Ormmänniskan
“I had seen birth and death but had thought they were different.” — T. S. Eliot
- Fakta
Utgiven av GML Förlag, Stockholm. Utgivningsdatum: 24 september 2015 Språk: Svenska Genre: Lyrik ISBN: 978–91–88173–19–5
Bandtyp: Mjukband Antal sidor: 72 Storlek: 110 x 177 mm Går även att beställa i bokhandeln: Adlibris och Bokus
Låna på Kungliga Biblioteket.
Provläs på Issuu.
Med Ormmänniskan tar John Douglas Andersson det första steget på vägen mot vad han kallar ”drömmandet och den stora kärlekssången”. I en medvetandegjord verklighet, som har sitt ursprung i ett både drömt och återerinrat Mexiko, väver han samman dödslängtan och erotisk drift med livslust och sinnesdeprivering till en cykel av självbekännande dikter, eller ”biktpoem”, som har till syfte att befria både sig själva och nedskrivaren från förnuftets och känslornas begränsningar.
”Ormmänniskan är min livsbekännelse – ett diktverk som tagit mig över tjugo år att slutföra. Resan, både den inre och yttre, är nu över. Jag ser inte längre, jag ses. Jag hör inte längre, jag hörs. I bilden som bleknar, i ekot som avtar, stannar jag kvar för att livet ska kunna gå vidare…” — John Douglas Andersson
Från Ormmänniskan
“Soon enough we shall join them. Soon enough we shall walk the walls of time. We shall miss nothing except each other.” — Jim Morrison
- I am returned, lying there saddled beneath her in the sea foam, she’s ready if I’m ready to intimately, very intimately shoot up salt from a rebellious sea into the veins, death is not far, it is within me more like a deshadowed chrysalis than a butterfly I devoid like evil its original face, washed away with suicide and this freedom made sweeter, I take on a my true body rather than the one I give her to devour alone, flesh and blood-fruits like one long extended vulnerability I cannot reach— more beautiful with time the shadow and perhaps also my vast wings will bleed out.
- Jag är återvänd, ligger där sadlad under henne i strandskummet, är hon klar om jag är klar att nära, mycket nära skjuta upp salt från ett upproriskt hav i ådrorna, är döden inte avlägsen, är den i mig mer lik en skuggryckt puppa än fjäril jag tömmer som ondskan sitt ursprungliga ansikte, sköljs bort med självmordet och denna frihet ljuvare, antar en verklig kropp snarare än min egen jag ger henne att ensamt förtära, kött och blodfrukter som en enda lång uttänjd sårbarhet jag inte kan nå – vackrare med tiden skuggan och kanske också mina väldiga vingar förblöder.
❦
- As gods we live on earth once again, look there afar between your knees, how madness throws up its voluptuous gaze with the stream, grinding, like my ever-changing eye color, an anemic lifeline right through you, through all the intense outbursts that don’t manage to pull the breath away from the knife, that blushes within you, reshapes the fingers into clinging vines that, without knowing it, find their way up to the chest, up into the demon’s armpit, as they’ve awakened you and brought forth your fantastic tongue from the misty shroud where it should not be held, not be used unless you are simultaneously ready to be impregnated from within, to burn out! soon you will arrive, the carnival goes on with our unburdened bodies in the lead, look there afar, how they jolt forward the steps we have to follow— grab hold of my ears, grab hold of my hair! and ride out this damned desire to ascend, higher and higher, only to eventually give up as light feathers fall heavily to the ground, you say it’s like the bird, like the wings in here, covers much more than the loss we refuse to accept, like wanting to stay in this sibling bed instead of making ourselves invisible, remain in each other as if in a long death’s eternal frenzy, dam up the flow of dreams to pure genderless states and naked, we must clasp our hands together in sudden attacks that, like muted gunshots, scare away both doubt and nakedness, it is said that we must turn our enemies into friends, ourselves into enemies to gain access, to be spared on the cross! soon both of us will arrive, forget the torments and look there afar, to where we can only go if we are sacrificed together on this illuminated altar, dare to put our feet in the fire without bursting, as it is now time for the final act of love, as we are readily scared to be deprived of our fear for the beautiful serpent man to arrive, it is all over, like everything else, only a desert in your eyes, mirages, sieges— the signs of inner well-being as yet another reason for us to be violated and humiliated for hours, to be part of the ripped-open illusion of humanity and each other, thus, we will manifest ourselves in beauty and experience everything somewhere else, perhaps as saviors, as divine children, perhaps here.
- Så vi lever igen som gudar på jorden, se dit bort mellan dina knän, hur vanvettet slänger upp sin vällustiga blick med strömmen, mal som min föränderliga ögonfärg en anemisk livslinje rakt igenom dig, igenom alla svåra utbrott som inte hinner dra undan andan från kniven, som rodnar inom dig, gör om fingrarna till klängväxter som utan att veta det hittar vägen upp till bröstet, upp i demonens armhåla, sedan de väckt dig och plockat fram din fantastiska tunga ur dimhöljet där den inte bör hållas, inte användas om du samtidigt inte är beredd att låta dig befruktas inifrån, brinna ut! är du snart framme, går karnevalen vidare med våra obesvärade kroppar i täten, se dit bort, hur de skakar fram stegen vi har att följa – ta tag i mina öron, ta tag i mitt hår! och rid ut den här förbannade lusten att stiga, högre och högre, för att till slut bara ge upp som lätta fjädrar faller tungt mot marken, du säger det är likt fågeln, likt vingarna här inne, säger mycket mer än den förlust vi vägrar ta till oss, som att vilja ligga kvar i den här syskonbädden istället för att göra oss osynliga, bli i varandra som i en lång döds eviga rus, dämmer upp flödet av drömmar till rent könlösa tillstånd och nakna, måste vi slå samman händerna i plötsliga utfall som likt dova revolverskott skrämmer undan både tvivel och nakenhet, är det sagt att vi måste göra våra egna fiender till vänner, oss själva till ovänner för att få komma till, få bli sparade på korset! är vi båda snart framme, glöm plågorna och se dit bort, dit vi bara kommer om vi offras tillsammans på detta upplysta altare, vågar sätta våra fötter i elden utan att brisera, är tiden nu mogen för den sista könsakten, är vi rädda nog att berövas vår skräck när den vackra ormmänniskan anländer, är det som allt annat över, bara öken i dina ögon, hägringar, belägringar – den själsliga sundhetens förtecken som ännu ett skäl för oss att våldtas och i timmar förödmjukas, vara en del av mänsklighetens uppsprättade illusion och oss själva, kommer vi så att vackrare manifesteras och uppleva allt någon annanstans, kanske som frälsare, som gudabarn, kanske här.
❦
- Lastly, we’re hearing all others speak of the cross that laid us bare, without body, naked, nakedly it was decreed to slip from our grasp, a final sign, akin to those inscribed into the rare stones that were hidden from mankind’s flock, like frozen time-drenched water drops running with their salt to the beach of the dead, of the giant turtles, sustained by a pulse not our own, idling in the chest and in the now repeated hairy body, having nothing more to give us but the will to be found without wounds elsewhere, to walk the angels’ bridge to its farewell point— lastly, we’re seeing all others flee to where all races have gone together.
- Sist, vi hör alla de andra tala om det kors som bar oss utan kropp, nakna, naket var det bestämt att falla ur våra händer som ett slutgiltigt tecken, bara inristat i de få stenar som gömts undan för människoflocken likt frusna tidsdränkta vattendroppar som gått med sitt salt till de dödas, jättesköldpaddornas strand, uppehållna av en annan puls som vilar i bröstet och i den nu upprepade håriga kroppen, har inget mer att ge oss än viljan att utan sår bli funnen någon annanstans, gå änglagångens väg ut – sist, vi ser alla de andra fly dit raserna flytt tillsammans.
Dikterna är hämtade från diktverket Ormmänniskan (2015). Ormmänniskan kommer att ingå i samlingsvolymen Livets bok och ges ut under 2025.