I drömmarna
“I shall state silences more competently than ever a better man spangled the butterflies of vertigo.” — Samuel Beckett
Årstiderna avlöste varandra lika obemärkt som gränserna mellan dröm och verklighet började upplösas. Jag var inte rädd eller oroad, märkte som sagt inte av förändringen, inte förrän den egentligen redan hade skett och inte hann ge mig någon chans att bli vare sig skrämd eller orolig. Det hade gått drygt ett och ett halvt år sedan jag kom tillbaka till Sverige. En tid som uppenbart hade hjälpt mina tankar att systematisera mitt drömmande, men som också lika uppenbart hade stjälpt mina känslomässiga försök att integrera dem i min verklighet. Nätterna följde mig uppmärksamt in i framtiden, medan dagarna förstrött höll mig kvar i det förflutna. Jag var tudelad, nu delad i ett ”jag” som inte ville kännas vid tiden och ett ”du” som ville följa den ända in i döden. Jag befann mig i södra Dalsland, i mina älskade barndomstrakter, där jag hyrde en liten stuga i utkanten av Rådanefors – byn där jag hade växt upp. Platsen var idealisk, omgiven av skog, ängar och sjöar, nära nog helt dold från insyn ett gott stycke ifrån landsvägen, med närmaste grannar några hundra meter bort i riktning mot byn. I stugan fanns elektricitet och vatten, en öppen spis som värmekälla, ett kök med vedspis för matlagning och extravärme, ett par rum och en toalett med dusch. Mot ängarna vette en liten veranda som utgjorde en mycket bra plats för meditation och samkväm, mot skogen på baksidan fanns en vedbod som jag nu hade fyllt till bredden med ved inför den kommande hösten och vintern. Det var enkelt men trivsamt. Jag kände mig hemma, verkligen hemma, och njöt av att sommaren äntligen hade kommit för att stanna. På dagarna tjänstgjorde jag vanligtvis som lärare på en folkhögskola några mil bort, men hade nu sommaruppehåll och var ledig. Läste, skrev och mediterade. På kvällarna upptog mitt smyckeshantverk all min tid, och på nätterna, ja, då sov jag, som oftast, men med helt andra ambitioner än att bara vila. Hur många nätter hade jag nu inte försökt att ta mig vidare i mitt drömmande utan att lyckas? Hur många dagar hade jag nu inte förbannat mina nattliga försök att slå hål på verklighetens illusoriska bubbla? Jag visste inte, och var heller inte benägen att låta en sådan ovisshet råda. Tröttheten började dock sakta ta över min kropp, besvikelsen mina tankar och känslor. Men jag kände mig märkligt nog inte bara trött och besviken, jag uppfylldes också av en djup känsla av tillfredställelse som tycktes växa sig starkare för varje dag som gick. I vardagshändelser var jag trots mina till synes uppenbara tillkortakommanden både målmedveten och engagerad, spelade mina karaktärsroller väl på livets scen och kunde utan svårigheter både improvisera och agera när det oskrivna manuset så krävde det. I drömmarna var dock allting annorlunda. Där och då var jag ingen skådespelare – det fanns inga roller att spela, inga karaktärer att vare sig identifiera sig med eller göra om till sina egna, den yttre dialogen hade obemärkt ersatts av en inre tystnad som gjorde mig likgiltig, eller kanske snarare avskild, då någon slags beslutsamhet tillika inlevelse trots allt styrde mitt agerande men på ett sätt som var helt oberoende av mitt vardagliga liv. Jag kunde med enkelhet upplåta mitt abstrakta hus åt drömmaren att gå runt i, men jag kunde inte få honom att lämna det, om det ens var möjligt, inte heller ta honom vidare ut till det yttersta rummet där jag visste att ”den andre” väntade – han som var jag, men som också var drömmaren, i en och samma eteriska kropp, som kunde röra sig fritt, ta sig vart han ville när han ville, bevittna både sig själv och sina tankar i en verklighet som överlappade min, och drömmarens, som en tredje osynlig gren på kunskapsträdet som jag visste växte i skuggträdgården utanför huset. Från kullen där jag satt och mediterade kunde jag tydligt se den vidsträckta betesängen, ett stenkast från huset, skimra, ja, rentav glöda, i olika gröna, gula och rödmelerade färger. Lövträden i dungen nedanför stod helt i blom men utgjorde inget hinder för mina ögon, blev snarare till ett myller av ljuskäglor som förtydligade varje liten detalj som lyckades nå mig igenom bladverken och lyfta mitt seende ut i periferin, upp över trädkronorna, där jag ofrånkomligen kunde se och varsebli allt som omgav dem. Även det som jag inte borde se därifrån, det som mina sinnen egentligen inte kunde uppfatta. Jag följde sjön Långhalmen ut från inloppet till forsen på sin ormslinga mot väster, bort från ängarna, där en ensam räv sågs stryka omkring längs sjökanten, uppenbarligen törstig då den tycktes leta efter ett bra ställe att dricka på, upptäckte därefter en rovfågel, sannolikt en fiskgjuse, när den hastigt dök ner mot den näckrostäta vassen på andra sidan sjön som nyss hade brusat till av en gäddas ödesdigra lek, och jag såg mig själv, sitta där i lotusställning på kullen intill huset, omgärdad av ett bärnstensljus som tycktes lysa upp hela omgivningen trots att det faktiskt var mitt i natten. ”Jade, bärnsten och opaler…” tänkte jag och lät genast tanken flöda över i mitt huvud, bli ett med känslan som nu uppfyllde mitt inre med total lycka. Mina ögon var öppna, åtminstone kändes det som om de var det, trots att jag på håll tydligt kunde se att de var slutna. Jag räknade fingrarna på mina båda händer – tio, eller kanske fler, jag var inte helt säker, fast att jag rörde på dem som jag brukade göra, en efter en, som kullblåsta granar i stormen, för att kunna skilja dem ifrån varandra, och därmed också kunna hålla ihop dem för att bekräfta att de var verkliga, var mina, och följde min blick när huvudet började röra på sig. Jag reste mig upp och hann knappt tänka tanken att gå mot huset förrän jag ögonblicket därefter stod framför ytterdörren. En omedelbar känsla av att falla kom över mig, rullade upp sig i maggropen under naveln som ett nystan av nervtrådar, utkastade åt alla håll, likt en guldsprakande fraktal, en gyllene rund solfjäder, glödande, vibrerande, som främmande tankar i en annars till synes välbekant tankevärld. Det ryckte till i kroppen, som om den mindes något. En rädsla? Nej, snarare en oförmåga att kunna känna rädsla. ”Går jag in i huset kommer jag kanske aldrig igen att komma ut…” tänkte jag och tog tag i dörrhandtaget. ”John, John!” hördes plötsligt två avlägsna röster ropa inifrån huset. ”Är du vaken? Vi börjar bli hungriga.” Jag vände mig instinktivt om mot kullen där jag nyss hade suttit och fick med förbryllade ögon se att jag fortfarande satt kvar där, helt orörlig, uppenbarligen försjunken i någon slags fysisk och mental dvala som verkade hålla mig svävande i luften, som frigjord från jordens dragningskraft en handlängd över marken. Bakom mig såg jag också två eller tre skuggor dansa omkring, frigjorda även de, som jag, men inte från gravitationen utan från bärnstensljuset som alstrade dem, liksom berusade av den nyvunna friheten och varandra, dansande tillsammans som i ett fylleslags delirium till en nordmexikansk rancherasång som sannolikt inga andra än de själva kunde höra, mig undantagen. Jag slöt snabbt ögonen, för att bli kvitt synen, öppnade dem långsamt igen och möttes genast av verklighetens glömda men ändå oförglömliga ansikten. I sovrummet tassade två pigga och hungriga små vargungar omkring och väntade på att jag skulle vakna. Milla, den försynta och tystlåtna lilla flickan med den stora drömmen om att bli konstnär och författare, och Peter, den försigkomne och pratsamme lille pojken med den lika stora drömmen om att se världen – både den kända och okända. Mina älskade sommarbarn! ”God morgon!” harklade jag ur mig med sömndrucken röst och satte mig yrvaket upp i sängen. ”Jaså, ni är redan vakna. Och är hungriga. Ja, då får vi se till att ordna frukost. Vad vill ni ha? Låt mig gissa. Pannkakor?” ”Ja!” utbrast de båda själaglada och hoppade med ens upp i sängen.
The seasons changed as imperceptibly as the boundaries between dream and reality began to dissolve. I wasn’t afraid or worried, as I didn’t notice the change, not until it had actually already occurred and didn’t give me a chance to become either frightened or concerned. More than a year and a half had passed since I returned to Sweden. A period that had clearly helped my thoughts to systematize my dreaming but had also equally clearly hindered my emotional attempts to integrate them into my reality. The nights followed me attentively into the future, while the days absentmindedly kept me tethered to the past. I was divided, now split into an ”I” that wanted nothing to do with time and a “You” that wanted to follow it all the way into death. I found myself in southern Dalsland, in my beloved childhood surroundings, where I rented a small cabin on the outskirts of Rådanefors—the village where I had grown up. The location was ideal, surrounded by forests, meadows, and lakes, hidden from view quite a distance from the main road, with the nearest neighbors a few hundred yards away in the direction of the village. The cabin had electricity and water, a fireplace for heat, a kitchen with a wood-burning stove for cooking and extra warmth, a couple of rooms, and a bathroom with a shower. Facing the meadows was a small porch that served as an excellent spot for meditation and socializing, and towards the back, into the woods, there was a woodshed that I had now filled to the brim with firewood for the upcoming fall and winter. It was simple but comfortable. I felt at home, truly at home, and enjoyed the fact that summer had finally arrived to stay. During the day, I usually worked as a teacher at a folk high school a few miles away, but now I was on summer break and had free time. I read, wrote, and meditated. In the evenings, my jewelry making occupied all my time, and at night, well, I slept, as usual, but with entirely different ambitions than just resting. How many nights had I attempted to move forward in my dreaming without success? How many days had I cursed my nightly attempts to puncture the illusory bubble of reality? I didn’t know, and I wasn’t inclined to let such uncertainty prevail. However, weariness was slowly starting to overtake my body, disappointment my thoughts and emotions. But strangely, I didn’t just feel tired and disappointed; I was also filled with a deep sense of satisfaction that seemed to grow stronger with each passing day. In everyday events, despite my seemingly obvious shortcomings, I was both determined and engaged, playing my roles well on life’s stage. I could easily improvise and act when the unwritten script demanded it. However, in the dreams, everything was different. There and then, I was no actor—there were no roles to play, no characters to either identify with or make my own. The external dialogue had quietly been replaced by an inner silence that left me indifferent, or perhaps more accurately, detached. Some form of determination and empathy nonetheless guided my actions, but in a way that was entirely independent of my everyday life. I could easily open up my abstract house for the dreamer to wander in, but I couldn’t make him leave it, if it was even possible. I couldn’t take him further out to the outermost room where I knew “the other” was waiting—the one who was me, but also the dreamer, in one and the same ethereal body. He could move freely, go wherever he wanted when he wanted, witness both himself and his thoughts in a reality that overlapped mine and the dreamer’s, like a third invisible branch on the tree of knowledge that I knew grew in the shadowy garden outside the house. From the hill where I sat and meditated, I could clearly see the extensive pasture, a stone’s throw from the house, shimmer, indeed, even glow, in various shades of green, yellow, and red. The broadleaf trees in the grove below were in full bloom but posed no obstacle to my eyes. Instead, they became a multitude of light spots that clarified every little detail that managed to reach me through the leaves, lifting my vision into the periphery, above the treetops, where I inevitably could see and perceive everything that surrounded them. Even what I shouldn’t be able to see from there, what my eyes in reality shouldn’t be able to perceive. I followed Lake Långhalmen from the inlet to the rapids on its serpentine path to the west, away from the meadows where a solitary fox was seen prowling along the lakeside, evidently thirsty as it appeared to search for a good place to drink. Then, I spotted a bird of prey, likely an osprey, as it swiftly dove towards the water lilies on the other side of the lake, which had just recently churned with the fateful spawning of a pike. And I saw myself, sitting there meditating on the hill next to the house, surrounded by an amber light that seemed to illuminate the entire surroundings despite it being in the middle of the night. “Jade, amber, and opals…” I thought, and immediately let the thought flow into my mind, merge with the feeling that now filled my heart with utter bliss. My eyes were open, or at least it felt like they were, even though from a distance I could clearly see that they were closed. I counted the fingers on both my hands—ten, or maybe more, I wasn’t entirely sure, even though I moved them as I usually did, one by one, like windblown fir trees in a storm, to distinguish them from each other, and thus also to confirm that they were real, mine, and followed my gaze as my head began to move. I rose to my feet, and scarcely had the notion to approach the house when, in the next instant, I stood before the front door. An immediate sensation of falling came over me, coiling up in the pit of my stomach like a tangle of nerve threads, branching out in all directions, like a golden sparkling fractal, a sun-lit round folding fan, glowing, vibrating, like strange thoughts in an otherwise seemingly familiar world of thought. My body twitched as if it remembered something. Fear? No, rather an inability to feel fear. “If I enter the house, I may never come out again…” I thought and grabbed the door handle. “John, John!” suddenly two distant voices called from inside the house. “Are you awake? We’re starting to get hungry.” I instinctively turned towards the hill where I had been sitting moments ago and, to my utter amazement, saw that I still sat there, completely immobile, apparently immersed in some kind of physical and mental stupor that seemed to keep me floating in the air, liberated from the Earth’s gravity by a hand’s length above the ground. Behind me, I also saw two or three shadows dancing around, liberated like me, but not from gravity, but from the amber light that generated them, as if intoxicated by the newfound freedom and each other, dancing together, as if in a drunken delirium, to a Northern Mexican ranchera song that probably no one else but them could hear, myself excluded. I quickly closed my eyes to rid myself of the sight, slowly opened them again, and was immediately met by the forgotten yet unforgettable faces of reality. In the bedroom, two lively and hungry little wolf cubs tiptoed around, waiting for me to wake up. Milla, the shy and quiet little girl with the big dream of becoming an artist and writer, and Peter, the precocious and talkative little boy with an equally big dream of seeing the world—both the known and the unknown. My beloved summer children! “Good morning!” I croaked with a sleep-laden voice and sat up in bed, still a bit disoriented. “Oh, so you’re already awake. And hungry. Well, let’s get breakfast ready then. What would you like? Let me guess. Pancakes?” “Yes!” they both exclaimed joyfully and suddenly jumped onto the bed.
Texten får inte reproduceras, distribueras eller överföras i någon form utan tillstånd från upphovsrättsinnehavaren. The text may not be reproduced, distributed, or transmitted in any form without a copyright request.