Dikter

“All poetry, as discriminated from the various paradigms of prosody, is prayer.” — Samuel Beckett

Från Vördnadens väg

“Forgetfulness of your real nature is true death; remembrance of it is rebirth.” — Ramana Maharshi

Back there in childhood, I became a different man altogether— he who knew whence I’d come, who I’d been and why I could no longer embrace him, why he had to leave me so that I might see and hear that he truly never existed, never had this deathly grip upon me, whenever I tried to find a new way out of life to perchance encounter him, throwing myself into another, far greater world, where the surroundings seemed impervious to everyone’s grand self-deception and mine: I saw the erected rock formations in the valley, the glowing bushes and stones, the glossy obsidian lake a bit away, which always bestowed upon my self-image a new face as I waded out into its cold water, I heard the many winds sing for me in the douglas trees— the song of the unquiet ancestors, the extensive yet narrow span between my voice and its echo as it reached me in a completely different place than that where I always found myself, alone with the shadows—the spiritual helpers of dreams! in a young man’s metamorphosis from cognizance to unrecognizability— like a moth entranced by light from the inaugural day of senses.
Det var en annan människa jag kom att bli där i barndomen – hon som visste varifrån jag kom, vem jag var och varför jag inte längre kunde vara henne, varför hon var tvungen att lämna mig för att jag skulle kunna få se och höra att hon egentligen aldrig hade existerat, aldrig hade haft detta dödsgrepp om mig, som varje gång jag försökte hitta en ny väg ut i livet, för att där kanske möta henne, lyfte mig ut i en annan, mycket större värld, där omgivningen inte tycktes kunna falla för mitt eller någon annans stora självbedrägeri: jag såg de erigerade bergsformationerna i dalen, de glödande buskarna och stenarna, den blanksvarta sjön en bit bort, som alltid gav min avbild ett nytt ansikte när jag vadade ut i dess kalla vatten, jag hörde de många vindarna sjunga för mig i douglasträden – de sömnlösa förfädernas sång, det långa men ändå nära avståndet mellan min röst och dess eko när det nådde mig på en helt annan plats än den där jag alltid befann mig, ensam med skuggorna – drömmandets vägvisare! i en ung mans metamorfos från igenkännande till oigenkännbarhet – likt en nattmal fångad av ljus från en sinnenas första dag.

❦

The road of the past is like my road also that of awe, always illuminated by stars that no one else but I can extinguish, hence cover the world completely with my mirror-gaze, two or three shadows that are set free in blissful euphoria— an ecstatic delirium of the double! I will see your face there, your eyes that meet mine, that have always met mine even though decades have passed since I was last seen in life, I will feel your skin there, your blood that flows in mine, which long ago found another way up to the heart— its own, mine, and that of the love child’s! I will hear your song there, your voice that drowns out mine a hundredfold when I speak to myself in my sleep, but I will also relive the moment when I was born as a new man among men, with a new face over the old, hidden from the fold until it was first seen to crack in the tall, gleaming black grass beside the serpent temple, where the magical quetzal feather was last seen swirling for the trade wind— golden-green with fresh bloodstains in the down, traces of a timeless, almost eternal death throe and hunger, like mine —now appeased, as I, with a clear gaze, move forward to face life in earnest, with memories as fragile seed pods scattered with a full hand, like jagged grains of sand, under my already wounded, bare feet: to be able to sprout and grow anew on the final journey into reality! the road of awe is like my road, also that of the future, always fleeing toward stars that no one else but I can ignite.
Det förflutnas väg är som min väg också vördnadens, alltid upplyst av stjärnor som ingen annan än jag kan släcka, så helt täcka världen med mitt spegelskådande, två eller tre skuggor som släpps fria i aningslös eufori – ett dubbelgångarens extatiska delirium! ditt ansikte ska jag se där, dina ögon som möter mina, som alltid mött mina trots att årtionden har gått sedan jag sist sågs i livet, din hud ska jag känna där, ditt blod som strömmar i mitt, som för länge sedan hittade en annan väg upp till hjärtat – sitt eget, mitt och kärleksbarnets! din sång ska jag höra där, din röst som överröstar min hundrafalt när jag talar till mig själv i sömnen, men jag ska också få återuppleva ögonblicket då jag föddes som en ny människa bland människor, med ett nytt ansikte över det gamla, osett av alla ända tills det först sågs krackelera i det höga svartskimrande gräset bredvid ormtemplet, där den magiska quetzalfjädern sist sågs virvla runt för passadvinden – gyllengrön med färska blodfläckar i dunet, spår av tidlös, nära evig dödskamp och hunger, som min – nu stillad, när jag utan förvillad blick går vidare för att möta livet på allvar, med minnena som spröda frökapslar utkastade med full hand, likt vassa gruskorn, under mina redan sargade, bara fötter: att pånytt kunna gro och växa på den slutliga resan ut i verkligheten! vördnadens väg är som min väg också framtidens, alltid på flykt mot stjärnor som ingen annan än jag kan tända.

❦

In the smoking mirror, we danced then fully naked and full of life, devoid of any want for the forbidden emotions —of eyes and skin of different hues! that more than just within jade woman’s heart would come to make us into one and the same being— you knew even then that I couldn’t see myself, you knew that I could only be seen by you as the faceless man I would eventually become, when the mirrored smoke had settled upon our soul-ravaged world like a death defying, ruthless cold hand, for in the beginning of life I chose, on the zócalo of many faces and voices, to see and hear only you in the dance of the dead— no one else.
I den rykande spegeln dansade vi så fullt nakna och fulla av liv, helt utan att kunna sakna de förbjudna känslor – av olika färgers ögon och hud! som mer än bara i jadekvinnans hjärta skulle komma att göra oss till en och samma människa – du visste redan då att jag inte kunde se mig själv, du visste att jag bara kunde ses av dig som den ansiktslösa man jag skulle komma att bli, när spegelröken väl hade lagt sig över vår själsbestulna värld som en dödsdriven och hänsynslös kall hand, för att jag vid livets början valde att på de många ansiktenas och rösternas torg bara se och höra dig i de dödas dans – ingen annan.

Från Det ordlösas gåva

“Dreaming is a phylogenetically older mode of thought.” — Carl Gustav Jung

Let me point to all that has been said, and all that hasn't been said, let me give you the gift of the wordless, it's coming now, let it be heard, it's coming now, and breathes life anew, and places humanity's one claw in you, not a stained, not a shame-laden guilt for the deeds the other has committed: carefully driven and no longer alone I ring the storm bells, I ring for what I see coming far out at sea— the ark out of jade woman's womb, a womb more like a mark of breeding above the chest, turning the knife inward instead of letting it fall, for all to suffer together, bringing home yet another sham life that isn't pruned, isn't trimmed upon its return to the seed I've wanted to chew to once again be able to see the images that followed me into the waves, into the blood foam from the beach where the giant turtles gathered to die, to become salt to pour into the wounds of the gods— and again, I tear out my eyes, the first wave carries the two and again, I stretch out my arms, the last wave washes off the two.
Låt mig visa på allt som sagts och på allt som inte sagts, låt mig ge dig det ordlösas gåva, kommer nu, låt den höras, kommer nu och får liv igen, och sätter mänsklighetens ena klo i dig, en inte fläckad, inte hundburen skuld för dåden den andra begått: försiktigt driven och inte längre ensam ringer jag i stormklockorna, ringer för vad jag ser komma långt ute på havet – arken ut ur jadekvinnans kön, ett kön som mer likt ett avlelsens märke över bröstet vänt kniven inåt istället för att låta den falla, för alla att kunna lida tillsammans, dra hem ännu en livslögn som inte beskurits, inte bladat av sin återgång till fröet jag velat tugga för att igen få kunna se de bilder som följde med ut i vågorna, i blodskummet från stranden där jättesköldpaddorna samlats för att dö, för att bli till salt att strö i gudasåren – och igen, river så ut mina ögon, den första vågen bär upp de två och igen, sträcker så ut mina armar, den sista vågen sköljer av de två.

Från Ormmänniskan

“I had seen birth and death but had thought they were different.” — T. S. Eliot

I am returned, lying there saddled beneath her in the sea foam, she’s ready if I’m ready to intimately, very intimately shoot up salt from a rebellious sea into the veins, death is not far, it is within me more like a deshadowed chrysalis than a butterfly I devoid like evil its original face, washed away with suicide and this freedom made sweeter, I take on a my true body rather than the one I give her to devour alone, flesh and blood-fruits like one long extended vulnerability I cannot reach— more beautiful with time the shadow and perhaps also my vast wings will bleed out.
Jag är återvänd, ligger där sadlad under henne i strandskummet, är hon klar om jag är klar att nära, mycket nära skjuta upp salt från ett upproriskt hav i ådrorna, är döden inte avlägsen, är den i mig mer lik en skuggryckt puppa än fjäril jag tömmer som ondskan sitt ursprungliga ansikte, sköljs bort med självmordet och denna frihet ljuvare, antar en verklig kropp snarare än min egen jag ger henne att ensamt förtära, kött och blodfrukter som en enda lång uttänjd sårbarhet jag inte kan nå – vackrare med tiden skuggan och kanske också mina väldiga vingar förblöder.

❦

As gods we live on earth once again, look there afar between your knees, how madness throws up its voluptuous gaze with the stream, grinding, like my ever-changing eye color, an anemic lifeline right through you, through all the intense outbursts that don’t manage to pull the breath away from the knife, that blushes within you, reshapes the fingers into clinging vines that, without knowing it, find their way up to the chest, up into the demon’s armpit, as they’ve awakened you and brought forth your fantastic tongue from the misty shroud where it should not be held, not be used unless you are simultaneously ready to be impregnated from within, to burn out! soon you will arrive, the carnival goes on with our unburdened bodies in the lead, look there afar, how they jolt forward the steps we have to follow— grab hold of my ears, grab hold of my hair! and ride out this damned desire to ascend, higher and higher, only to eventually give up as light feathers fall heavily to the ground, you say it’s like the bird, like the wings in here, covers much more than the loss we refuse to accept, like wanting to stay in this sibling bed instead of making ourselves invisible, remain in each other as if in a long death’s eternal frenzy, dam up the flow of dreams to pure genderless states and naked, we must clasp our hands together in sudden attacks that, like muted gunshots, scare away both doubt and nakedness, it is said that we must turn our enemies into friends, ourselves into enemies to gain access, to be spared on the cross! soon both of us will arrive, forget the torments and look there afar, to where we can only go if we are sacrificed together on this illuminated altar, dare to put our feet in the fire without bursting, as it is now time for the final act of love, as we are readily scared to be deprived of our fear for the beautiful serpent man to arrive, it is all over, like everything else, only a desert in your eyes, mirages, sieges— the signs of inner well-being as yet another reason for us to be violated and humiliated for hours, to be part of the ripped-open illusion of humanity and each other, thus, we will manifest ourselves in beauty and experience everything somewhere else, perhaps as saviors, as divine children, perhaps here.
Så vi lever igen som gudar på jorden, se dit bort mellan dina knän, hur vanvettet slänger upp sin vällustiga blick med strömmen, mal som min föränderliga ögonfärg en anemisk livslinje rakt igenom dig, igenom alla svåra utbrott som inte hinner dra undan andan från kniven, som rodnar inom dig, gör om fingrarna till klängväxter som utan att veta det hittar vägen upp till bröstet, upp i demonens armhåla, sedan de väckt dig och plockat fram din fantastiska tunga ur dimhöljet där den inte bör hållas, inte användas om du samtidigt inte är beredd att låta dig befruktas inifrån, brinna ut! är du snart framme, går karnevalen vidare med våra obesvärade kroppar i täten, se dit bort, hur de skakar fram stegen vi har att följa – ta tag i mina öron, ta tag i mitt hår! och rid ut den här förbannade lusten att stiga, högre och högre, för att till slut bara ge upp som lätta fjädrar faller tungt mot marken, du säger det är likt fågeln, likt vingarna här inne, säger mycket mer än den förlust vi vägrar ta till oss, som att vilja ligga kvar i den här syskonbädden istället för att göra oss osynliga, bli i varandra som i en lång döds eviga rus, dämmer upp flödet av drömmar till rent könlösa tillstånd och nakna, måste vi slå samman händerna i plötsliga utfall som likt dova revolverskott skrämmer undan både tvivel och nakenhet, är det sagt att vi måste göra våra egna fiender till vänner, oss själva till ovänner för att få komma till, få bli sparade på korset! är vi båda snart framme, glöm plågorna och se dit bort, dit vi bara kommer om vi offras tillsammans på detta upplysta altare, vågar sätta våra fötter i elden utan att brisera, är tiden nu mogen för den sista könsakten, är vi rädda nog att berövas vår skräck när den vackra ormmänniskan anländer, är det som allt annat över, bara öken i dina ögon, hägringar, belägringar – den själsliga sundhetens förtecken som ännu ett skäl för oss att våldtas och i timmar förödmjukas, vara en del av mänsklighetens uppsprättade illusion och oss själva, kommer vi så att vackrare manifesteras och uppleva allt någon annanstans, kanske som frälsare, som gudabarn, kanske här.

❦

Lastly, we’re hearing all others speak of the cross that laid us bare, without body, naked, nakedly it was decreed to slip from our grasp, a final sign, akin to those inscribed into the rare stones that were hidden from mankind’s flock, like frozen time-drenched water drops running with their salt to the beach of the dead, of the giant turtles, sustained by a pulse not our own, idling in the chest and in the now repeated hairy body, having nothing more to give us but the will to be found without wounds elsewhere, to walk the angels’ bridge to its farewell point— lastly, we’re seeing all others flee to where all races have gone together.
Sist, vi hör alla de andra tala om det kors som bar oss utan kropp, nakna, naket var det bestämt att falla ur våra händer som ett slutgiltigt tecken, bara inristat i de få stenar som gömts undan för människoflocken likt frusna tidsdränkta vattendroppar som gått med sitt salt till de dödas, jättesköldpaddornas strand, uppehållna av en annan puls som vilar i bröstet och i den nu upprepade håriga kroppen, har inget mer att ge oss än viljan att utan sår bli funnen någon annanstans, gå änglagångens väg ut – sist, vi ser alla de andra fly dit raserna flytt tillsammans.