Omfamning
“I that was near your heart was removed therefrom to lose beauty in terror, terror in inquisition.” — T. S. Eliot
Det var inte längre möjligt att skilja drömmen från minnet. Oaxacas hetta, bergen, havet – allt hade blandats till en enda dov ton som ännu vibrerade i mig, som en varning eller ett löfte. Efter Mictlán, efter att ha mött de döda, efter pånyttfödelsen, kärleken – efter henne – fanns bara tomrummet kvar. Nattbrisen svepte sakta in över stranden och nådde mig som ett knivhugg i ryggen där jag låg vaken i vår gamla slitna dubbelhängmatta. Sarapefilten, som vi brukade svepa om oss när morgonkylan började bita i, hade fallit ner i sanden. Jag kunde inte sova, inte glömma gårdagen då allt jag trodde var ett lyckligt och fullkomligt liv hade krossats i ett enda slag, i en sista omfamning som likt en plötslig insikt hade talat om för mig vad som väntade om jag inte gick ut i havet för att drunkna. Etlétl hade gett sig av till Mexico City. Verkligheten bakom myten om ”La Malinche”, Förräderskan, nahuakvinnan som förrådde sitt eget folk, blev till slut henne övermäktig. Eller var det något annat, något hon för allt i världen inte klarade av att berätta för mig? ”Jag älskar dig, John,” hade hon sagt sorgtyngd från flaket på den lilla lastbilen som tog henne bort från mig, ”mer än vad jag kan säga. Men jag kan inte stanna här. Jag kan inte. Vi ses! Vi ses igen…” Jag hade suttit länge kvar i det solvarma gruset på vägen efter att motorljudet hade tystnat. Kunde inte längre se henne, förstå henne, vara en del av henne. Jag stirrade upp i palmbladverket ovanför mig, i det som utgjorde taket till palapahyddan jag bodde i. Varje liten glipa jag kunde urskilja i ljuset från månen kom att representera en strimma hopp jag nu hade förlorat. Jag var tom, hade inget mer att ge, inget mer att uthärda. Det var dags att säga farväl till paradiset.
It was no longer possible to tell dream from memory. The heat of Oaxaca, the mountains, the sea—all had blended into a single muted note still trembling inside me, like a warning or a promise. After Mictlán, after facing the dead, after rebirth, love—after her—only the emptiness remained. The night breeze swept slowly over the beach and reached me like a stabbing pain in the back as I lay awake in our old worn double hammock. The sarape blanket we used to wrap ourselves in when the morning chill began to bite had fallen down into the sand. I couldn’t sleep, couldn’t forget yesterday when everything I believed was a happy and perfect life had been shattered in a single blow, in a last embrace that, like a sudden realization, had told me what awaited if I didn’t walk into the sea to drown. Etlétl had set off for Mexico City. The reality behind the myth about “La Malinche,” the Traitress, the Nahua woman who betrayed her own people, had finally overwhelmed her. Or was it something else, something she couldn’t, for the life of her, tell me? “I love you, John,” she’d said, crying, from the back of the small truck that took her away from me, “more than I can express. But I can’t stay here. I can’t do this. We’ll see each other again! We’ll see each other…” I had sat for a long time in the sun-warmed gravel on the road after the engine noise had gone silent. I could no longer see her, understand her, be a part of her. I stared up into the palm leaf canopy above me, which formed the roof of the palapa hut I stayed in. Every little gap I could discern in the moonlight came to represent a sliver of hope that I had now lost. I was empty, had nothing more to give, nothing more to endure. It was time to bid farewell to paradise.
Texten får inte reproduceras, distribueras eller överföras i någon form utan tillstånd från upphovsrättsinnehavaren. The text may not be reproduced, distributed, or transmitted in any form without a copyright request.