Gråterskan
”En la arena su falda dibuja la pausada línea de las aves.” — Alberto Blanco
- So they were then all black, the many days of lost hope and a lack of will to embrace my burdensome emotional life—the true reasons I had for not setting everything right: lying exposed with one hand between the hammer and the anvil, the other between the world tree and the inner, perhaps most frightening absentee— the lost time, for the mourneress to yield to my sorrow, swept as magnificently as a solitary harpy by the fierce pacific gales—a sight to behold, indeed, but not something I truly wished to see, as it ultimately became clear that I couldn’t capture her burning tears of longing before my own had withered in the shadow of my involuntary solitude, struggling with all my might to construct a new shoreline revetment of black salt and sand between unknown land and water, to which I could then moor willingly, be mentally strong in advance and not succumb to this perfect, albeit entirely shrouded sensation of undeniable doubt— to assist her in once again sensing the aroma of fresh mallow, cultivated solely within me, like a wild blossoming of pheromones from the sole desire that both burns and overturns the longest path back to love, yet refuses to be appeased by either my aridity or her fire.
- Så var de då alla svarta, de många dagarna av utebliven förtröstan och brist på vilja att omfamna mitt betungande känsloliv – de egentliga motiv jag hade för att inte ställa allting till rätta: lägga mig utblottad med ena handen mellan hammaren och städet, den andra mellan världsträdet och den inre, kanske mest skrämmande frånvaron – den förlorade tiden, för gråterskan att ge vika för min sorg, omkringblåst lika grandiost som en ensam harpyja för den hårda stillahavsvinden – en fröjd för ögat, ja, men egentligen inte något jag ville se, då det till slut visade sig att jag inte lyckades fånga upp hennes brinnande tårar av längtan innan mina egna hade torkat in i skuggan av min ofrivilliga ensamhet, kämpande med all kraft för att bygga en ny strandskoning av svartsalt och sand mellan okänt land och vatten, vid vilken jag hjälplöst skulle kunna lägga till, vara mentalt stark i förväg och inte falla in i denna perfekta, om än helt förtäckta känsla av obestridliga tvivel – att hjälpa henne att återigen få känna doften av färsk malva, odlad endast i mig, likt en förvildad utblomning av feromoner från det enda begäret som både bränner och omspänner den längsta vägen tillbaka till kärleken, men som inte låter sig blidkas alls av vare sig min torka eller hennes eld.
Dikten får inte reproduceras, distribueras eller överföras i någon form utan tillstånd från upphovsrättsinnehavaren. The poem may not be reproduced, distributed, or transmitted in any form without a copyright request.