Svartdaggen
”Me tendí, como el llano, para que aullara el viento.” — Rosario Castellanos
- All I have left of life is the black dew that you, with cupped hands, gathered from all the blades of grass that grew taller and more poisonous than the desert barrel cacti in my chest— one of these tall blades of grass is the sense of time in empty spaces and the naked expanse of destiny, am I—you, like the memory of all that which someone in the invisible crowd ended up saying we must have meant, must have come to mean to each other, before our hanging roads parted forever.
- Allt jag har kvar av livet är svartdaggen som du med skålad hand samlade ihop från alla de grässtrån som växte sig högre och giftigare än jättedjävulstungorna i mitt bröst – ett av dessa höga grässtrån är förnimmelsen av tid i tomma rum och ödets nakna omfång, är jag – du, lik åminnelsen av allt det där som någon i den osynliga folkhopen kom att säga att vi måste ha betytt, måste ha kommit att betyda för varandra innan våra hängande vägar skildes åt för alltid.
Dikten får inte reproduceras, distribueras eller överföras i någon form utan tillstånd från upphovsrättsinnehavaren. The poem may not be reproduced, distributed, or transmitted in any form without a copyright request.