymd. Övade på att rida i en dal nära San Ignacio-missionen. Blev kvar där i några timmar. Red sedan iväg för att träffa Ramón. Han hade turister med sig, ett franskt par och en kanadensare. Jag samtalade kort med dem, presenterade mig. Vi red någon timme, skojfriskt, Ramón sjöng rancherasånger och jag spelade flöjt. Turisterna verkade lite förbryllade. Jag sade inte mycket, hade ingen lust att småprata. Ramón skojade med dem och sade att jag bodde häruppe i bergen, var en halvtokig ”Güero”, Blondie, som pratade med ”los muertos”, de döda, och spelade flöjt för ”los indios”, indianerna. Jag kläckte ur mig några svordomar på spanska och bad honom att hålla sådana saker för sig själv. Turisterna, och speciellt det franska paret, verkade lite uppskrämda. Jag minns att jag på engelska harklade ur mig något i stil med ”han är bara ett barn, lyssna inte på honom, han fantiserar”. På väg tillbaka till Creel stannade vi vid en liten gårdsbutik för att köpa läskedryck och ”chicharrónes”, friterade grissvålar. På en bänk satt en äldre tarahumaraman som jag satte mig bredvid och försökte tilltala. Han verkade ointresserad men svarade artigt. Jag frågade om han kände någon som kunde hjälpa mig att lära känna den tarahumaranska medicinmannakulturen. Minns att jag hade svårt att hitta rätt ord på spanska. Han tittade på mig länge och förvånat, föreslog sedan att han kunde hjälpa mig. Skulle inte kosta något, bara jag gjorde som han sade, lyssnade noggrant och följde hans instruktioner. Minns att jag blev mycket förvånad, men också glad och stolt över att han ville ta sig an mig, även om jag inte riktigt förstod vad han menade. Vi bestämde oss för att träffas nedanför Munkarnas dal dagen efter. Han lämnade mig med orden: ”Ingen häst, kom till fots!” Runt åtta på kvällen var vi tillbaka i Creel. Jag somnade runt halv elva. Omsvept i tre tjocka täcken. Råkallt. Helt slut.
Felt tired. Had slept poorly. Cold during the night, waking up on and off. My body ached from the full-day ride to the hot springs in Recohuata with Ramón the day before. Decided to go on a solo ride to get rid of the muscle soreness. Borrowed Panzón from Ramón’s father, an older gelding who was calmer than the young stallion from yesterday. We connected well. Wonderful horse. Ramón wanted to join, but we decided to meet later in the afternoon. Rode in a wide circle around Creel. Visited “El Valle de Los Monjes,” the Valley of the Monks, and met some Tarahumaras on the way. Stopped and chatted for a while. Tried a few phrases in Rarámuri; we laughed. Remember it as very pleasant. Felt quite uplifted. Practiced riding in a valley near the San Ignacio mission. Stayed there for a few hours. Then rode off to meet Ramón. He had tourists with him, a French couple and a Canadian. Had a brief conversation with them, introduced myself. We rode for about an hour, playful; Ramón sang ranchera songs, and I played the flute. The tourists seemed a bit puzzled. I didn’t say much, didn’t feel like small talk. Ramón joked with them, saying that I lived up in the mountains, was a half-crazy “Güero,” Blondie, who talked to “los muertos,” the Dead, and played the flute for “los indios,” the Indians. I blurted out some profanities in Spanish and asked him to keep such things to himself. The tourists, especially the French couple, seemed a bit frightened. I remember coughing up something like “he’s just a child, don’t listen to him, he’s fantasizing” in English. On the way back to Creel, we stopped at a small farm stand to buy soda and “chicharrónes,” fried pork skin snacks. There was an elderly Tarahumara man sitting on a bench, and I sat down next to him and tried to strike up a conversation. He seemed uninterested but replied politely. I asked if he knew anyone who could help me get to know the Tarahumara shamanic culture. I struggled to find the right words in Spanish. He looked at me for a long, surprised moment, then suggested that he could help me. It wouldn’t cost anything, as long as I did as he said, listened carefully, and followed his instructions. I remember being very surprised but also happy and proud that he wanted to take me under his wing, even though I didn’t quite understand what he meant. We decided to meet below the Valley of the Monks the next day. He left me with the words: “No horse, come on foot!” Around eight in the evening, we were back in Creel. I fell asleep around half-past ten. Wrapped in three thick blankets. Bitterly cold. Completely exhausted.
*
Utsövd. Mycket pigg och förväntansfull. Åt frukost i cantinan bredvid gästhuset där jag inkvarterat mig. Gick till missionshandeln vid torget runt tiotiden för att utbyta några ord med innehavaren. Frågade om hon kände till någon ”Sukurúame”, tarahumaransk medicinman, som brukade ta sig an utlänningar. Det gjorde hon inte. Jag nämnde att jag stött på en person som var villig att hjälpa mig att lära känna den tarahumaranska medicinmannakulturen. Hon gjorde stor sak av att be mig vara försiktig. ”Det finns mycket bedrägligt folk i dessa berg,” minns jag att kvinnan sade, aningen nedsättande. Jag valde att inte ta henne på orden. Vid middagstid gav jag mig av till fots. Ingen packning. Bara en vattenflaska och en sarape. Kom till dalgången strax nedanför Munkarnas dal efter en dryg timmes vandring. Mannen satt vid vägkanten och väntade. Han ställde sig upp och presenterade sig som Ariché. Vi tog i hand och jag sade att jag hette John. Minns att han tyckte att det lät opassande. Som om det inte var mitt egentliga namn. Han valde att kalla mig Güero – som så många andra i Mexiko. Vi gick sakta uppför sluttningen mot bergstoppen. Jag pratade på, om allting jag undrade över. Han bad mig artigt att vara tyst. Viktigt att vara ödmjuk inför mötet med Sierran, minns jag att han sade. ”Annars går det åt helvete,” betonade han, ”du förstår, utlänningar är inte alltid välkomna här, så vi måste vara försiktiga.” Men det var lugnt, nu när jag kom med honom. Det betonade han också. Vi ska hitta ”rätt väg”, eller något åt det hållet, minns jag att han uttryckligen sade flera gånger. Vid sidan av ett par märkliga bergsformationer valde vi att sätta oss ner. ”Bra kraftplats det här!” sade han och vände sig mot mig. Nämnde vad Munkarnas dal kallades på rarámuri – ”Bisabírachi”, de erigerade kukarna, och skrattade högt åt mig när han insåg att jag inte kände till detta. Jag blev aningen bestört, och då skrattade han ännu högre. Vi satt och pratade där i säkert två timmar. Oerhört givande. Ariché var mycket tålmodig, lyssnade intensivt på vad jag frågade om och svarade så gott han kunde på sin ”icke-akademiska” spanska. Jag minns att han sade, när vi skulle gå, att det var här vi skulle öppna porten till det okända. ”Bisabírachi är till för det,” fortsatte han, ”här vistas ’Las Tinieblas’, Skuggorna, vägvisarna till bergets uråldriga kunskap och visdom. Allas våra ’antepasados’, förfäder.” Jag tyckte att det lät förbannat intressant. Var helt med. ”Vad som än krävs!” minns jag att jag fick ur mig, till hans stora förtjusning. Men först skulle jag träffa hans familj. Ett måste, tyckte han. För oss att lära känna varandra. En timme till fots upp i bergen. Till hans ”ranchito”, lilla gård. Vandringen upp i bergen gick snabbare och lättare än vad jag trott. Hans ranchito var inte stor. Ett litet bostadshus byggt i sten med två rum, ett mycket litet stall för hästen och en liten hönsgård. Några får gick i en inhängnad en bit bort från huset. Hans familj var mycket trevlig. Fru och två barn. Hon sade inte mycket, barnen pratade desto mer. Både på spanska och rarámuri. Vi spelade lite fotboll med en gammal plastboll. Ungarna hade mycket roligt åt mig, kallade mig ”Ángelito”, Ängel, sagt på ett familjärt vis, då de passade bollen till mig. Vi drack kaffe utanför huset, jag och Ariché, pratade i många timmar. Kvällen kom och han erbjöd mig att stanna över natten, vilket jag gjorde. Sov i köket, vid braskaminen. Varmt och gott. Underbart minne.
Well-rested. Very energetic and excited. Had breakfast in the cantina next to the guesthouse where I’d settled in. I headed to the mission store at the town square around ten o’clock to exchange a few words with the owner. I asked if she knew any “Sukurúame,” a Tarahumara shaman who usually helped foreigners. She didn’t. I mentioned that I’d encountered someone willing to help me learn about the Tarahumara shamanic culture. She emphasized the need for caution. “There are many deceitful people in these mountains,” I remember the woman saying, a bit condescendingly. I chose not to take her words to heart. Around lunchtime, I set off on foot. No luggage, just a water bottle and a sarape. I reached the gorge just below the Valley of the Monks after about an hour’s hike. The man was sitting by the roadside, waiting. He stood up and introduced himself as Ariché. We shook hands, and I told him my name was John. I remember him finding it inappropriate, as if it weren’t my real name. He chose to call me Güero—like so many others in Mexico. We slowly ascended the slope towards the mountaintop. I kept talking, wondering about everything. He politely asked me to be quiet. It was important to be humble in the presence of the Sierra, I remember him saying. “Otherwise, it’ll all go to hell,” he emphasized, “you see, foreigners aren’t always welcome here, so we must be careful.” But it was okay now that I was with him. He emphasized that too. We were going to find the “right path,” or something like that, he kept on saying several times. Beside some strange rock formations, we chose to sit down. “A powerful place, this!” he said, turning to me. He mentioned what the Valley of the Monks was called in Rarámuri—“Bisabírachi,” the Erected Cocks, and laughed loudly when he realized I didn’t know this. I was slightly taken aback, and he laughed even louder. We sat and talked there for easily two hours. Incredibly rewarding. Ariché was very patient, listened intently to my questions, and answered them as best he could in his “non-academic” Spanish. He said, when we were about to leave, that this was where we would open the door to the unknown. “Bisabírachi is for that,” he continued, “here, ‘Las Tinieblas,’ the Shadows, the guides to the mountain’s ancient knowledge and wisdom dwell. Our ‘antepasados,’ ancestors, all of them.” I found it incredibly interesting. Completely engrossed. “Whatever it takes!” I exclaimed, to his great delight. But first, I would meet his family. A must, he thought. For us to get to know each other. An hour’s walk up into the mountains. To his “ranchito,” small homestead. The hike up the mountains went faster and easier than I had thought. His ranchito was not big. A small stone house with two rooms, a very small stable for the horse, and a small chicken coop. Some sheep were in a pen a bit away from the house. His family was very pleasant. He was married and had two children. His wife didn’t say much, but the children chattered a lot. Both in Spanish and Rarámuri. We played some soccer with an old plastic ball. The kids had a lot of fun with me, called me “Ángelito,” Angel, in a familiar way, as they passed the ball to me. We drank coffee outside the house, Ariché and I, talked for many hours. The evening came, and he offered me to stay overnight, which I did. I slept in the kitchen, by the fireplace. Warm and cozy. A wonderful memory.
*
Ariché väckte mig tidigt på morgonen, vid soluppgången. Vi åt en enkel frukost. Efter att jag tagit adjö av hans familj gav vi oss iväg. Vårt mål var Ararekosjön några mil bort. Det tog runt fem timmar för oss att komma dit. Många omvägar, han ville visa mig platser av betydelse, för honom själv och för hans folk. Han plockade växter på vägen. Vi åt kaktusfrukter, drack vatten ur en bäck – har aldrig druckit så gott vatten, kristallklart! Minns att det smakade sött som mild honung. Framme vid sjön gjorde han upp eld och förberedde lite mat. Böner och äggröra, några torkade köttbitar som hans fru hade packat ner åt oss. På vägen hade vi samtalat om ”jíkuri”, peyote, om själen i dess kropp och vad den gör med oss. Jag var nyfiken, men kände också en växande oro. Efter att vi hade ätit tog han fram en liten läderpåse med något som liknade torrfoder, blandade det med lite vatten och rörde ihop det till en majsliknande gröt. ”Det var dags,” sade han, ”nu börjar resan.” Han bad mig vidare att ta av mig alla mina kläder, gå ut i sjön och doppa hela min kropp, även huvudet. Det var viktigt att jag blötte ner hela mig, minns jag att han betonade. Jag gjorde som han sade. Det var svinkallt i vattnet. Rädslan växte, men också nyfikenheten. Jag tänkte: ”Du kan inte backa ur nu, du måste gå hela vägen, no fucking pussyfooting!” Han gav mig skålen med jíkuri. Sade åt mig att ta en halv hand av innehållet och stoppa det i munnen. Fick inte sätta mig ner, när jag väl hade svalt allt skulle jag börja gå runt sjön, med snabba steg. Han skulle följa efter. Jag svalde, och svalde. Det smakade bittert och surt, men gav mig inga kväljningar. Jag började gå. Efter några hundra meter började stegen bli lättare, liksom lyfte mig från marken. Jag blev exalterad. Vände mig om för att säga det till Ariché. Han var precis bakom mig. Sade åt mig att genast titta framåt igen, inte bakåt. Började känna mig lite yr, illamående. Kräktes plötsligt. Kände hur det tryckte på i magen, ungefär som vid diaré, gick snabbt ner i sjön. Gjorde på mig. Fruktansvärd känsla. Ariché hjälpte mig tillbaka upp på land. Tyckte att han skrattade åt mig, men det var nog inte så. Han höll mitt huvud mellan sina båda händer och försökte lugna mig. Jag stapplade vidare. Började genast känna mig bättre. Såg eldstaden en bit bort framför mig, vi hade snart gått runt hela sjön – hur i helvete det nu var möjligt? Jag ville ropa ut någonting, men Ariché lade handen för min mun. Jag kände mig upprymd, lycklig på något märkligt vis. Ren, fri. ”Nu börjar resan,” sade han, ”nu börjar den, låt oss gå!” Benen vek sig under mig, kände att jag ville vila, sova. Lade mig ner. Minns inget mer, måste ha förlorat medvetandet eller somnat. Kände något vått mot ansiktet, som en blöt trasa. Vaknade till, öppnade ögonen. Såg Ariché huka sig över mig och cirkla med händerna över mitt ansikte. Mumlade något på rarámuri. Försökte själv prata, men det gick inte. Ville säga att jag hade vaknat. Var halvmörkt. Hörde flammorna från eldstaden spraka bredvid mig. Ariché satte mig upp. Jag var helt omtöcknad, det snurrade. Tittade mig runt, vi satt vid elden vi hade suttit vid innan jag tog jíkurin. Hur lång tid det hade gått visste jag inte. En timme kanske. Kände mig på något sätt lättad att det är över. Ariché sade, som om han hade hört vad jag hade för känslor, att det inte var över än. ”Vi måste vara försiktiga,” fortsatte han, ”skuggorna är runt oss. Men det är lugnt, jag ska följa dig en bit på vägen tillbaka till Creel.” Flera minnen kommer till mig här, men blir mer oklara. Jag tror att vi gick iväg kort därefter, men minns inte helt. Vet att han följde mig ända till utkanten av Creel, tog säkert flera timmar att gå. Något säger mig att vi träffade någon bekant till Ariché på vägen. Har en diffus bild av ett ansikte, en äldre man tror jag, klädd i någon rödaktig tunika. Något diskuterades men jag minns inte alls vad. Inte heller om jag sade något själv. Minns att jag var helt slut när vi kom fram, hade ont i kroppen. Vi bestämde oss för att träffas i Bisabírachi dagen efter. Han gav mig en sten jag skulle hålla i höger hand när jag sov. Vet inte varför. Sparade stenen i många år, måste ha förlorat den när jag i mitten på 1990-talet flyttade till Göteborg. Minns att jag grämde mig otroligt över detta. Som att ha förlorat en god vän.
Ariché woke me up early in the morning, at sunrise. We had a simple breakfast. After saying goodbye to his family, we set off. Our destination was Arareko Lake a few miles away. It took us about five hours to get there. Many detours, he wanted to show me places of significance, both to himself and his people. He gathered plants along the way. We ate cactus fruits, drank water from a stream—I’ve never tasted such good water, crystal clear! I remember it tasted sweet like mild honey. Arriving at the lake, he made a fire and prepared some food. Beans and scrambled eggs, a few pieces of dried meat that his wife had packed for us. On the way, we had talked about “jíkuri,” peyote, about the power it holds and what it does to us. I was curious but also felt a growing unease. After we had eaten, he brought out a small leather pouch with something resembling dry food, mixed it with a little water, and stirred it into a corn-like porridge. “It’s time,” he said, “the journey begins now.” He then instructed me to take off all my clothes, go into the lake, and immerse my entire body, including my head. It was crucial that I wet myself entirely, he emphasized. I did as he said. The water was freezing cold. Fear grew, but so did curiosity. I thought to myself, “You can’t back out now, you have to go all the way, no fucking pussyfooting!” He handed me the bowl of jíkuri. Instructed me to take half a handful of the contents and put it in my mouth. I wasn’t allowed to sit down; once I had swallowed it all, I was to start walking briskly around the lake. He would follow. I swallowed and swallowed. It tasted bitter and sour but didn’t make me nauseous. I began to walk. After a few hundred feet, my steps became lighter, as if I were lifting off the ground. I became excited. I turned around to tell Ariché. He was right behind me, telling me to look forward immediately, not backward. I started feeling a bit dizzy, nauseous. Suddenly, I vomited. I felt the pressure in my stomach, like diarrhea, and quickly went into the lake. I soiled myself. A terrible feeling. Ariché helped me back onto the shore. I thought he was laughing at me, but perhaps he wasn’t. He held my head between his two hands and tried to calm me. I staggered on. I immediately began to feel better. I saw the campfire a bit ahead of me; we had almost walked all the way around the lake—how the hell was that possible? I wanted to shout something, but Ariché placed his hand over my mouth. I felt elated, strangely happy. Pure, free. “The journey begins now,” he said, “it begins now, let’s go!” My legs gave way under me; I felt like resting, sleeping. I lay down. I don’t remember anything more; I must have lost consciousness or fallen asleep. I felt something wet against my face, like a wet cloth. I woke up, opened my eyes. I saw Ariché crouching over me, circling his hands over my face. He mumbled something in Rarámuri. I tried to speak, but I couldn’t. It was semi-dark. I heard the flames from the campfire crackling beside me. Ariché helped me sit up. I was completely disoriented; everything was spinning. I looked around, and we were sitting by the same fire we had been at before I took the jíkuri. I didn’t know how much time had passed, maybe an hour. I somehow felt relieved that it was over. Ariché said, as if he could sense my emotions, that it wasn’t over yet. “We must be cautious,” he continued, “the Shadows are all around us. But it’s okay; I will accompany you part of the way back to Creel.” Several memories come to me here, but they become more unclear. I believe we left shortly after, but I don’t remember clearly. I know he followed me all the way to the outskirts of Creel, which probably took several hours. Something tells me we met someone familiar to Ariché on the way. I have a vague image of a face, an older man, I think, dressed in some reddish tunic. Something was discussed, but I don’t remember what at all. Nor do I remember if I said anything myself. I felt completely exhausted when we arrived, my body ached. That I do remember, quite vividly. We decided to meet at Bisabírachi the next day. He gave me a stone to hold in my right hand while I slept. I don’t know why. I kept that stone for many years, probably lost it when I moved to Gothenburg in the mid-1990s. I remember being incredibly upset about it, like losing a good friend.
*
Kände mig helt utvilad på morgonen. Stark, kroppen kändes muskulös, atletisk på något sätt. Märklig känsla. Besökte Ramón och hans familj på förmiddagen, vi red en sväng, jag, Ramón och hans äldre bror, väster om Creel, bortanför sågverket som låg på andra sidan järnvägen. Upplyftande, vi tävlingsred, galopperade skiten ur hästarna. Ramóns bror var en trevlig prick minns jag, bara några år yngre än jag. Han tyckte att jag skulle gifta mig med hans sjuttonåriga syster María så att jag kunde stanna kvar och hjälpa honom med faderns ranchito. Guida turister och så, tjäna bra pengar. Ett härligt minne. Tillbaka till Creel mitt på dagen, hade stor matlust, åt en stor kycklingmiddag på cantinan bredvid gästhuset. Mådde prima. På eftermiddagen tog jag min vattenflaska, min sarape och gick till Bisabírachi. Tog kanske fyrtiofem minuter att gå. I rask takt. Mötte Ariché på stigen upp mot berget och den lilla dalen nedanför. Minns att vi satt på en plats han hade valt ut och pratade i många timmar. Fram mot skymningen tror jag. Han förberedde jíkuriblandningen på samma sätt som han hade gjort dagen innan. Vi åt båda av innehållet. Satte oss sedan med ryggarna mot varandra. Minns att jag var livrädd att kräkas eller göra på mig igen, även om Ariché försäkrade mig om att det inte skulle ske. Det var också första gången han pratade om att drömma, eller ”ensoñar”, och jag minns att jag blev något förvånad över att han använde det ordet – ett ord som jag ansåg var en något mer ”akademisk” term. Han nynnade något när vi satt där, något som påminde om en nordamerikansk indiansång, men utan igenkännbar rytm, bara entonig och monoton. Som ett återkommande dovt trumslag. Glömmer aldrig det märkligt väsande återljud jag sedan hörde efter en stund. Det lät som ett rovdjur, en puma kanske eller något liknande. Ekade mellan bergsformationerna runt om. Fruktansvärt skrämmande. Minns att jag inte kunde röra mig, ville fly därifrån, men var som fastnaglad i marken. Ariché gestikulerade våldsamt, klappade med händerna och sade åt mig att göra detsamma. Hur länge vi gjorde detta minns jag inte, men det kändes som om det dröjde en evighet innan vi gav upp, båda till synes helt slut i armarna. Vet att jag blinkade med ögonen, öppnade och stängde dem, och blev varse olika färger eller ljusformationer i mörkret varje gång. Det kändes på något sätt tryggt, omfamnande och vackert, men ändå mycket märkligt. Till vänster om mig lät det plötsligt som om ljudet var precis bredvid mitt öra. Flög upp på mina fötter, precis som om någon hade sparkat upp mig. Ariché stod framför mig, jag trodde att han skrattade, hånade mig, men när jag väl fick upp balansen insåg jag att han bara stirrade på mig – det var jag som skrattade, med en röst som jag inte kände igen. Grov och bestämd men ändå vän på något sätt. Kändes som om jag växte flera meter upp i luften. Kunde inte känna rädsla, även om det var just det jag ville känna. Mycket märkligt. Minns det glasklart men ändå så ogripbart, som något jag kunde se tydligt framför mig men inte hade ord att beskriva. Tror att Ariché också skrattade med samma röst, liksom stämde in i mitt skratt, men är inte säker. Vet bara att det väsande ljudet försvann så fort jag insåg att jag skrattade. Oklart vad som hände därefter. Minns att vi sprang runt omkring bland bergsformationerna, som för att jaga något, eller någon. Ariché var oerhört spänstig minns jag, i mycket bättre form än jag själv, fast att jag på den tiden tyckte att jag var i ganska god form, både vad gäller spänst och kondition. Har ett märkligt minne av att Ariché, mitt i allt detta, också ber mig att sitta ned på en plats mitt emellan två speciella bergsformationer, två obelisker som liksom var vända mot varandra och det omgivande området, som bevakade det han kallade “La Juerga,” Spridningen, en naturlig öppning in i det okända, medan han mötte ett par personer en kort bit ner i dalen, kanske femtio meter bort. Personerna stod med ryggen mot mig, klädda i vitt, med långt, solljust hår som löpte ner längs deras ryggar. Ett konstruerat minne, en minnesblockering för något annat? Vet inte, men minns det mycket klart. Känner det i kroppen, som en ilning i nacken, en obehaglig känsla av att jag dras in i något som inte är ärligt, säkerligen inte ens lagligt. Men kanske jag inte kände så då, är oklart och oerhört frustrerande. Svårt att ta mig vidare här. Rädd för att blanda ihop händelserna, och minnena av dem. Försöker tänka och känna efter i kroppen, steg för steg, timme efter timme. Osäker på hur lång tid jag spenderade i Bisabírachi den kvällen, den natten. Lösryckta minnen dyker upp. Om att jag följde med Ariché på vandring runt bergsformationerna, i cirklar som gick omlott varandra, ungefär som i åttor. Var andfådd efter att ha sprungit tidigare. Minns att Ariché hela tiden sade åt mig att vara lugn, andas, och titta ner i backen. Fick absolut inte titta bakåt. Kände mig förföljd, vilket kanske berodde på att han hela tiden just betonade att jag inte fick titta bakåt, vet inte, bara en känsla i kroppen. Minns att mina fötter kändes lätta, precis som om de svävade några centimeter ovanför marken. Härlig känsla, euforisk, men också märklig, något obehaglig. Kan inte minnas att jag någon gång tänkte tanken på att allt berodde på jíkurin. Minnena och känslorna skiljer sig inte överhuvudtaget från ordinära minnen, vilket ger mig en växande oroskänsla i maggropen. Mitt förnuft försöker hela tiden hitta förklaringar känner jag, referenser i naturen omkring, i bilder jag minns, eller konstruerar för att hålla mig borta från vad som egentligen skedde, eller sker nu, i ljud, i Arichés röst. Sanslöst frustrerande, irriterande. Blir vansinnig på detta. Hur fokusera? Tappar tråden så fort jag försöker följa den. Minns att jag mycket frusen smyger in på gästhuset i Creel på morgonen, kanske vid fyratiden eller däromkring. Har ont i fötterna. Minns inte när jag lämnade Ariché i Bisabírachi, eller om han följde mig till Creel. Lade mig i sängen i mitt rum, fullt påklädd och drog täckena över mig. Bitande kallt. Drog en snusnäsduk över näsan.
I felt completely rested in the morning. Strong, my body felt muscular, athletic in some way. A strange feeling. Visited Ramón and his family in the morning; we went for a ride, Ramón, his older brother, and I, west of Creel, beyond the sawmill that lay on the other side of the railway track. Uplifting, we raced, galloped the horses like crazy. Ramón’s brother was a nice guy, I remember, just a few years younger than me. He thought I should marry his seventeen-year-old sister, María, so I could stay and help him with his father’s ranchito. Guide tourists and all, make good money. A wonderful memory. Back to Creel in the middle of the day, had a big appetite, ate a large chicken dinner at the cantina next to the guesthouse. Felt great. In the afternoon, I grabbed my water bottle, my sarape, and walked to Bisabírachi. It took maybe forty-five minutes, at a brisk pace. I met Ariché on the path up the mountain in the gorge below. I remember that we sat in a spot he had chosen and talked for many hours. It was getting dark, I think. He prepared the jíkuri in the same way he had done the day before. We both consumed its contents. Then we sat back to back. I was terrified of vomiting or having an accident again, even though Ariché assured me it wouldn’t happen. It was also the first time he spoke about dreaming or “ensoñar,” and I remember being somewhat surprised that he used that word—a word I considered somewhat more “academic.” He hummed something as we sat there, something reminiscent of a Native American chant, but without a recognizable rhythm, just monotonous and repetitive. Like a recurring, dull drumbeat. I’ll never forget the strangely growling echo I heard after a while. It sounded like a predator, perhaps a cougar or something similar. It echoed between the mountain formations all around. Extremely frightening. I couldn’t move, wanted to flee, but was as if glued to the ground. Ariché gestured vigorously, clapped his hands, and told me to do the same. I don’t remember how long we did this, but it felt like an eternity before we gave up, both seemingly completely exhausted. I know I blinked my eyes, opened and closed them, and noticed different colors or light spots in the darkness each time. It felt somehow safe, embracing, and beautiful, yet very strange. To my left, it suddenly sounded as if the growl was right next to my ear. I jumped to my feet as if someone had kicked me. Ariché stood in front of me, I thought he was laughing, mocking me, but once I regained my balance, I realized that it was me who was laughing, with a voice I didn’t recognize. Coarse and determined, yet friendly in some way. It felt like I was growing several feet into the air. I couldn’t feel fear, even though that’s exactly what I wanted to feel. Very strange. I remember it vividly but also so incomprehensibly, like something I could see clearly in front of me but didn’t have words to describe. I think Ariché was also laughing with the same voice, as if joining in my laughter, but I’m not sure. All I know is that the growling sound disappeared as soon as I realized I was laughing. I’m not sure what happened next. I remember that we ran around among the rock formations, as if chasing something or someone. Ariché was incredibly agile, in much better shape than myself, even though at the time, I thought I was in fairly good shape, both in terms of agility and endurance. I have a vague memory of Ariché, amidst all this, asking me to sit down in a place between two specific rock formations, two obelisks that seemed to face each other and the surrounding area, guarding what he referred to as “La Juerga,” the Spree, a natural opening into the unknown, while he met a couple of people a short distance down in the valley, perhaps a hundred feet away or so. The individuals had their backs to me, dressed in white, with long sun-lit hair flowing down their backs. Was it a fabricated memory, a memory block for something else? I don’t know, but I remember it very clearly. I feel it in my body, like a shiver down my spine, an uncomfortable feeling of being drawn into something that isn’t honest, probably not even legal. But perhaps I didn’t feel that way back then; it’s unclear and incredibly frustrating. I find it challenging to proceed from here. I’m afraid of mixing up the events and my memories of them. I’m trying to think and feel through it step by step, hour by hour. I’m unsure about how much time I spent in Bisabírachi that evening and night. Fragmented memories keep surfacing. Like following Ariché on a hike around the rock formations, in circles that overlapped each other, almost like figure eights. I was breathless from running earlier. I remember Ariché constantly telling me to stay calm, breathe, and look down at the ground. I absolutely shouldn’t look back. I felt like I was being pursued, maybe because he kept emphasizing not looking back, I’m not sure, it’s just a feeling in my body. I remember my feet feeling light, as if they were hovering a few inches above the ground. It was a delightful sensation, euphoric, yet also strangely unsettling. I can’t remember ever thinking that it might all be due to the jíkuri. The memories and feelings don’t differ at all from ordinary memories, which gives me a growing sense of unease in the pit of my stomach. I feel like my rational mind is constantly searching for explanations, references in the nature around me, in images I remember, or construct to keep myself away from what really happened, or is happening now, in the silence, in Ariché’s absence. Incredibly frustrating, irritating. It drives me crazy. How to focus? I lose the thread as soon as I try to follow it. I snuck into the guesthouse in Creel in the morning, very cold, maybe around four o’clock or so. My feet hurt. I don’t remember when I left Ariché in Bisabírachi or if he followed me to Creel. I lay down in the bed in my room, fully clothed, and pulled the blankets over me. It was bitterly cold. I put a handkerchief over my nose.
*
Vaknade ganska tidigt på morgonen. Vid åttatiden. Oerhört trött. Feberhet. Hungrig. Stötte på gästhusägaren på vägen ut. Minns att han gjorde lite narr av mig, att jag skulle ta det försiktigt med spriten om jag inte tålde så mycket. Han måste ha trott att jag hade festat kvällen innan. Sade något om att han hade hört mig komma stapplandes in i morse ”boracho como un indio”, full som en indian. Ett mycket nedlåtande sätt att utrycka sig på, inte mot mig, men mot ursprungsbefolkningen, ”los indígenas”, som han likt många andra mestizer i området inte hade mycket gott att säga om. Åt frukost på cantinan bredvid gästhuset. Visste att jag hade bestämt möte med Ariché vid Ararekosjön senare på dagen. Minns inte när vi hade kommit överens om det, bara att så var fallet. Kanske var det något vi bestämde innan jag tog jíkurin dagen innan. Svårt att komma ihåg. Frustrerande. Vilade i några timmar i mitt rum efter frukosten. Somnade till en stund tror jag. Kände mig mer utvilad när jag började gå mot Ararekosjön. Vid middagstid kanske. Tog någon timme att gå, solen gassade rejält minns jag. Ovanligt varmt kändes det som. Väl framme vid sjön badade jag faktiskt. Kallt i vattnet. Men oerhört skönt och uppfriskande. Pratade med ett par tarahumarapojkar som gick förbi. Ingen Ariché i sikte. Hade köpt några friterade grissvålar som jag åt upp. Hade vatten med mig, och sarapen, som vanligt. Lade mig ner en stund. Måste ha somnat. Åtminstone minns jag inget efter att jag lagt mig ner. Ariché satt nu bredvid mig och skrattade. Sade något om att jag var ”un vago”, en sömntuta, att jag alltid sov när viktiga saker skedde runt omkring mig. Jag blev glad att han var där. Minns att vi pratade som om vi hade känt varandra i många år. Just där och då upplevde jag en känsla som jag inte vet om jag upplevt senare eller tidigare i livet. Lycka! Oändlig lycka. Grät. Minns att Ariché klappade mig på axeln och sade att jag var en bra pojk, att det här skulle gå mycket bra. Att jag var stark. Att mitt öde låg här framför mig. Att jag var redo. Minns inte när vi tog jíkurin den kvällen, men det måste ha varit någon gång vid skymningen, då jag minns att det blänkte mörkare över vattenytan på Ararekosjön. Har något minne av att jag var arg en kort stund, för något, vet inte vad, men det känns som om det handlade om att jag inte kunde förmå mig själv att göra det Ariché bad mig om. Minns att jag stirrade ut över sjön, som om jag zoomade in den och kunde se allt in i minsta detalj på andra sidan. Svårt här, sanslöst svårt att särskilja minnena, händelserna från varandra. Vet att jag blev rädd, fruktansvärt rädd. Att något omgav mig och Ariché, liksom sprang eller rörde sig runt oss. Minns att jag i ögonvrån skymtade mörka siluetter, skuggor, omkringflackande, som i ett bestämt mönster, som i ett försök att nå ut till mig, att kommunicera. Vet att Ariché bad mig att sträcka ut mina händer åt sidorna, som han, för att inte falla. Stod vi upp? Märkligt? Minns det som att vi satt ner. Rygg mot rygg. Får inte ihop det här. ”Så där ja, så där ja!” minns jag att Ariché ropade. Något liksom tog tag i mina armar, mina händer och lyfte mig upp. Ut över sjön, en meter eller så över ytan. Var plötsligt inte rädd längre. Kändes helt underbart. Och svindlande. Fjärilar i magen. Jag tittade åt sidorna, men minns inte vad jag såg. När jag vände mig om såg jag Ariché på andra sidan sjön. Han vinkade med båda händerna. Hoppade upp och ner. Jag förstod ingenting. Förstod inte att jag kunde se honom så klart. Det var ju så gott som becksvart ute. Eller inte? Ibland känns det som att förnuftet försöker bedra mig på något sätt här. Att det var ljust ute, inte nattetid. Blir inte klar över detta. Ögonen såg som mitt på dagen medan kroppen visste att det är natt. På något sätt minns jag ändå att jag var upprymd, bekymmersfri, inte brydde mig om Ariché, att han vinkade. Minns att jag tänkte att han var glad, eller tokig, vilket fick mig att skratta högt. Hörde viskningar i mina öron. Satt ner på berget vid sjökanten. Minns att det lät som om någon talade svenska, eller ett språk jag utan svårigheter kunde förstå, inte spanska, eller rarámuri, när jag försökte tolka vad som sades. Gjorde allt för att försöka lyssna, skärpa hörseln. Tror att jag skrivit om detta min poesi, men minns inte vad som viskades. Oerhört frustrerande! Måste försöka komma ihåg detta, känns oerhört avgörande. Varför vet jag inte. Någonting stoppar mig här, från att komma vidare. Endast sporadiska minnesbilder dyker upp. Att jag sprang över sjön, fram och tillbaka, helt euforisk. Att skuggorna följde mig hela tiden, liksom manade på mig att springa fortare och fortare. Kändes som att jag rycktes loss från min egen kropp, sprang bredvid mig själv, betraktade mina egna rörelser och tyckte att jag såg ömsom skräckinjagande ömsom löjlig ut. Minns inget mer av Ariché, precis som om han vore borta, hade lämnat platsen. Vad jag minns förövrigt av honom är väldigt oklart. Inget konkret som förut. Inget tydligt, inte hans röst, inte hans utseende, inte hans kraftfulla sätt att gå, hans hjärtliga skratt, ingenting. Känns som om något är bortklippt här. Som om någon gjort något för att jag inte ska ta skada av mina upplevelser, mina bitvis kaosartade minnen. Famlar i blindo. Bara tomt. Färglöst. Avgrundslikt. Som om någon stuckit ut mina ögon utan att jag överhuvudtaget känt det, eller förstått det. Börjar bli vansinnigt trött på det här.
I woke up pretty early in the morning, around eight o’clock. I felt incredibly tired and feverish, but also hungry. As I headed out, I bumped into the guesthouse owner. I remember he teased me a bit, warning me to take it easy on the booze if I couldn’t handle it. He must have thought I had a wild night before. He even mentioned hearing me stumbling in this morning, saying I was “boracho como un indio,” drunk as an Indian. Not a very respectful way to put it, not towards me, but it felt disrespectful to the indigenous people, “los indígenas,” whom he, like many other mestizos in the area, didn’t seem to hold in high regard. I grabbed breakfast at the cantina next door. I knew I had a meeting planned with Ariché later at Arareko Lake, but I couldn’t remember exactly when we had agreed on it. It was all a bit hazy, probably due to the jíkuri I had yesterday. Frustrating. I rested for a few hours in my room after breakfast. I think I dozed off for a while. I felt more rested when I started walking towards Arareko Lake. Maybe around noon. It took about an hour to get there. The sun was scorching. It felt unusually hot. Once I arrived at the lake, I actually took a swim. The water was cold. But incredibly refreshing. I chatted with a couple of Tarahumaras who passed by. No sign of Ariché. I had bought some chicharrónes that I ate. I had water with me, and the sarape, as usual. I lay down for a while. I must have dozed off. At least, I don’t remember anything after lying down. Ariché was now sitting beside me, laughing. He said something about me being “un vago,” a sleepyhead, always sleeping when important things were happening around me. I was happy that he was there. We talked as if we had known each other for many years. Right then and there, I experienced a feeling that I’m not sure I’ve felt before or since in my life. Happiness! Infinite happiness. I cried. I remember Ariché patting me on the shoulder and saying I was a good boy, “un muchacho muy bueno,” that this was going to go very well. That I was strong. That my destiny lay right here in front of me. That I was ready. I don’t remember when we had the jíkuri that evening, but it must have been around dusk, as it was getting darker over the surface of Arareko Lake. I have some vague memory of being angry for a brief moment, about something, I don’t know what, but it feels like it was related to my inability to do what Ariché asked of me. I remember staring out over the lake, as if I were zooming in, able to see every detail on the other side. It’s tough here, incredibly tough to distinguish the memories, the events from each other. I know I got scared, terribly scared. Something surrounded Ariché and me, like it was running or moving around us. I remember glimpsing dark silhouettes, shadows, out of the corner of my eye, wandering around in a specific pattern, as if in an attempt to reach out to me, to communicate. I know Ariché asked me to stretch out my arms to the sides, like he did, so as not to fall. Were we standing? Odd? I remember it as if we were sitting down. Back to back. I can’t piece this together. “Yeah, just like that!” I remember Ariché shouting. Something seemed to grab my arms, my hands, and lifted me up, out over the lake, about two feet or so above the surface. Suddenly, I wasn’t scared anymore. It felt absolutely wonderful. And bewildering. Butterflies in my stomach. I looked to the sides, but I don’t remember what I saw. When I turned around, I saw Ariché on the other side of the lake. He was waving both his hands, jumping up and down. I didn’t understand anything. I couldn’t grasp how I could see him so clearly. It was practically pitch dark outside. Or was it? Sometimes it feels like my reason is trying to deceive me somehow. Like it was bright outside, not dark. I can’t make sense of this. My eyes saw as if it were midday, while my body knew it was nighttime. Somehow, I still remember feeling elated, carefree, not giving a shit about Ariché waving. I thought he was either happy or crazy, which made me laugh out loud. I heard whispers in my ears. I was sitting on a rock by the lakeshore. It sounded like someone was speaking Swedish or English, or an unknown language I could somehow understand, with ease, not Spanish or Rarámuri, when I tried to interpret what was being said. I did everything to try to listen, sharpen my hearing. I think I’ve written about this in my poetry, but I don’t remember what was whispered. Incredibly frustrating! I must try to remember this; it feels incredibly crucial. Why, I don’t know. Something is holding me back here, from moving forward. Only sporadic glimpses of memories surface. That I was running across the lake, back and forth, in complete euphoria. That the Shadows were following me all the time, as if urging me to run faster and faster. It felt like I was being detached from my own body, running beside myself, observing my own movements and thinking that I looked both terrifying and ridiculous at the same time. I remember nothing more about Ariché, as if he were gone, had left the place. What I remember about him hereafter is very unclear. Nothing concrete like before. Nothing distinct, not his voice, not his appearance, not his powerful way of walking, his hearty laughter, nothing. It feels like something has been cut off here. Like someone has done something so I wouldn’t be harmed by my experiences, my sometimes chaotic memories. I fumble blindly. Just empty. Colorless. Abysmal. As if someone had gouged out my eyes without me even feeling it or understanding it. I’m getting incredibly tired of this.
*
Amnesi. Sju dagars utebliven kontinuitet. Inget sammanhang, inga minnesbilder, ingen känsla av närvaro i tid och rum, bara tomhet, avsaknad av något, ett affektivt vakuum som ska komma att bli kvar i mitt medvetande i många långa år framöver. Återberättade händelser vid en genomresa två år senare: Det sades att jag skulle ha synts gå berusad längs järnvägsspåret i Creel, i sällskap med en äldre tarahumaraman. Denna berättelse kom från några daglönare vid sågverket. En annan berättelse hävdade att jag hade suttit, berusad, med en äldre tarahumaraman på trappan framför kyrkan vid torget i Creel. Detta berättades av missionshandelns innehavare. Det pratades om att jag hade kommit inridandes till Creel söderifrån efter att ha varit borta i flera dagar. Detta berättades av ägaren till gästhuset. Slutligen ryktades det om att jag hade vandrat iväg söderut från Creel och aldrig återvänt. Denna berättelse kom från Ramón och hans familj. Återkallade minnen vid en utesittning fyra år senare: Satt ihopsjunken på golvet i en liten stuga på andra sidan järnvägen i Creel. Mådde mycket dåligt. Eldade i en braskamin för att få upp värmen. Hade feber, yrade. Minns att ägaren hjälpte mig att hämta ved och fixa bensin att tända med. Han undrade om han skulle be någon läkare att titta till mig. Minns att jag tackade honom för hjälpen men avböjde. Glömmer aldrig trätaket i stugan. Måste ha stirrat i timmar på det. Ser fortfarande mönstren i träet om jag blundar. Minns inte hur länge jag stannade där, eller när. Satt helt naken vid de varma källorna i Recohuata. Hade tvättat mina kläder, de låg utlagda på klippan bredvid mig för att torka. Trött. Utsliten. Minns att jag pratade med någon. En ung kvinna som verkade vara i samma situation som jag. Det var mitt på dagen. Varmt. Soligt. Minns att jag tänkte på hur hon skulle klara detta, eller hur vi skulle klara detta. Ingen aning om varför eller vad det handlade om. Satt bak på flaket på en gammal pickup, kände mig illamående. Hade spytt. Det satt ett par personer bredvid mig som jag inte kände. Visste inte var jag var. Kände mig inte rädd, men vilsen. Satt på en cantina i Creel och åt middag tillsammans med en äldre man. Servitrisen, som jag kände igen, fnissade över att mannen var irriterad över att jag inte kunde skärpa mig, som om jag vore berusad eller så. Minns att jag gjorde allt vad jag kunde för att fokusera, inte sluddra när jag pratade. Hade svårt att få fram rätt ord, blandade engelska och spanska tror jag. Känns mer och mer som om detta skulle kunna ha hänt några dagar innan jag vaknade upp i Torreon. Vet inte helt varför, men det känns så. Som att jag var på väg att lämna något, eller någon. Återfå kontrollen, eller åtminstone illusionen av kontroll, över något som jag visste inte gick att kontrollera.
Amnesia. Seven days of missing continuity. No context, no memories, no sense of presence in time and space, just emptiness, the absence of something, an affective vacuum that will linger in my consciousness for many long years to come. Recounted events during a short visit two years later: It was said that I had been spotted, heavily intoxicated, walking unsteadily along the railway track in Creel, accompanied by an older Tarahumara man. This account came from some day laborers at the sawmill. Another account suggested that I had been sitting, inebriated, with an elderly Tarahumara man on the steps of the church in the town square of Creel. This event was shared by the owner of the mission store. There was talk that I had arrived on horseback in Creel from the south after being away for several days. This was recounted by the owner of the guesthouse. Lastly, it was rumored that I had walked out of Creel to the south and never returned. This account came from Ramón and his family. Recalled memories during an outdoor retreat four years later: Slouched on the floor in a small cottage on the other side of the railway track in Creel. Felt really sick. Lit a fire in a wood stove to chase away the chill. Ran a fever, was delirious. I remember the owner helping me fetch wood and bringing me some gasoline to ignite it. He wondered if he should call a doctor to check on me. I remember thanking him for the help but declining his offer. I’ll never forget the wooden ceiling in the cottage. I must have stared at it for hours on end. I can still see the patterns in the wood when I close my eyes. I don’t remember how long I stayed there or when. Naked by the hot springs in Recohuata. I had washed my clothes, they were laid out to dry on the cliffside next to me. I was tired. Worn out. I remember talking to someone. A young woman who seemed to be in the same situation as I was. It was midday. Warm. Sunny. I have some memory of thinking about how she would manage this, or how we would manage this. No idea why or what it was about. Seated in the flatbed of an old pickup truck, feeling nauseous. I had vomited. There were a couple of people sitting next to me whom I didn’t know. I didn’t know where I was. I didn’t feel scared, but lost. In a cantina in Creel, having a meal with an older man. The waitress, whom I recognized, giggled because the man was irritated with me for not being able to pull myself together, as if I were drunk or something. I remember doing my best to focus, not slurring my words when I spoke. It was difficult to find the right words; I was mixing English and Spanish. It feels more and more like this could have happened a few days before I woke up in Torreon. I’m not entirely sure why, but it feels that way. Like I was about to leave something or someone. Regain control, or at least the illusion of control, over something I knew couldn’t be controlled.
*
Vaknade på ett litet hotell i Torreon. Minns att jag först trodde att jag var i Mexico City, men kom sedan ihåg att jag nyligen hade varit i Chihuahua, och sedan tagit mig vidare upp i bergen till Creel. Mådde inte dåligt, men minns att det kändes lite skakigt, oroligt i kroppen. Alla mina ägodelar var där. Inget saknades. Kom ihåg stenen i väskan, som jag fått av Ariché, och tänkte att ”den här får jag aldrig tappa bort”. Det skulle vara som att förlora mig själv, en nära vän, eller kanske en kärlek. Tog mod till mig efter stund, duschade och gjorde mig iordning för att lämna hotellet, och gick ut för att prata med innehavaren. Minns att jag låtsades vara lite trött och sliten, som efter en fyllefest, och undrade om han visste hur jag hade kommit dit. Han berättade då att jag hade anlänt tillsammmans med en äldre man, någon han trodde kanske var min ”abuelo”, farfar eller morfar, som hade checkat in mig, betalat och sagt att jag måste sova ruset av mig. Att jag fått för mycket av det goda, men att allt var i sin ordning. Jag tackade för mig och lämnade hotellet. Satt länge på busstationen och funderade på vad som hade hänt. Blev egentligen inte klok på någonting. Visste bara att jag var tvungen att åka tillbaka till Mexico City så snabbt jag kunde. Återvända ”a casa”, hem, till den enda trygga punkten i tillvaron som jag då upplevde att jag hade, och få prata med Miguel Ángel. Han skulle säkert kunna hjälpa mig att reda ut det här. Kände mig både upprymd och vilsen. Var nog egentligen väldigt rädd, som jag minns det, men tillät mig inte att visa det för någon, inte ens för mig själv.
I woke up in a small hotel in Torreon. I initially thought I was in Mexico City, but then I remembered that I had recently been in Chihuahua and had traveled up into the mountains to Creel. I didn’t feel bad, but I felt a bit shaky, restless in my body. All my belongings were there. Nothing was missing. In one of my bags I found the stone that I had received from Ariché, and I thought to myself, “I can never lose this.” It would be like losing myself, a close friend, or perhaps a lover. After a while, I mustered up my nerves, took a shower, and got ready to leave the hotel. I went to speak with the owner. I pretended to be a bit tired and worn out, as if after a wild party, and I asked him if he knew how I had arrived there. He then told me that I had arrived with an older man, someone he thought might be my grandfather, “abuelo,” who had checked me in, paid, and said that I needed to sleep off the booze. That I had indulged a bit too much but that everything was fine. I thanked him and left the hotel. I sat at the bus station for a long time, contemplating what had happened. I didn’t really make sense of anything. I just knew I had to return to Mexico City as quickly as possible. To go back “a casa,” home, to the only safe point of reference in my life at that time, and talk to Miguel Ángel. He would surely be able to help me sort this out. I felt both exhilarated and lost. I was probably very scared, as I remember it, but I didn’t allow myself to show it to anyone, not even to myself.
Texterna får inte reproduceras, distribueras eller överföras i någon form utan tillstånd från upphovsrättsinnehavaren. The texts may not be reproduced, distributed, or transmitted in any form without a copyright request.