Stjärnbärande
“It’s a beautiful night from here to those trembling stars.” — Scott Walker
Det var som om världen ännu höll andan. En vecka hade gått sedan händelserna i Oaxaca, men ekot av dem fanns kvar – som en rest i blodet, en darrning i luften som inte ville stillna. Vi hade lämnat staden bakom oss och följt de slingrande vägarna ner genom bergen mot kusten. Här, i Mazunte, strax väster om Zipolite – De dödas strand – där Stilla havet drar sina djupaste andetag, försökte vi finna ro efter vårt besök i Mictlán. Tiden rörde sig långsammare här. Vågorna slog utan brådska, vinden bar en doft av salt och aska, och kvällarna kom med ett ljus som tycktes tveka, svävande mellan liv och död. När solen började dra sig mot horisonten kändes luften tyngre, nästan laddad. Etlétl hade varit tyst hela dagen, som om något inom henne växte i takt med havets rytm. Jag visste inte om det var sorgen eller stillheten som höll henne i sitt grepp. Vi gick ner mot stranden utan att säga något, bara lät våra steg följa tidvattnets mönster. Det började sakta mörkna. Den glödgade solrundeln hittade som vanligt sin väg ner mellan de två klipporna några hundra meter ut i havet. Etlétl tog min hand. Jag kände att hon var spänd, hennes hand var kallare än vanligt och skakade lite nervöst, som om hon inte riktigt litade på att jag skulle hålla den, hårt och fast i mitt grepp, oavsett vad som skulle hända. ”Älskade, älskade,” viskade hon knappt hörbart, ”ska vi sätta oss ner här? Känner du vattnet under fötterna, mellan tårna? Härligt, eller hur?” ”Ja, jag känner det.” viskade jag tillbaka. ”Underbart, ja, vi sätter oss ner här. Mitt emellan klipporna, med vår framtid flyende ut i havet och vårt förflutna kvarlämnat inne i djungeln. Vad tror du?” Hon tittade på mig sådär som hon brukade göra när hon tyckte att jag sade något konstigt. Sedan flinade hon och tog min hand med båda sina händer och drog mig ner i det skummande vattenbrynet. Vi skrattade båda till, lite försiktigt, som för att inte förstöra stämningen, eller på något sätt hindra det sakta stigande känslosvall som också det skummade in över oss. Mina avklippta jeans blev genast våta, hennes tunna kjol likaså, men det spelade ingen roll, det sandtunga vattnet klibbade oss fast vid varandra, min famn i hennes, hennes ögon i mina, gnistrande, stjärnbärande i det universum som nu bara var vårt.
It was as if the world were still holding its breath. A week had passed since the events in Oaxaca, yet their echo remained—a residue in the blood, a tremor in the air that refused to settle. We had left the city behind and followed the winding roads down through the mountains toward the coast. Here, in Mazunte, just west of Zipolite—the Beach of the Dead—where the Pacific draws its deepest breaths, we tried to find rest after our visit to Mictlán. Time moved more slowly here. The waves broke without haste, the wind carried a scent of salt and ash, and the evenings arrived with a light that hesitated, hovering between life and death. As the sun began to slip toward the horizon, the air grew heavier, almost charged. Etlétl had been quiet all day, as though something inside her was swelling in rhythm with the sea. I couldn’t tell whether it was grief or calm that held her. We walked down toward the beach without a word, letting our steps follow the pattern of the tide. It slowly began to darken. The glowing sun disc, as usual, found its way down between the two cliffs a few hundred yards out into the sea. Etlétl took my hand. I sensed her unease; her hand was colder than usual and trembled slightly, as if she didn’t fully trust that I would hold it, tightly and firmly in my grasp, no matter what happened. “Honey, honey,” she whispered almost inaudibly, “shall we sit here? Can you feel the water under our feet, between our toes? It’s nice, isn’t it?” “Yes, I can feel it,” I whispered back. “Wonderful, yes, let’s sit here. Right between the cliffs, with our future flowing out into the sea and our past left behind in the jungle. What do you think?” She looked at me in the way she used to when she thought I said something peculiar. Then she grinned and took my hand with both of hers, pulling me down into the foaming water’s edge. We both laughed, a bit cautiously, as if not to disrupt the mood or in any way hinder the slowly rising surge of emotions that was also washing over us. Her flowing skirt immediately got wet, as did my loosely fitted shirt, but it didn’t matter. The sand-heavy water glued us together, her embrace in mine, my eyes in hers, sparkling, bearing stars in a universe that now belonged only to us.
Texten får inte reproduceras, distribueras eller överföras i någon form utan tillstånd från upphovsrättsinnehavaren. The text may not be reproduced, distributed, or transmitted in any form without a copyright request.