Vägskäl
“There are images I need to complete my own reality.” — Jim Morrison
Resan från det inre av Yucatan hade tagit mig nästan en vecka. Jag var helt slut, hade ont i hela kroppen, särskilt i mina ben och fötter, då de hade burit mig åtskilliga mil, hur många visste jag inte, på allt från spruckna asfaltsvägar i ett till synes obebott ingenmansland till slingriga stigar i en tät djungel vimlande av liv och rörelse. Visst, jag hade fått lift då och då längs vägen, som oftast med lastbilar på överfyllda flak bland allehanda bråte och gods, tillsammans med både folk och fä, men också hoppat på olika lokala bussar utan att egentligen veta vart de skulle ta mig. Till ett vägskäl kanske? Ja, och alltid till det vägskäl som ledde till ett nytt, helt naturligt uppbrott i livet. I människor, helt uppgivna, lät jag min värld både krossas och befrias från min ungdomliga vilsenhet. I ansikten, helt upplysta, lät jag mina ögon vila i ett ljus som fråntog dem alla tidigare spår av meningslöshet och leda. I sånger, helt uppslitande, lät jag min röst falla in i ett ordflöde som gav den ett nytt ursprung och en ny ton. I danser, helt uppoffrande, lät jag min kropp kastas ut över en avgrund som förde den till en plats av tusenåriga mirakel. Var jag hemma, eller var jag så långt hemifrån jag någonsin kunde komma? Bussen jag lyckades hejda och få plats på vid en korsväg strax söder om Palenque hade kommit som gudasänd. Jag kunde äntligen få vila, få sluta mina ögon en stund, under de bortflyende timmarna som var kvar innan jag nådde min destination. ”Drömma, och vakna, drömmande, i en annan verklighet…” var det sista jag hann tänka innan jag somnade.
The journey from the depths of Yucatan had taken me almost a week. I was completely exhausted, my whole body ached, especially my legs and feet, as they had carried me for countless miles, how many I didn’t know, on everything from cracked asphalt roads in seemingly uninhabited wilderness to winding paths in a dense jungle teeming with life and movement. Certainly, I had hitchhiked along the way now and then, mostly with trucks on overcrowded fletbeds carrying all kinds of clutter and cargo, together with people and livestock, but I had also hopped on various local buses without really knowing where they would take me. To a crossroads perhaps? Yes, and always to the crossroads that led to a new, entirely natural departure in life. In people, utterly surrendered, I let my world both shatter and be freed from my youthful confusion. In faces, utterly illuminated, I let my eyes rest in a light that removed all previous traces of meaninglessness and boredom. In songs, utterly heart-wrenching, I let my voice join in a flow of words that gave it a new origin and a new tone. In dances, utterly engulfing, I let my body be thrown out over an abyss that led it to a place of thousand-year-old miracles. Was I home, or was I as far from home as I could ever be? The bus I managed to flag down and squeeze onto at a crossroads just south of Palenque had come as if sent by the gods. I could finally rest, close my eyes for a while, during the fleeting hours left before I reached my destination. “Dream, and wake up, dreaming, in another reality…” was the last thing I had time to think before I fell asleep.
Texten får inte reproduceras, distribueras eller överföras i någon form utan tillstånd från upphovsrättsinnehavaren. The text may not be reproduced, distributed, or transmitted in any form without a copyright request.