Valfrändskaper
”La irrealidad de lo mirado da realidad a la mirada.” — Octavio Paz
Kännetecknen för en valfrändskap – vad Johann Wolfgang von Goethe kallade Wahlverwandtschaft – har sin grund i en djup känsla av samhörighet. Denna samhörighet är inte alltid känd eller ömsesidig, men heller aldrig helt okänd eller ensidig. Med respekt och beundran lyfter John Douglas Andersson gärna fram sina litterära, konstnärliga och existentiella inspirationskällor. Genom åren har han knutit starka, obrytbara band till både döda och levande personer – för deras ord och handlingar, livssyn och värderingar:
”I Octavio Paz finner jag min närmaste tillika mest avlägsna valfrändskap. Jag delar hans tidiga syn på omvärlden, men inte hans senare brist på lyhördhet inför densamma. Utmanad känner jag mig fortfarande av José Gorostizas ’Muerte sin fin’ – en långdikt jag på ett hotellrum i Mexico City, i slutet av 1980-talet, entusiastiskt försökte mig på att översätta. Vill jag släppa taget tar jag till Miguel Angel Astúrias’ mytisk-magiska mayapoesi, vill jag hålla mig kvar går jag in i W. S. Merwins zenbuddhistiska diktvärld – i hans lummiga palmträdgård kan jag se och höra framtidens barn leka. Jag väger alltid mina grövsta ord på Rosario Castellanos’ tunga, men låter dem aldrig dröja kvar för länge i hennes finkänsliga mun. I Scott Walkers surrealistiska texter och musik kan jag spegla mina mardrömmar – att jag som delirant inte behöver vara helt ensam med mina änglar och demoner, mina ingivelser och paranoior. Min största respekt och beundran har Percival – en visionär helhetskonstnär som under hela sitt liv trodde på människan och hennes inneboende skaparkraft. Sanning och ärlighet återfinner jag i Bruno K. Öijers ord, styrka och mod i hans röst. Olyckligt förälskad kommer jag alltid att vara i Frida Kahlo – det nakna och oförskönade självporträttets mest trovärdiga konstnär. Med Ted Hughes antropomorfer undanröjer jag för stunden spåren efter mina schamanska utsvävningar, på samma sätt som jag med Sylvia Plaths zoomorfer ideligen återskapar dem. En hommage vill jag ge till Federico García Lorca, den ekliptiska glädjens poet, som med sitt ’duende’ haft en närmast subliminal påverkan på mitt liv och skrivande, Samuel Beckett, den mästerlige negationsdramatikern, som tvingat mig att se samspelet mellan människor för vad det egentligen är – ett livslångt spel om tystnad, Ingmar Bergman, ångestregissören, som oundvikligen gjort mig till en hängiven filmälskare, Allan Kaprow, okonstnären, som gett mig min egen pensel och mina egna färger att måla världen med, John Hedberg, medvetanderesenären vars undersökningar av Wixáricakulturen i Mexiko fick mig att resa dit ingen annan ville resa, Laurette Séjourné, nahuakännaren, som med sina välgrundade teorier om Quetzalcóatl hjälpt mig att forma mina egna om människan, Alberto Blanco, det sjätte sinnets poet, som med sina gränsöverskridande ord gett mig obegränsad tillgång till mina egna, Atahualpa Yupanqui, etnolyricisten och trubaduren, som var min första egentliga inspirationskälla i livet, Jerome Rothenberg, etnopoeten och antologisten, som öppnade mina ögon för poesins möjligheter att nå bortom den vedertagna och kända verkligheten, Gunnar Ekelöf, bågskyttediktaren, som med sin imaginära pil och båge lärt mig att sikta mot nuet istället för mot framtiden, Paul Andersson, den ljummaste glömskans poet – i min ensamhet har jag vördnadsfullt skakat hans hand många gånger, Marty Matz, den ursprunglige dharmalodisen, som genom sitt liv och sin dikt gett mig motivation att leva när tillvaron inte längre känts motiverad, John Trudell, sanningssägaren vars lovtal till livet jag en gång hörde på ett pow-wow i Window Rock, New Mexico, för över trettiofem år sedan – må hans ord och gärningar för alltid leva kvar i mitt hjärta, och Jim Morrison – någon gång släpper väl peyotebakfyllan så att vi kan snacka på allvar, i en annan tid, i en annan verklighet, där friheten sägs vara större än den största av friheter…” — John Douglas Andersson