Hemlig passion
”Donde no puedas amar, no te demores.” — Frida Kahlo
Victor hade nu riggat upp sin nya stereoanläggning som han hade köpt billigt under sitt besök i Chetumal, Mexikos välkända skattefria paradis på gränsen till Belize. Det hängde nu små högtalare lite varstans i takpålarna runt omkring. Han sken verkligen upp, nöjd och belåten, som ett liten pojke, som precis hade upptäckt världen på samma sätt som världen hade upptäckt honom. ”Juaníto!” ropade han till mig. ”Var har du den där kassetten du pratade om häromdagen? Carlos, eller vad var det han hette? Ska vi sätta på den, kanske kunde skapa en sjysst stämning nu när de sista timmarna på året går mot sitt slut?” ”Inga problem!” svarade jag. ”Ja, Carlos Nakai heter han. Navajo, spelar indianflöjt som en gud. Jag har den i min väska inne i skjulet. Jag hämtar den.” ”Vackert, ljuvligt!” sjöng Victor ut. Han hade klämt i sig ett par glas Mezcal och var lite salongsberusad, det märktes. Men det var helt i sin ordning, hans fru María tillät det nu när nyåret stod på glänt. Victor lyssnade alltid på henne, hon hade hjälpt honom ur hans marijuanamissbruk i ungdomen, och för det gav han henne all sin tillit och all sin kärlek. Även viktiga beslut rörande pengar var Marías. De hade varit gifta i över fem år nu, hade en liten unge ihop och drev den här lilla strandrestaurangen, med tillhörande gästrum och upphängningsplatser för hängmattor, sedan ett par år tillbaka. Helhetsintrycket av Victor och María – den zapotekättade mannen med sin afro-mexikanska kvinna, var som en nationalsymbolisk fresk av Diego Rivera, så motsägelsefullt skör men ändå så robust vacker, med det lilla undantaget att Frida Kahlo hade lagt till ett litet oförskönat färgstarkt motiv i konstverkets ena hörn som visade på en hemlig passion mellan Victors far och Marías mor – en kittlande absurditet som de själva trodde sig kunna hålla hemlig, men som i själva verket var målningens huvudmotiv, den mural som Rivera nog helst hade velat måla om han hade sett dess färger och förstått dess praktfullhet. Visst, när alla såg på kacklade dessa svärföräldrar som tupp och höna åt varandra, men när ingen såg på sjönk de in i varandras famn som nyförälskade. Jag hade själv sett det, då jag under ett par ljumma vinternätter för två år sedan hade bott i Doña Emílias palapahydda inne i djungeln, alltså i Marías mors bostad, då jag inte hade någonstans att ta vägen. Don Pedro, som jag då inte visste var Victors far, delade gärna en halvflaska Mezcal med mig i var vår hängmatta innan han smög sig in till sin sons svärmor för ännu en het natt i smäktande älskog.
Victor had now set up his new stereo system, which he had bought cheaply during his visit to Chetumal, Mexico’s well-known tax-free paradise on the border with Belize. There were small speakers hanging all around on the ceiling beams. He truly lit up, content and pleased, like a little boy who had just discovered the world in the same way the world had discovered him. “Juaníto!” he called out to me. “Where do you have that cassette you talked about the other day? Nakai, or whatever his name was? Shall we put it on, perhaps create a nice atmosphere as the last hours of the year come to a close?” “No problem!” I replied. “Yes, his name is Carlos Nakai. Navajo, he plays the Native American flute like a god. I have it in my bag inside the shed. I’ll get it.” “Beautiful, lovely!” Victor sang out. He had downed a couple of glasses of Mezcal and was a bit tipsy, it showed. But it was completely fine, his wife María allowed it now that New Year’s was approaching. Victor always listened to her; she had helped him out of his marijuana addiction in his youth, and for that, he gave her all his trust and love. Even important financial decisions were María’s. They had been married for over five years now, had a child together, and had been running this small beachside restaurant, along with guest rooms and hammock hanging areas, for a couple of years. The overall impression of Victor and María—the Zapotec man with his Afro-Mexican woman, was like a national symbolic fresco by Diego Rivera, so contradictorily fragile yet so robustly beautiful, with the small exception that Frida Kahlo had added an unadorned, colorful side motif in one corner of the artwork depicting a secret passion between Victor’s father and María’s mother—a tantalizing absurdity that they themselves believed they could keep secret, but in reality, it was the main motif of the painting, the mural that Rivera would have most wanted to paint if he had seen its colors and understood its magnificence. Certainly, when everyone was looking, these in-laws bickered like rooster and hen, but when no one was looking, they sank into each other’s arms like newlyweds. I had seen it myself when, during a couple of warm autumn nights two years ago, I had stayed in Doña Emília’s palapa hut, deep in the jungle, which was María’s mother’s residence. Back then, I had nowhere else to go. Don Pedro, whom I didn’t know was Victor’s father at the time, gladly shared half a bottle of Mezcal with me in our respective hammocks before sneaking into his son’s mother-in-law’s quarters for another passionate night of love.
Texten får inte reproduceras, distribueras eller överföras i någon form utan tillstånd från upphovsrättsinnehavaren. The text may not be reproduced, distributed, or transmitted in any form without a copyright request.