Framtida minne
”Coronado de sí el día extiende sus plumas.” — Octavio Paz
Puerto Ángel var en liten avsides belägen fiskarby strax öster om Zipolite. Tidigare oexploaterad, men som allt sedan 1960-talets första inböljande hippievågor över Mexiko hade blivit en långsamt men ohejdat växande tillflyktsort för både turister och vagabonder, med flertalet gästhus och matställen utspridda i byn. Jag brukade passera den på vägen till och från Pochutla, dit jag nästan varje vecka brukade ta mig för att plocka ut pengar på det närmaste bankkontoret och inhandla skinn, silvertråd och fjädrar med mera på torgmarknaden intill – sådant jag behövde för min smyckestillverkning. Denna eftermiddag i januari var dock annorlunda. Jag hade fått skjuts in till byn av en god vän för att försöka hitta en nystartad verksamhet i ett enskilt beläget hus, vilket jag hade hört talas om av ett ungt mexikanskt par som hade stannat hos mig ett par dagar i min palapahydda i Mazunte. Huset låg för sig självt in på en grusgata inte långt från marinpolisens lanthandel där jag ibland brukade köpa billiga inhemska cigaretter. Inte alls svårt att hitta. Enligt ryktet, som jag också fick bekräftat, var det en välbärgad änka från Guadalajara som nyligen hade flyttat hit och startat upp den här turistverksamheten i entrén till sin privata bostad, med ett par stolar och några telefoner kopplade till en lokal telefonväxel, som gjorde att det skulle gå att ringa till huvudstaden, och till och med till Europa via USA, sades det, om man så ville. Jag hade gett henne numret, namnet på mottagaren och mitt eget, då det enda sättet att ringa på härifrån var om mottagaren betalade, och då var det ju av största vikt att personen som svarade fick veta vem som ringde, även om jag visste att mitt namn kanske inte enbart skulle vara tillräckligt för att förstå vad det hela handlade om, då vare sig spanska eller engelska kunde talas eller förstås på den plats där ringsignalen förhoppningsvis skulle ljuda. ”Señor Andersson, ni kan ta telefonen därborta!” ropade änkan plötsligt till mig och pekade bort mot telefonen närmast dörren. ”Ert samtal är uppkopplat!” Jag blev en aning ställd. Hade väntat i fem minuter kanske, inte mer, och trodde aldrig att det skulle gå att komma fram så snabbt, om ens alls. ”Tack, señora, tack!” fick jag artigt ur mig och gick snabbt bort till telefon och lyfte luren. Jag hade förväntat mig en engelsktalande röst som eventuellt skulle kunna koppla mig vidare till Europa, från New York eller motsvarande, men det var en annan röst jag hörde i luren, ett annat språk som jag inte hade hört eller talat på flera månader. ”John, är det du min pojk?” var de välbekanta och senare oförglömliga orden jag hörde klart och tydligt i luren innan jag hann föra den till mitt öra. ”Är du där, John, är du där?” ”Ja, jag är här, hör du mig?” svarade jag upprymt. ”Ja, jag hör dig. Åh, vad roligt!” fortsatte personen i luren att säga. ”Är allt bra? Är du hemma, du låter så nära?” ”Nej, jag är inte hemma, jag är fortfarande på andra sidan Atlanten,” svarade jag, ”i södra Mexiko, vid Stilla havet. Jo, allt är bra. Hur är det med dig, och morsan?” ”Jo, det är bra,” blev svaret, ”men hon är inte hemma. Hon har åkt till stan för att handla. För en halvtimma sedan. Hon hade nog gärna velat prata med dig hon också. Vi är allt lite oroliga. Men sånt är det ju. Bara du mår bra. Och det är gott att höra din röst, att du lever.” ”Åh vad synd, ja, då får du hälsa henne ifrån mig! Och krama henne när hon kommer hem.” fortsatte jag. ”Ja, det är gott att höra din röst också. Och ni behöver inte vara oroliga, allt är bra. Jag mår bra. Livet går vidare. Sånt är det ju…” I nästan tio minuter hann vi prata innan telefonlinjen kopplades ned. Om allt från smyckestillverkning, ostronfiske och skrivande här borta till vedhuggning, potatisförgroning och bokläsning där hemma. Ett samtal som tycktes vara i en evighet, men som också lika hastigt var över, blev till ett framtida minne som jag förmodligen aldrig skulle komma att glömma. Jag vid en telefon i en avlägsen liten by på den oaxakanska stillhavskusten i ett torrt och varmt Mexiko, långt borta från allt och inget som det verkade, och min far vid en annan telefon i en annan till synes lika avlägsen liten by på den dalsländska landsbygden i ett snöigt och kallt Sverige. Två för mig lika betydelsefulla platser på denna jord som nu kärleksfullt fördes samman till en, i ett enda sorgfritt ögonblick, som genast började läka det hjärta som för några dagar sedan hade brustit i mitt bröst.
Puerto Ángel was a small remote fishing village just east of Zipolite. Previously undeveloped, but ever since the first waves of hippies in the 1960s started pouring into Mexico, it had become a slowly but steadily growing refuge for both tourists and vagabonds, with numerous guesthouses and eateries scattered throughout the village. I used to pass through it on my way to and from Pochutla, where I would go almost every week to withdraw money from the nearest bank and buy materials like leather, silver thread, and feathers at the market square—things I needed for my jewelry-making. However, this afternoon in January in 1991 was different. A good friend had given me a ride into the village to try to find a newly established business in a secluded house, which I had heard about from a young Mexican couple who had stayed with me for a few days in my palapa in Mazunte. The house stood by itself on a gravel road not far from the marine police’s grocery store where I sometimes bought cheap domestic cigarettes. It wasn’t hard to find at all. According to the rumor, which I also confirmed, it was a wealthy widow from Guadalajara who had recently moved here and started this tourist venture in the entrance to her private residence, with a couple of chairs and a few phones connected to a local switchboard, allowing calls to the capital and even to Europe via the USA, they said, if one wished to do so. “Señor Andersson, you can pick up the phone over there!” the widow suddenly called to me, pointing to the phone closest to the door. “Your call is connected!” I was a bit taken aback. I had waited for maybe five minutes, not more, and never thought it would be possible to get through so quickly, if at all. “Thank you, señora, thank you!” I politely replied and quickly went over to the phone and picked up the receiver. I had expected an English-speaking voice that might possibly connect me to Europe, from New York or the like, but it was a different voice I heard on the line, a different language that I hadn’t heard or spoken in several months. “John, is that you, my boy?” were the familiar and later unforgettable words I heard clearly in the receiver before I had a chance to bring it to my ear. “Are you there, John, are you there?” “Yes, I’m here, can you hear me?” I replied excitedly. “Yes, I can hear you. Oh, how wonderful!” the person on the line continued to say. “Is everything okay? Are you at home? You sound so close.” “No, I’m not at home, I’m still on the other side of the Atlantic,” I replied, “in southern Mexico, by the Pacific Ocean. Yes, everything is fine. How are you, and how’s mom?” “Well, we’re good,” came the reply, “but she’s not home. She went to town to buy groceries. About half an hour ago. She would’ve liked to talk to you too. We’re a bit worried. But that’s how it is. As long as you’re okay. And it’s good to hear your voice, to know you’re alive.” “Oh, that’s too bad, yes, please give her my love! And give her a big hug when she comes home,” I continued. “Yes, it’s good to hear your voice too. And you don’t need to worry, everything is fine. I’m doing well. Life goes on. That’s how it is…” For almost ten minutes, we talked about everything from jewelry-making, oyster fishing, and writing here in Mexico to wood chopping, potato sprouting, and reading books back home. A conversation that seemed to last an eternity but was also just as quickly over, became a future memory that I would probably never forget. Me at a phone in a remote little village on the Oaxacan Pacific coast in a dry and hot Mexico, far away from everything and nothing it seemed, and my father at another phone in another seemingly equally remote little village in the rural countryside of Dalsland in snowy and cold Sweden. Two places equally significant to me on this Earth that were now lovingly brought together into one, in a single carefree moment, which immediately began to heal the heart that had broken in my chest just a few days ago.
Texten får inte reproduceras, distribueras eller överföras i någon form utan tillstånd från upphovsrättsinnehavaren. The text may not be reproduced, distributed, or transmitted in any form without a copyright request.