Dödsdansare
“Death makes angels of us all and gives us wings where we had shoulders smooth as ravens claws.” — Jim Morrison
Grusdammet från den täta och intensiva biltrafiken yrde runt omkring mig där jag satt ensam och väntade vid vägkanten. Det var ganska mycket folk i rörelse i Pochutla denna morgon. Varför visste jag inte. Kanske var det något lokalt firande, någon oaxakansk festlighet på gång som jag inte kände till, eller snarare inte ville känna till. Jag hade tänkt ta den första bästa bussen norröver, lämna över Stilla havet och de snäckfyllda stränderna till mitt förflutna, att ensamt råda över, och försöka bevara för en oviss framtid att återskapa, återta från historien som nu tycktes ha bestulit mig på det största i livet. Jag tänkte på Etlétl, liksom väntade in henne i mina tankar, men vågade inte alls hoppas på att hon skulle vänta in mig, vare sig i tankarna eller i Oaxaca, att hon skulle bli glad och upprymd av att få återse mig – på någon obskyr marknad där hon sålde sitt smyckeshantverk eller på något avsides torg där hon dansade med sina nahuanska bröder och systrar. Jag hade stannat kvar i Mazunte för mina vänners skull, och det ångrade jag inte, men jag sörjde ändå över missmodet att inte ha lyckats bryta ned min stolthet och följt henne, till världens ände, om så hade krävts. Det var ett par dagar sedan Javier och Conchita hade tackat för sig och gett sig av till huvudstaden. Deras förhållande skulle ta slut, det var uppenbart. Conchita ville stanna, medan Javier ville resa. Hon i sina mödrars Mexiko, han till sina fäders Colombia. Jag hade försökt bistå dem, drömt och dansat med dem, låtit dem använda mina ögon och öron i drömmandet, mina fjädrar i dansen, för att få dem att se och höra varandra, och förmodligen lyckats, men inte på det viset som jag insåg att de båda hade förväntat sig. Friheten hade ett pris, och det priset var vi nu alla tre tvungna att betala. Smärtan i mitt sjuka öga blev bara värre. Jag kunde inte ens lyfta på ögonlocket längre, knivarna skar då för djupt och det klarade jag inte av. Kamomillbladen som jag hade fått av en gammal vän i Zipolite hjälpte för stunden, dövade smärtan, bäddade in den i ett bortflyende midnattsmörker som kändes både mjukt och fuktigt, vilket på något sätt dämpade upp min yttre hårdhet och vätte ned min inre torka till att göra det annalkande middagsljuset lite lättare att uthärda under Mexikos allt hetare sol. Jag hade definitivt gått över gränsen, tagit på mig mer än vad jag klarade, och nu fick jag erfara det. ”Hej, Güero, hur är det?” hörde jag plötsligt en exalterad röst fråga. ”Roligt att se dig, det var ett tag sedan. Kände inte igen dig först, med den där lappen för ögat. Du ser ju ut som självaste Dödsdansaren, ’El Danzante de la Muerte’. Är du det kanske, en dödsdansare, som jag?” Jag kände igen rösten, helt klart, och tittade upp för att se var den kom ifrån. ”Hej, jo, det är väl sådär, hur är det själv?” svarade jag och försökte le. ”Mycket bra, mycket bra!” utbrast han genast och log tillbaka. ”Tackar som frågar.” Det var som jag trodde. Orden hade kommit från den pratsamme gamle mazateken som jag och Etlétl hade haft i sätet framför oss på bussen från Mexico City till Oaxaca ett par veckor innan. Han stod framför mig, på andra sidan avloppsdiket som skiljde vägen från busstationen där jag nyligen hade köpt en biljett, var klädd i vita traditionella danskläder – utsläppt skjorta och vida byxor, med den röda snusnäsduken typiskt hängande ned från linningen på höger sida, hade en dammig svart filthatt på huvudet och ett par lädersandaler med bildäckssulor på fötterna. Han såg inte precis ut som jag mindes honom, verkade vara något yngre och mer vältränad, och utstrålade en vigör som jag var säker på inte fanns där vid vårt förra möte. Men det var definitivt han – ”el teporocho”, fyllbulten, trollkarlen, eller vad han nu var, som hade pratat hål i huvudet på mig om dansandets konst, och döden – rösten gick inte att ta miste på, inte heller dess tonläge, som var ovanligt bestämt men vänligt. ”Men du, Güero, ser inte ut att må särskilt bra.” fortsatte han och tog av sig sin hatt. ”Du har dansat med döden, eller hur? Lekt med elden, och bränt fingrarna, du och den där lilla nahuaflickan…” Hans ögon var vidöppna, helt fokuserade på mitt friska öga, och för ett ögonblick tyckte jag mig se deras pupiller förstoras, förminskas, som automatiska slutare på någon slags kamera på väg att ta en bild. Jag skrattade till lite halvhjärtat. Försökte verka disträ, som om jag förstod vad han pratade om men inte direkt brydde mig om det. Han hojtade till och tog oväntat ett kattsprång över diket, varpå han i nästa ögonblick stod alldeles bredvid mig. ”Men det är bra om du har det, Güero,” fortsatte han leende och slog till över brättet på hatten för att damma av den, ”för jag har nämligen fått veta att du har stämt träff med döden igen i morgon utanför Oaxaca, och att du då ska få dansa som du aldrig tidigare har gjort!”
The dust from the dense and intense car traffic swirled around me as I sat alone and waited by the roadside. There were quite a few people moving about in Pochutla this morning. Why, I didn’t know. Perhaps it was some local celebration, some Oaxacan festivity that I was unaware of, or rather, didn’t want to be aware of. I had planned to catch the first bus northward, leave behind the Pacific Ocean and the shell-covered beaches to my past, to let it rule alone, and try to preserve for an uncertain future to recreate, reclaim from the history that now seemed to have stolen from me the greatest thing in life. I thought about Etlétl, as if waiting for her in my thoughts, but I didn’t dare hope at all that she would wait for me, neither in thoughts nor in Oaxaca, that she would be happy and excited to see me again—at some obscure market where she sold her jewelry or in some secluded town square where she danced with her Nahua brothers and sisters. I had remained in Mazunte for the sake of my friends, and I didn’t feel remorse about that decision. However, I still grieved over not being able to overcome my pride and follow her, even if it meant going to the farthest corners of the earth. It had been a couple of days since Javier and Conchita had said their goodbyes and left for the capital. Their relationship was coming to an end, that was obvious. Conchita wanted to stay, while Javier wanted to travel. She in her mothers’ Mexico, he to his fathers’ Colombia. I had tried to assist them, dreamt and danced with them, allowed them to use my eyes and ears in dreaming, my feathers in dancing, to make them see and hear each other, and probably succeeded, but not in the way that I realized both of them had expected. Freedom had a price, and that price we were all three now forced to pay. The pain in my ailing eye only worsened. I couldn’t even lift my eyelid anymore; the knives cut too deep, and I couldn’t bear it. The chamomile leaves I had gotten from an old friend in Zipolite provided temporary relief, numbing the pain, shrouding it in a receding midnight darkness that felt both soft and damp, somehow easing my outward hardness and moistening my inner dryness to make the impending midday light a bit more bearable under Mexico’s increasingly scorching sun. I had definitely crossed the line, taken on more than I could handle, and now I was experiencing it. “Hey, Güero, how’s it going?” I suddenly heard an excited voice ask. “Nice to see you; it’s been a while. I didn’t recognize you at first, with that eye patch. You look like ‘El Danzante de la Muerte,’ the Death Dancer. Are you, perhaps, a death dancer, like me?” I recognized the voice, unmistakably, and looked up to see where it was coming from. “Hello, well, it’s so-so, how about you?” I replied, attempting to smile. “Very good, very good!” he exclaimed immediately, smiling back. “Thanks for asking.” It was as I thought. The words had come from the chatty old Mazatec man whom Etlétl and I had sat behind on the bus from Mexico City to Oaxaca a couple of weeks ago. He stood in front of me, on the other side of the drainage ditch that separated the road from the bus station where I had recently bought a ticket. He was dressed in white traditional dance attire—an untucked shirt and wide pants, with the red handkerchief typically hanging from the waist on the right side. He had a dusty black felt hat on his head and a pair of leather sandals with tire tread soles on his feet. He didn’t look exactly as I remembered him, seemed somewhat younger and more fit, and exuded a vigor that I was sure wasn’t there at our last meeting. But it was definitely him—“el teporocho,” the drunkard, or sorcerer, or whatever he was, who had talked my ear off about the art of dancing, and death—his voice was unmistakable, as was its unusually firm yet friendly tone. “But you, Güero, don’t seem to be doing very well,” he continued and took off his hat. “You’ve danced with death, haven’t you? Played with fire and burned your fingers, you and that little Nahua girl…” His eyes were wide open, entirely focused on my healthy eye, and for a moment, I thought I saw their pupils dilate and contract, like automatic shutters on some kind of camera about to take a picture. I chuckled half-heartedly, trying to appear absentminded, as if I understood what he was talking about but didn’t really care. He suddenly jumped and, unexpectedly, leaped over the ditch, standing right beside me in the next moment. “However, it’s good that you have, Güero,” he continued, smiling and tapping his hat brim to dust it off, “because I’ve just learned that you have an appointment with death again tomorrow outside Oaxaca, and on that occasion, you’re going to have to dance like you’ve never danced before!”
Texten får inte reproduceras, distribueras eller överföras i någon form utan tillstånd från upphovsrättsinnehavaren. The text may not be reproduced, distributed, or transmitted in any form without a copyright request.