Död mans sång
”Desde mis ojos insomnes mi muerte me está acechando, me acecha, sí, me enamora con su ojo lánguido.” — José Gorostiza
Året närmade sig sitt slut. Jag kom att tänka på de ord Miguel Ángel hade sagt till mig, med ett varmt leende på läpparna, dagen innan jag återvände till Sverige: ”Om tron kan förflytta berg, kan väl du återuppstå från de döda!” Vi hade pratat mycket om Etlétl, jag och Miguel. Han var bekant med henne sedan tidigare. Hon var en del av dansgruppen som han som nahuahantverkare gjorde alla kläder, fjäderskrudar och smycken åt. Jag och Miguel jobbade då och då tillsammans på Zócalotorget i Mexico City. Eftersom jag inte hade något arbetstillstånd lät han mig sälja mitt hantverk på hans torgplats. Han var verkligen en äkta själsfrände, en andlig broder, som han själv brukade säga. Etlétl och Miguel var dock inte bästa vänner, hon var svår och oberäknelig tyckte han. Hennes brokiga bakgrund hade han hört talas om, på omvägar. Men vad som var målat med stor eller liten pensel, av andra, eller av henne själv, det visste han inte. ”Är det någon som klarar av henne, så är det du Júan Dóuglas,” hade han med ett småslugt leende på läpparna övertygat mig om när jag för första gången berättade för honom om att jag hade träffat henne, ”men var på din vakt, hon kallas för ’la muertíta’, den lilla döden, och kan sluka vem som helst bara genom att öppna käften.” Miguel Ángel hymlade aldrig, var rak och ärlig, och känd för det bland sina bröder och systrar runt om i Mexikodalen. Vi kunde samtala i timmar, om allt från schamanism och läkekonst till personliga problem och god mat. Han lyssnade alltid på vad jag hade att säga om Etlétl, även när jag på mitt typiskt omständliga, snävt poetiska sätt försökte beskriva vad jag kände för henne. Men han varnade mig också, för de svårigheter som sannolikt skulle komma att uppstå om min och Etlétls värld möttes, om hon verkligen besvarade min kärlek fullt ut – något som han faktiskt var helt övertygad om att hon redan gjorde. Han sade sig kunna se det i bärnstensljuset som omgav henne. Jag började få ont i huvudet. Det blev alltid så när jag inte hade ätit på flera timmar. Jag glömde bort det, tiden bara gick när orden tog över och spred sig ut över papperet som ett svårtolkat flöde av tankar och känslor redo att bära mer än vad jag insåg att de egentligen klarade. Om några timmar skulle klockan slå tolv, och året gå över i nästa. Var allt slut då? Skulle jag någonsin bli klar med det här, för att kunna komma vidare i livet? På papperet framför mig läste jag: ”En död mans sång jag stämt upp till hennes ära, sägs hon med askan kunna vända tillbaka…” Det var på dagen sju år sedan som jag och Etlétl fann varandra helt hjälplösa i vår kärlek på de dödas strand i södra Mexiko. I hennes famn föddes jag pånytt dagen efter det nyåret, men var det inte också ett döende jag upplevde – en död utan slut, sakta sjunkande ned i Gorostizas imaginära vattenglas som ett borttappat ärgat 100-pesosmynt, på väg att drunkna i en sällsam mexikansk dödsdans? Balkongdörren stod på glänt, det drog kallt. Jag stängde den. Rummet i lägenheten var nu inte längre fyllt av den täta, tjocka cigarettrök som vanligtvis stank ner allt efter några timmars skrivande. Chirimillaflöjten låg på bordet. Den hade varit en kärleksgåva från Etlétl. Hon hade köpt den på torgmarknaden i Pochutla och gett mig den samma natt som vi lät Stilla havets starka strömmar göra oss till en och samma människa. Jag tog upp den, blåste liv i den och fyllde mitt inre med svårmod. Jag blev en människa som aldrig igen skulle kunna glömma, aldrig igen skulle kunna förstå njutningen av att bara försvinna, in i drömmen, i kärlekshuset, med den obeskrivliga smärtan av att ha förlorat sin älskade till historien, till en alltjämt levande myt som inte hade i den här världen att göra. ”Om jag bara inte hade varit så förbannat stolt,” tänkte jag, ”så hade nog ödet välvilligt tagit mig i hand.” Jag tog på mig mina gamla läderstövlar, hängde skinnjackan över axeln och lämnade bostaden. Göteborgsnatten var kall och mörk, men på något sätt uppfriskande. I mina tankar tog jag Etlétls hand och lade den försiktigt över mitt bröst. ”Den här smärtan blir jag aldrig av med, Etlétl, så därför kommer du alltid att finnas hos mig.” mumlade jag tyst för mig själv och försvann raskt ut i natten.
As the year drew to a close, I found myself recalling the words Miguel Ángel had spoken to me, with a warm smile on his face, the day before I returned to Sweden: “If faith can move mountains, surely you can rise from the dead!” We had talked a lot about Etlétl, Miguel and I. He was familiar with her from before. She was a part of the dance group for which he, as a Nahua craftsman, made all the clothes, feather headdresses, and jewelry. Miguel and I occasionally worked together at the Zócalo in Mexico City. Since I didn’t have a work permit, he allowed me to sell my crafts at his market stand. He was truly a kindred spirit, a spiritual brother, as he used to say himself. However, Etlétl and Miguel were not best friends; he found her difficult and unpredictable. He had heard about her colorful background through various sources, but he didn’t know whether it was painted with a broad or fine brush, whether by others or by herself. “If anyone can handle her, it’s you, Júan Douglás,” he had convincingly told me, with a sly smile on his lips, when I first told him about meeting her. “But be on your guard; she’s called ‘la muertíta,’ the little death, and can devour anyone just by opening her mouth.” Miguel Ángel was never one to mince words; he was straightforward and honest, a reputation he held among his peers throughout the Mexico Valley. We could talk for hours about everything, from shamanism and jewelry making to personal problems and good food. He always listened to what I had to say about Etlétl, even when I, in my typically convoluted, narrowly poetic way, tried to describe what I felt for her. But he also warned me of the difficulties likely to arise if our worlds truly collided, if she indeed returned my love fully—something he was completely convinced she already did. He claimed he could see it in the amber light that surrounded her. I began to get a headache, as I often did when I hadn’t eaten for hours. I forgot about it; time just slipped away when words took over and spread across the paper like an enigmatic flow of thoughts and emotions, ready to carry more than I realized they could. In a few hours, the clock would strike twelve, and the year would transition into the next. Was everything over then? Would I ever be done with this, to move forward in life? On the paper before me, I read: “A dead man’s song I’ve sung in her honor, with the ashes, they say, she will be able to return…” Exactly seven years had passed since Etlétl and I had found ourselves utterly helpless in our love, on the Beach of the Dead, in Zipolite in southern Mexico. In her embrace, I was reborn in the days following that New Year, but wasn’t it also a dying I experienced—a death without end, slowly sinking into José Gorostiza’s imaginary glass of water like a misplaced, tarnished 100-peso coin, on the verge of drowning in a strange Mexican dance of death? The balcony door was ajar, and it was chilly. I closed it. The room in the apartment was no longer filled with the dense, thick cigarette smoke that usually permeated everything after a few hours of writing. The Chirimilla flute lay on the table. It had been a gift of love from Etlétl. She had bought it at the market in Pochutla and gave it to me the same night when we let the strong currents of the Pacific Ocean merge us into one being. I picked it up, breathed life into it, and filled my inner self with melancholy. I became a person who would never forget, never rediscover the joy of simply vanishing into the realm of dreams, into the sanctuary of love, all while enduring the indescribable agony of losing one’s beloved to the annals of history, to a myth that persisted, vibrant yet estranged from this reality. “If only I hadn’t been so damn proud,” I thought, “perhaps fate would have kindly taken me by the hand.” With determination, I put on my old leather boots, slung the leather jacket over my shoulder, and left the apartment. The Gothenburg night was cold and dark, shrouding me in its enigmatic embrace, and a gust of wind seemed to carry Etlétl’s ghostly presence with it. “I’ll never get rid of this pain, Etlétl,” I mumbled to myself, and with resolute steps, I swiftly disappeared into the night, its shadows resonating with the weight of my inscrutable sorrow.
Texten får inte reproduceras, distribueras eller överföras i någon form utan tillstånd från upphovsrättsinnehavaren. The text may not be reproduced, distributed, or transmitted in any form without a copyright request.