Tid
“Para vivir es demasiado el tiempo; para saber no es nada.” — Rosario Castellanos
- We spoke of time—
once measureless, once vast,
when stars were cast
like seeds across an endless dark.
Now the sky holds no breath, its dust is thick as regret, the rivers of hours dried to whispers.
We do not sit at its banks; there are no streams to follow, all flows stopped— a cracked earth beneath our feet.
Seasons once caged our days; now they falter, unmoored, trapped in an unending dusk.
We said we would make time a permeated song— but the instruments are broken, the chords lost, melodies buried and forgotten.
In this boundless pain, we seek no dream of tomorrow; we haunt the memory of today.
What first scattered the stars has left us in a night where nothing begins, where the last afterglow never fades. - Vi talade om tid –
en gång omätbar, en gång vid,
när stjärnor kastades
som frön över ett ändlöst mörker.
Nu håller himlen ingen andakt, dess stoft är tjockt som ånger, timmarnas floder har torkat till viskningar.
Vi sitter inte vid dess stränder; det finns inga strömmar att följa, alla flöden har stannat upp – en sprucken jord under våra fötter.
Årstiderna fångade en gång våra dagar; nu tvekar de, på drift, inneslutna i en oändlig skymning.
Vi sade att vi skulle göra tid till en mättad sång – men instrumenten är trasiga, ackorden förlorade, melodier begravda och bortglömda.
I denna gränslösa smärta, söker vi ingen dröm om morgondagen; vi hemsöker minnet av idag.
Det som först spred stjärnorna har lämnat oss i en natt där inget börjar, där det sista kvällsljuset aldrig slocknar.
Dikten får inte reproduceras, distribueras eller överföras i någon form utan tillstånd från upphovsrättsinnehavaren. The poem may not be reproduced, distributed, or transmitted in any form without a copyright request.